Kulturkampen på public service

Lika länge som de svenska public serviceföretagen anklagats för snedvriden rapportering och vinklad verklighetsbeskrivning, lika länge har deras företrädare slagit kritiken ifrån sig. Något behov av att fördjupa sig i frågan och ta reda på hur det verkligen ligger till har inte förelegat, enligt programbolagen själva. Medan förtroendet för public serviceföretagen fortfarande är högt, enligt förtroendebarometern vid Medieakademin, så fördelar sig förtroendet intressant nog längs de åsiktslinjer som public serviceföretagen själva ofta anklagas för att formera sig efter.

Miljöpartister är den grupp som enligt Kent Asps undersökning av journalisters partisympatier vid Göteborgs Universitet är i särklass mest överrepresenterad i journalistkåren i allmänhet och bland public servicejournalister i synnerhet. De är som av en händelse också den väljargrupp som hyser allra störst förtroende för public serviceföretagen. Sverigedemokrater, en grupp som enligt Asps undersökning helt lyser med sin frånvaro bland public serviceföretagens anställda, är de som har lägst förtroende för företagen. Förtroendet är också lägre bland borgerliga väljare än bland rödgröna väljare.

Att förtroendet för public serviceföretagen skiftar så beroende på hur nära man ligger journalisternas egna partisympatier borde stämma till eftertanke kring hur det står till med sakligheten och opartiskheten i programinnehållet. Likväl har intresset för att gräva djupare i detta varit ljummet, både hos programbolagen själva och hos huvudmannen staten. Allra mest anmärkningsvärt är kanske hur de borgerliga partierna gav public serviceföretagen carte blanche att fortsätta på den inslagna vägen genom att rösta för den nya skattefinansieringen, utan några krav på genomlysning eller uppföljning av sakligheten och opartiskheten.

När liknande kritik framfördes mot brittiska public servicebolaget BBC för något decennium sedan beställde den brittiska regeringen en oberoende utredning för att gå till botten med hur det verkligen stod till med opartiskheten och sakligheten i programinnehållet. I slutrapporten, From seesaw to wagon wheel, som presenterades 2007, konstaterades att det de facto fanns en politisk slagsida i programproduktionen, men att detta inte primärt handlade om den politiska bevakningen. Den politiska slagsidan var mer försåtlig än så och kom till uttryck i problembeskrivningar och vinklar i det övriga programutbudet, inte minst i kultur- och nöjesprogrammen, där ett vänsternarrativ ofta var underförstått. Den brittiska utredningen ledde till förändrade rutiner för utvärdering och uppföljning av sakligheten och opartiskheten i programinnehållet.

Någon motsvarande utredning har aldrig gjorts i Sverige. Inte heller finns det någon instans eller några rutiner för att granska hur väl de svenska public serviceföretagen lyckas med att upprätthålla just sakligheten och opartiskheten över tid i programutbudet. Granskningsnämnden för radio och tv, som public serviceföreträdare själva hänvisar till i debatter om dessa frågor, har inte något sådant uppdrag, utan granskar endast sakligheten i enskilda publiceringar.

Därmed inte sagt att Granskningsnämndens fällningar är ointressanta. I en ny rapport från Näringslivets medieinstitut* granskar rapportförfattaren Carl-Vincent Reimers de senaste femtio fällningarna för partiskhet som public serviceföretagen råkat ut för. Slutsatserna påminner om de från den brittiska utredningen; det finns en uppenbar slagsida i programinnehållet, men slagsidan handlar endast i en tredjedel av fallen om politik. Inte heller handlar slagsidan om den traditionella höger/vänster-skalan.

Public serviceföretagens fällningar för partiskhet fördelar sig i stället längs den kulturella konfliktlinje som på senare år kommit att ta allt större plats i samhällsdebatten. Det är i viss mån den konfliktlinje som den brittiske journalisten David Goodhart kallat för anywheres/somewheres. Näringslivets medieinstitut väljer att använda beteckningarna GAL och TAN, där GAL ska utläsas som livsstilsprogressiv och urban, och TAN som dess motsats.

Hela 12 av de 16 fällningarna för opartiskhet handlar om övertramp åt det progressiva hållet. Inte en enda fällning går åt andra hållet.

Att den traditionella höger/vänsterskalan behöver kompletteras med en kulturell dimension för att dagens politiska landskap skall bli begripligt är de flesta överens om. Däremot är användningen av GAL/TAN-skalan olycklig, eftersom den så tydligt i själva sin utgångspunkt försöker försköna den ena polen på skalan och demonisera den andra.

Endast de som själva identifierar sig som GAL kan få för sig att beteckna Miljöpartiets auktoritära kommandopolitik på kulturområdet eller i familjepolitiken som ”frihetlig”. Symptomatiskt nog är det få som själva identifierar sig som TAN; det är en beteckning som de självidentifierade GAL-människorna använder för att stigmatisera politiska motståndare. Som P J Anders Linder påpekar har skalan snarast en karaktär av GOD/OND-skala.

Även om GAL/TAN-skalan är en missvisande beteckning är det uppenbart att fällningarna i Granskningsnämnden visar på en slagsida hos public service vad gäller samhällsdebattens kulturella dimension. Framför allt kommer det till uttryck i frågor som rör invandring och Sverigedemokraterna. Hela 12 av de 16 fällningarna för opartiskhet i rapporten handlar om övertramp åt det håll som Näringslivets Medieinstitut kallar för GAL. Inte en enda fällning går åt andra hållet.

Rapporten visar behovet av en rejäl genomlysning av hela public servicekomplexet. En oberoende utredning behöver tillsättas i god tid innan den nuvarande skattefinansieringsperioden om sex år löper ut. Det är inte rimligt att medieföretag som ständigt blir påkomna med att driva en osaklig progressiv agenda skall kunna göra anspråk på över nio miljarder av skattebetalarnas pengar, utan rutiner för att följa upp de krav på opartiskhet och saklighet som ingår i uppdraget.

*För transparensens skull skall nämnas att Näringslivets Medieinstitut finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv, som också finansierar Timbro och Smedjan.