Utblick Krönika
Ljuset från norr
En okänd oppositionsledare träder fram som en av de mest intressanta figurerna i västerländsk borgerlighet. Fredrik Segerfeldt blickar norrut och hittar en fransktalande Ronald Reagan.
Tänk dig ett kallt land i norra änden av kontinenten. Det är lite mer politiskt korrekt än andra och älskar FN och mångfald. Ett mitten-vänsterparti har dominerat landets politiska liv i 100 år. Naturgeografiskt präglas det av stora, glest bebyggda och snö- och skogsklädda ytor upp mot nordpolen, vildmark med älg, varg och lax samt en renuppfödande ursprungsbefolkning. De flesta människorna bor i de södra delarna. Landet är rikt men samtidigt beroende av en ekonomisk stormakt söderut. Och så är de bra på ishockey.
Det skulle kunna vara Sverige, men det jag syftar på är Kanada. Det är ett land som ofta kommer i skymundan av fokuset på grannen söderut, men som vi borde ägna större intresse åt. Inte bara har vi mycket gemensamt och liknar på många sätt varandra, det sker också intressanta saker i landets politik.
Nyligen avgick premiärministern Justin Trudeau som ledare för mitten-vänsterpartiet Liberalerna. Eftersom hans parti ligger under stort i opinionsmätningarna inför parlamentsvalet i oktober i år gör han enligt egen utsago bedömningen att någon annan ska leda Liberalerna i mötet med väljarna.
Trudeau, som har varit premiärminister sedan 2015, är typisk politisk adel, med en pappa som i egenskap av ledare för samma parti styrde Kanada nästan hela perioden mellan 1968 och 1984. En Trudeau har alltså varit i regeringschef i Kanada i 25 av de senaste 56 åren. Väljarna tycker det är dags för förändring.
Det här sätter den i Sverige nästan helt okände oppositionsledaren Pierre Poilièvre i centrum. Han förväntas bli Kanadas nya premiärminister och är något av det mest spännande i nutida västerländsk borgerlighet.
Det är inte bara för att Poilièvre, uppvuxen som adoptivson i en franskspråkig familj i annars engelskspråkiga Calgary, talar franska på modersmålsnivå. