Låt unga leva farligt

En stor del av min uppväxt tillbringades på en lägergård som drevs utifrån två principer: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” och ”Den som vill vara störst bland eder ska vara den andres tjänare”.

Den första hade prästen och grundaren Olof Hambraeus hämtat från marxismen, den andra från Bibeln. Det var inte så ideologiskt som det kan låta. I praktiken handlade det om att vi ungdomar antogs hjälpa varandra och att man fick ta så mycket ansvar som man klarade av. ”Hampan” höll också hårt på att ingen skulle avstå från att åka dit av ekonomiska skäl; behövdes fanns alltid möjlighet att få ett nedsatt pris på lägerkostnaden, som subventionerades av olika privata donatorer.

Det var, kort sagt, principer som fungerade alldeles utmärkt i ett frivilligt sammanhang som detta.

Med ytterst få anställda vuxna sköttes Hamregården till stor del av oss ungdomar. Vi lagade mat, badade i poolen och gjorde utflykter. Framför allt byggde vi hus. I stort sett alla av det tjugotal stugor som den lilla gården består av har byggts av tonåringar under sjuttio års sommarlov. I gårdens arkiv finns foton som visar grabbar i utställda jeans och träskor uppflugna på tak med hammare i högsta hugg, eller i färd med att riva timmerhus som sedan transporterades till gården och sattes upp ånyo.

Jag minns att mina föräldrar förvånades över att jag var så angelägen om att varje lov åka till ett ställe där det mesta gick ut på att arbeta, när jag inte alls hade samma lust att hjälpa till hemma. Kompisarna och gemenskapen var en viktig förklaring. Men jag tror att det som vägde tyngst var att vi tilläts ta ett stort eget ansvar.

Jag är fortfarande endast med nöd och näppe betrodd att använda min mammas motorsåg. Men på Hamregården fanns inga vuxna badvakter i poolen. Potatiskastrullerna var enorma och fyllda med kokhett vatten. Ved skulle både kapas och klyvas.

Vi fick alla lära oss hur man torkar upp en spya, diagnosticerar en blindtarmsinflammation eller tar sig ut ur ett brinnande rum.

För att hantera alla dessa farligheter krävdes givetvis en hel del regler, som lärdes ut till varje ny generation, ofta genom tradering. Ändå hände det mer än en gång att någon fick köras till Orsa lasarett med en spik i foten eller en bruten arm. Vi fick alla lära oss hur man torkar upp en spya, diagnosticerar en blindtarmsinflammation eller tar sig ut ur ett brinnande rum.

Själv minns jag en frostig kväll när jag letade efter en fingertopp som någon hade klämt loss i en dörr. Jag hade väl sett på TV hur man skulle kyla ner kroppsdelen i fråga och letade febrilt med en ficklampa under en yttertrappa. Sedan visade det sig att skadan nog var begränsad till lite avskavt skinn. Men ändå, hade det behövts hade jag fryst ner den där fingerstumpen med en påse ärtor.

En annan gång fick jag i uppgift att planera middagen till dagen därpå. ”Det finns laxkotletter i frysen, tänk ut något att laga av dem.” Hur många var vi som skulle äta? Sextio? Åttio? Hur gammal var jag? Femton? Så där var det.

Nu ska Hamregården läggas ner. Den lilla klungan hus någon mil norr om Orsa är till salu. Antalet lägerdeltagare har sjunkit stadigt de senaste åren. Kanske har familjer råd att skicka sina barn på flådigare semesteräventyr, eller så tycker inte dagens föräldrar att fjortonåringar ska lägga tegeltak.

Det är synd. Vi lärde oss fasligt mycket under de där loven, både om oss själva, om gemenskap och om att spika i tretumsspik. Det var en skola utanför skolan som på många sätt bidrog minst lika mycket till att förbereda ungdomarna inför vuxenlivets ansvarstagande. Och detta var en tid när curlingföräldrar och ständigt schemalagda aktiviteter var okända fenomen. Jag har en känsla av att den icke tillrättalagda tillvaron som fanns där skulle behövas nu mer än någonsin.