Samhälle Krönika
Liberalerna tror att skoltwitter representerar alla
Liberalerna hävdar att lärarprofessionen fått styra för lite men vill samtidigt detaljreglera klasstorlekar och budgetar. Liberalernas omläggning av skolpolitiken tycks få en allt kortare horisont. De snabba förändringarna riskerar att stjälpa partiet och svensk skola mer än vad de hjälper, skriver Lovisa Lanryd.
Det är uppenbart att Liberalerna har förlorat den stora frågan i regeringsförhandlingarna – förstatligandet av skolan. Att svensk skola skulle må bättre av ett statligt ansvar finns det goda skäl att tro. Men eftersom att man inte lyckats vinna den förhandlingen får man skrapa ihop en berättelse som något sånär liknar det man egentligen vill göra. Behovet att visa förändringsvilja och handlingskraft riskerar att leda till att partiet går för långt i alla frågor samtidigt. Åtminstone retoriskt.
Tidigare i veckan förklarade Liberalerna att man vill återgå till en mer regelstyrd skola, så som den fungerade före kommunaliseringen, friskolereformen, målstyrningen och den relativistiska kunskapssynen. I en debattartikel presenterade partiledare Johan Pehrson, skolminister Lotta Edholm och utbildningspolitiska talespersonen Fredrik Malm en analys som egentligen sa, ja vadå? Debattartikeln i Svenska Dagbladet lämnar en känsla av att Liberalerna bryr sig om skolan (det är ingen hemlighet), men sedan är det svårt att följa med i analysen.
Behovet att visa förändringsvilja och handlingskraft riskerar att leda till att L går för långt i alla frågor samtidigt.
Liberalerna har rätt i att kommunaliseringen av skolan var förhastad. Den klubbades igenom i riksdagen den 8 december 1989. Endast Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade för. Det spelade ingen roll att tusentals lärare strejkade i protest mot att deras yrkesstatus och likvärdigheten i utbildningen äventyrades. Skolan skulle bli kommunernas huvudsakliga ansvar och därmed skötas på 290 olika sätt. Det var dåligt tänkt från start. Skolan är för viktig för att hanteras av tunnelseende kommunpolitiker.
Men kommunaliseringen innebar inte att alla regelverk plötsligt försvann, vilket Liberalerna märkligt nog försöker få det att framstå som. Tvärtom. Läroplaner och betygssystem fortsatte förstås att vara kraftfulla styrmedel. Parallellt har vi sett en tilltagande klåfingrighet och vilja att detaljstyra från både Skolverket och Skolinspektionen – i grunden driven av nationella skolpolitikers vilja att visa handlingskraft.
Ett exempel på när denna typ av styrning slår helt fel är när Skolverket i sina granskningar fokuserar på detaljer och på ett sätt som går ut över skolans kunskapsförmedlande uppdrag. I praktiken har deras arbetssätt handlat om att sätta lärare i ett konferensrum för en uppläxning om hur de ska undervisa – ofta levererad av tjänstemän som inte själva satt sin fot i det aktuella klassrummet.
Samtidigt kommer rapporter om allvarliga brister som Skolinspektionen tillåtit fortlöpa, termin efter termin. Det är alltså denna myndighet som gång på gång misslyckas som nu ska få ännu fler regler att granska, om man ska tro Liberalernas utspel.
Den stora frågan för svensk skola är förstås hur den kommunala skolan kan bli bättre. Liberalerna väljer här att låta ungefär som tankesmedjan Balans genom att hänga fram en ny slagpåse, New Public Management, NPM.
New public management handlar om att ta tillvara de positiva egenskaperna näringslivet upparbetat av en tydlig ansvarsfördelning, fokus på faktiska resultat och mätbarhet. I debatten ignoreras tyvärr ofta nyanserna i dessa idéer. Det har exempelvis inte fattats ett stort beslut i svensk offentlig förvaltning om att ”införa New Public Management”. Användningen av NPM-begreppet i debatten påminner i själva verket om ordet ”nyliberalism” – ett begrepp som är så urvattnat att det går att beskylla det för nästan vad som helst. Skillnaden är möjligtvis att termen NPM kommer från den akademiska världen, och därmed uppfattas som neutralt.
Som liberal bör man värna ”ordning och reda” i skolan. För Liberalerna har det inneburit allt från att inte ha keps på sig inomhus till att det borde införas ordningsbetyg för att främja studiero. Men ordning och reda bör också råda i organiseringen och ekonomistyrningen av skolan.
