Liberalism som religion
Liberalismen är ingen religiös förkunnelse. Det går utmärkt att vara liberal och ateist, precis som det går utmärkt att vara liberal och gudstroende. Men när liberala debattörer under påsken härleder sitt häcklande av kristendomen till sin politiska övertygelse tycks de ha förvandlat ideologin till religion.
Under den gångna påsken har som brukligt ett antal liberala debattörer ryckt ut i traditionella och sociala medier för att häckla kristendomen mitt under dess viktigaste högtid. ”Det var tur för Gud att han inte fanns förra helgen”, slog Lena Andersson tvärsäkert fast på Dagens Nyheters ledarsida och avfärdade i samma andetag alla de stora tänkare före henne som haft en innerlig gudstro. Men vad var väl Thomas av Aquino, Isaac Newton och Carl von Linné mot Anderssons knivskarpa intellekt?
I Kristianstadsbladet skrev den politiska redaktören Carolin Dahlman: ”Vi har vuxit upp i ett samhälle där vi har insett att man kommer längre genom att kavla upp ärmarna än genom att knäppa händerna.” Som om kristna samhällen historiskt präglats av att människor låg på latsidan.
I sociala medier togs häcklandet av kristendomen bland profilerade liberaler till ännu lägre nivåer. Inget fel i det. Alla religioner måste tåla att kritiseras och häcklas. En religion som inte tål kritik är antingen totalitär till sin natur eller så lider den av mycket dåligt självförtroende, troligtvis både och.
Det går alldeles utmärkt att vara liberal och ateist, precis som det går alldeles utmärkt att vara liberal och bekänna sig till en religion. Liberalismen har inte sådana metafysiska anspråk; den utger sig inte för att kunna förklara tillvarons andliga dimensioner. Den är en politisk åskådning om rättigheter och skyldigheter och om hur politiken och ekonomin bäst skall kunna organiseras.
Det speciella med de liberala debattörernas häcklande av kristendomen är emellertid att de tycks härleda sin ateism ur sin liberala åskådning. Som om en liberal uppfattning i politiken byggde på, eller ledde fram till, en ateistisk livsåskådning.
För att komma till slutsatsen att liberalism och gudstro utesluter varandra behöver man dels göra en bokstavlig vulgärtolkning av de kristna trossatserna som inte står de mest inbilska fundamentalisterna efter, dels behöver man blunda för det faktum att liberalismen som ideologi och som filosofi springer ur en kristen moral- och idétradition.
Liberalismens rötter i den kristna humanismen är ett väl utforskat och omskrivet ämne, likaså kristendomens betydelse för framväxten av marknadsekonomin och det moderna västerländska samhället. För den som vill fördjupa sig rekommenderas Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, liksom Werner Sombarts essä ”Borgaren”.
Från senare år finns Deirdre McCloskeys monumentalverk Bourgeois Virtues om dygdernas betydelse för det liberala samhällets framväxt, och i Francis Fukuyamas The Origin of Political Order redogörs för hur kristendomen fick de europeiska samhällena att slå in på en annan väg än den övriga världen, en väg som ledde bort från despoti och kollektivism.
Med kristendomens individualism och universella anspråk bröts de äldre samhällenas stamtänkande, och kristendomens åtskillnad mellan den gudomliga sfären och den världsliga makten skapade förutsättningar för den institutionella maktdelning ur vilken de västerländska samhällenas frihet sprungit. Naturrättsläran, ur vilken många av dagens liberaler, även icke troende, hämtar sin moraliska grundsyn är även den av kristet ursprung. Många av liberalismens stora tänkare var troende och skulle förmodligen reagera med förvåning på sina politiska efterföljares utfall mot tron.
Som politisk rörelse föddes liberalismen i mångt och mycket ur kampen för religionsfrihet, det vill säga rätten att få utöva sin religion efter eget huvud utan att myndigheterna lade sig i. Denna liberala kamp var central för de liberaler som grundade Amerikas förenta stater och skrev in religionsfriheten i konstitutionen. För svenskt vidkommande var det den liberala kampen som ledde till konventikelplakatets avskaffande. Det är inte för inte som överlappningen mellan frikyrkorörelsen och den svenska liberalismen länge var betydande.
Liberalismens kristna rötter innebär naturligtvis inte att politiska liberaler måste omfamna kristendomen. Men när de försöker härleda en ny typ av metafysiska föreställningar ur sin politiska åskådning är de nära att omvandla sin liberalism från ideologi till religion.
För den som ser människolivets alla aspekter genom politiska glasögon blir politiken lätt till religion. Så ser det ut i de kommunistiska förtryckarstaterna där dyrkan av ideologin, partiet och den store ledaren med våld trängt undan andra trosläror. Det är en verklighet som inte skiljer sig nämnvärt från de islamiska teokratierna där istället det politiska systemet härleds ur religiösa urkunder.
Själv är jag tacksam över att leva i ett land präglat av en kristen moral- och idétradition, där flera av människans naturliga rättigheter mer eller mindre tas för givna, men jag är även tacksam över att leva i ett land där politik och religion är skilda åt och där man kan kosta på sig att häckla och håna de heligaste högtiderna medan de pågår.