Svend Dahl: Liberalerna börjar hitta hem

På fredagseftermiddagen kom till slut den efterlängtade nyheten att Liberalerna vill ingå i en borgerlig regering efter nästa val, och att en sådan regering måste kunna samtala med alla riksdagens partier. Beskedet levererades av partiledaren Nyamko Sabuni i ett tal som utstrålade både självsäkerhet och tydlighet. Passande nog hade talet titeln ”Ny start för Sverige”, som en blinkning till Carl Bildts och Bengt Westerbergs gemensamma reformprogram inför valet 1991.

Opinionssiffrornas betydelse för att Nyamko Sabuni tycks få som hon vill (ett partiråd om ett par veckor har sista ordet) ska inte underskattas. Den Demoskopmätning som publicerades i Aftonbladet på fredagsmorgonen och gav Liberalerna 2,7 procent är bara en i raden av mätningar som det senaste året placerat partiet långt under riksdagsspärren.

Detta har förändrat den interna opinionen inom Liberalerna. Även bland tidigare JÖK-anhängare har det de senaste månaderna hörts tilltagande tvivel kring om partiet verkligen skulle överleva ett riksdagsval där det uppfattades som stödparti till Socialdemokraterna. 

I stället har allt fler partiliberaler börjat ta fasta på det som hela tiden varit uppenbart för den som studerat partiets befintliga och potentiella väljare. Nämligen att Liberalerna och Moderaterna under lång tid delat väljarkår. Liberalerna hör kort sagt hemma till höger.

Historiskt sett har många M-väljare pekat ut L som näst bästa parti och vice versa. Vid valet 2018 placerade sig närmare 70 procent av Liberalernas väljare till höger i SVT:s vallokalsundersökning. I SOM-institutets senaste undersökning av väljarnas andrahandspreferenser framkom att 23 procent av M-väljarna fortfarande har Liberalerna som andrahandsalternativ, medan 31 procent av Liberalernas väljare ser Moderaterna som näst bästa parti. Detta har tagit sig konkreta uttryck i de betydande flöden av väljare som funnits mellan de två partierna. En betydande del av Liberalernas väljare har de senaste decennierna varit personer som under valrörelsen väljer mellan den moderata och den liberala valsedeln.

Dagens besked innebär en möjlighet att återställa väljarflödet mellan M och L.

Vad som hänt sedan januariöverenskommelsen slöts är att detta väljarutbyte i princip upphört, eller snarare blivit enkelriktat till Moderaterna. Risken att detta skulle hända påpekades mycket riktigt av de inom Liberalerna som motsatte sig januariöverenskommelsen. Att Moderaterna nu i mätning efter mätning får riktigt starka opinionssiffror beror naturligtvis dels på strategiskt kloka och genomförda beslut, men också på att såväl Liberalerna som Kristdemokraterna – de senare alltid svaga mellan valen – befinner sig i en formsvacka.

Dagens besked innebär en möjlighet att återställa väljarflödet mellan M och L – så att det åter börjar rinna i båda riktningar.

Därmed inte sagt att det kommer att vara enkelt. Även om det inte råder några tvivel kring vad Nyamko Sabuni och hennes partiledning egentligen vill innebär beskedet att man stannar kvar i januarisamarbetet en pedagogisk utmaning. Kan man som borgerligt sinnad väljare vara säker på att en röst på Liberalerna verkligen är en röst på en borgerlig statsminister? Så länge samarbetet med den rödgröna regeringen kvarstår kommer det att finnas tvivel kring detta bland de potentiella väljarna. Kan man lita på en folkpartist?

Det viktigaste och långsiktigt mest intressanta med dagens beslut är dock att Liberalerna börjar mejsla ut en egen position i ett partilandskap som inte ser ut som när Alliansen bildades. 

Att SD kommer att ingå i det parlamentariska underlaget för framtida borgerliga regeringar gör rollen som liberal gränsvakt allt viktigare.

Valet att tillsammans med Centerpartiet – vars väljare numera är betydligt mer vänsterlutande än Liberalernas – ingå januarisamarbetet skapade ett tomrum i svensk politik. Medan riksdagen förärades med två liberala partier som försökte driva på för liberala reformer i ett rödgrönt samarbete, saknades samtidigt ett parti med motsvarande ambitioner till höger i politiken.

Att vara det partiet borde sett till väljarbas och historia innebära den naturliga positionen för Liberalerna. 

Att Sverigedemokraterna kommer att ingå i det parlamentariska underlaget för framtida borgerliga regeringar gör rollen som liberal gränsvakt allt viktigare. Det råder inga tvivel om att det på många viktiga politikområden – inte minst de ekonomiska – finns en betydande sakpolitisk gemenskap mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna. Men lika tydligt är att det saknas en grundläggande ideologisk gemenskap. 

Att värna liberala värden, inte minst i fråga om internationella och europeiska samarbeten, och att dra tydliga gränser mot auktoritära och populistiska idéer kommer att vara en betydande utmaning i svensk politik framöver. Det är en uppgift som måste tas på stort allvar, och som inte kan reduceras till den typ av högstämd symbolpolitik och gapiga varningar för tyskt 1930-tal som januariöverenskommelsen bygger på.

Att Liberalerna är på väg att att hitta hem stärker de liberala värderingarna till höger i svensk politik.