Här är NPM ett verktyg skolor kan använda sig av, snarare än en fiende. Ordning och reda kan komma i olika dimensioner: styrning, uppföljning, mätbara mål och personalpolitik. Har man exempelvis en policy för lönesättning som uppmuntrar till bättre resultat och kvalitet? Hur följer man upp verksamheten och vad behöver förbättras (Skolinspektionens bristfälliga arbete gör ju att detta är ännu viktigare för rektorerna)?
Liberalerna tycks, att döma av debattartikeln, sakna svar kring hur den kommunala skolan ska hantera denna typ av grundläggande organisatoriska frågeställningar. Att jämföra NPM mot en idealistisk bild av verkligheten, där det inte finns några styrningsproblem och resurserna är oändliga, är inte värdigt Sveriges skolparti, det är tyvärr populistisk retorik. Alternativet som inte nämns är det som gällde förr i tiden, i en förvaltning där kontroll saknades. Då skattebetalarna inte kunde veta om en verksamhet var effektiv eller nådde kvalitet. Eller ens vad den skulle leverera. 1980-talets svällande offentliga sektor borde tjäna som påminnelse om att politiken har ett ansvar för att styra och följa upp.
Partiet som många ofta skäller ut för att vara för otydliga och därmed trista befinner sig med detta utspel på en spelplan långt ifrån där man brukar spela. Det är som om utbildningsdepartementet bestämt sig för att göra de vänsterinriktade lärarna på skoltwitter på gott humör och tänker presentera så många långtgående förslag som möjligt för att åstadkomma det. Men partiet verkar ha glömt att skoltwitter inte representerar alla. Och framför allt att skolan tjänar på långsiktiga, genomtänkta reformer grundade i forskning, snarare än på populistisk retorik och symbolpolitik.
Problemet för Liberalerna är att det inte går att garantera att det alltid kommer sitta en engagerad liberal som skolminister.
Skolan har blivit en experimentverkstad för politiker och pedagogiker, skriver Liberalerna i debattartikeln. Så varför öka detta problem genom att ge politiken ännu mer makt? Liberalerna tycks tro att bara om en god liberalpartist får styra, kommer skolan bli bättre. Visst ligger det något i det – partiet har ett långt historiskt arv och djup kunskap inom området. Problemet för Liberalerna är att det inte går att garantera att det alltid kommer sitta en engagerad liberal som skolminister. De som tidigare föredragit en relativistisk kunskapssyn och som helt vill avskaffa betyg på grund av elevernas psykiska ohälsa kan bli den som innehar ministerposten i framtiden. Dessa vill man genom förändringen nu ge mer makt?
Att skolpartiet lägger förslag om en reglering av klasstorlekar är ett bra exempel. Lärarnas förmåga är betydligt viktigare än om det är 30 eller 32 elever i rummet. I en situation där vi inte har tillräckligt många bra lärare riskerar därför en reglering av klasstorlekar att bli kontraproduktiv. Den elefanten i rummet nämner Liberalerna inte överhuvudtaget. Det är dessutom en extrem inskränkning i rektorernas makt att planera verksamheten utefter skolans elevunderlag och förutsättningar.
Det är också detta som försätter Liberalerna i en stor risk inför valet 2026. Genom att triangulera motståndet mot friskolorna och införa nya krav, regelverk och nu detaljstyrning av klassrummen och lärarkåren sätter man ribban så högt att endast de stora bjässarna, koncernerna, kommer ha råd att ha personal, kapital och jurister för fortsätta bedriva skola. Med ens riskerar man de småskaliga verksamheterna – “byskolan” – som få egentligen har någonting emot. I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner. Det går tvärt emot friskolereformens syfte och inte heller hjälper det Liberalerna om socialdemokraternas mest kritiserade verksamheter finns kvar av ett förstärkt regelverk. Samtidigt blir det fria skolval som Liberalerna nog egentligen försöker försvara naggat i kanten.
Risken finns att omläggningen av politiken i stället blir en present till mer kortsiktiga politiker i andra partier som mer än gärna vill bestämma hur det ska se ut i varje klassrum i Sverige. Partiets nya retorik blir ett experiment i skolpolitiken genom att vara tvärsäkert för en linje tills sekunden det inte passar och då tycker man precis tvärtom. Bara det faktumet, alla tvära kast, är värt att ifrågasätta.