Samhälle Åsikt
Lita aldrig på en folkpartist?
Liberalerna har övergivit sitt historiskt viktiga försvar för valfrihet och i stället anammat ett socialdemokratiskt synsätt på skolor som drivs i aktiebolagsform. Går det att lita på att M och KD säger ifrån eller ska borgerliga väljare återigen behöva konstatera ”lita aldrig på en folkpartist”, frågar sig Daniel Åkerman.
När Folkpartiet 1981 gjorde upp med Socialdemokraterna om en ny skattepolitik brakade den borgerliga trepartiregeringen med Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet samman. Moderatledaren Ulf Adelsohn, tillika ordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet, recenserade detta tilltag med vad som blivit en av de mest bevingade sentenserna inom svensk höger: Lita aldrig på en folkpartist!
I dessa dagar när utspel om en alltmer radikal rörelse bort från tidigare liberala positioner duggar tätt från Liberalerna kan det vara på sin plats att ställa sig frågan hur långt de ska få gå. Vad kan accepteras innan priset för regeringssamarbetet blir orimligt högt?
Debatten om friskolorna handlar om mycket mer än hur bra eller dålig svensk skola är. Den rör familjers möjlighet till självbestämmande och verklig egenmakt och den handlar om politikens relation till näringslivet i stort.
Vad som står på spel är det borgerliga tankegods som var bärande när valfrihetsrevolutionen genomfördes av Bildtregeringen på tidigt 1990-tal.
Vad som står på spel är det borgerliga tankegods som var bärande när valfrihetsrevolutionen genomfördes av Bildtregeringen under tidigt 1990-tal. Dåvarande Folkpartiet var essentiellt i att återskapa medborgarmakten, och föra Sverige bort från Socialdemokraternas maktkoncentration och politiskt styrda monopol. Det var en landvinning för individens fri- och rättigheter.
Så sent som i valrörelsen 2014 gick Folkpartiet ut med budskapet: ”Nej till vänster i välfärden. Ja till valfrihet”. Då var det alltså ännu glasklart att stå emot Socialdemokraternas försök att rulla tillbaka valfriheten. Nu hörs andra tongångar från Liberalerna. Socialdemokraterna har nog aldrig varit så nära att lyckas återmonopolisera makten över välfärden som i dag.
Att vilja reformera skolsystemet i vissa avseenden är en sak. Problemet är att Liberalerna helt har hemfallit åt ett socialdemokratiskt narrativ som säger att strävan efter ekonomisk vinst skapar incitament att leverera låg kvalitet och att det bara går att få pengar över genom att försämra verksamheten.
På partiets hemsida går att läsa ”Det finns i dag skolor vars främsta lojalitet inte ligger hos barnen – utan någon annanstans”. I strikt mening är det korrekt, men det gäller så klart alla skolor.
En grundläggande borgerlig insikt, tydligast uttryckt genom public choice-skolan, är att alla människor drivs av incitament och egenintresse. Såväl lärare och rektorer som tjänstemän i utbildningsförvaltningen, skoldirektörer, kommundirektörer och politiker har ytterst sin lojalitet någon annanstans än hos eleverna. Ändå vill Liberalerna låtsas som att vinstdrivande verksamheter i detta avseende skulle vara något unikt och skadligt.
På en marknad behöver företagarens intresse att göra vinst däremot jämkas med kundens intresse att få en efterfrågad produkt eller tjänst till ett bra pris. I skolväsendet möjliggör strävan efter vinst fritänkande sett till inriktning och organisation och skapar ett konstant innovationstryck till förbättring. Fristående huvudmän måste erbjuda utbildning som eleverna vill ha och som föräldrarna anser att deras barn behöver för att alls få några intäkter.
Då den fria marknaden fungerar som bäst riktas egenintresset om till att främja allmänintresset.
När den fria marknaden fungerar som bäst riktas egenintresset om till att främja allmänintresset. En borgerlig regering borde ta vara på denna insikt och fokusera på att förbättra incitament och regelverk. Förslag om nytt betygssystem, centralt rättade nationella prov, hårdare granskning av fristående huvudmän och större befogenheter till Skolinspektionen, läggs också fram i detta syfte. Liberalerna tycks däremot köpa den socialdemokratiska beskrivningen av hur välfärdsföretag fungerar.
När Ola Ullsten bildade en enpartiregering från oktober 1978 fram till valet i september 1979 gjorde han det på Socialdemokraternas nåder. Fria Moderata Studentförbundet tog då fram en numera klassisk affisch med budskapet: ”I Folkpartiets Sverige bestämmer Olof Palme”. En salt påminnelse om att den formella makten må ha vilat hos Folkpartiet, men att den politiska kraft som lät dem hållas var Socialdemokraterna.
***
Runt 430 000 barn och unga går i dag i en fristående förskola, grundskola eller gymnasieskola.
22 procent av alla förskolebarn, 16 procent av alla i grundskolan och 32 procent av samtliga gymnasieelever återfinns i privatdrivna verksamheter. Och det utan att någon har tvingat dem eller deras föräldrar.
75 procent av eleverna som har valt en fristående grundskola går i en skola som drivs i aktiebolagsform. För gymnasieeleverna är siffran 87 procent. Utan aktiebolag hade de fristående skolorna varit antingen små bygdeskolor, drivna av entusiaster, eller ett fåtal stiftelsedrivna skolor för landets mest priviligierade. Det överväldigande flertalet elever skulle varit tvungna att gå i den skola kommunen anvisade dem.
Det Liberalerna hemfallit åt är ett stort svek mot de medborgare som har gjort egna fria val.
Det Liberalerna hemfallit åt är ett stort svek mot de medborgare som har gjort egna fria val. Det är också ett svek mot de företagare som vill vara med och utveckla svensk välfärdssektor till något bättre. Och det är ett svek mot de anställda som tidigare var hänvisade till en arbetsgivare på en icke konkurrensutsatt arbetsmarknad.
Genom att göra ägarformen och företagandet till skurken i debatten om de utmaningar som faktiskt finns i svensk skola anammar Liberalerna ett socialistiskt perspektiv.
Dessvärre finns det år 2025 fog för att konstatera att ”i Liberalernas Sverige bestämmer Magdalena Andersson”. Åtminstone i skolfrågan.
Ansvaret för husfriden i regeringen faller av naturliga skäl på partiet som innehar statsministerposten. Viss återhållsamhet är naturlig. Men också ansvaret att tydligt markera när någon hotar samarbetet.
Givet den öronbedövande tystnaden från Moderaterna och Kristdemokraterna om Liberalernas förslag om att förbjuda aktiebolag i skolsektorn blir frågan vad denna regering egentligen står för när det gäller fri företagsamhet och näringsfrihet för näringslivet i allmänhet och för välfärdsföretagen i synnerhet.
Det går uppenbarligen inte att lita på en folkpartist.
Men går det att lita på att moderater och kristdemokrater tydligt säger ifrån och står upp för fri företagsamhet, marknadsekonomi och rätten att välja skola?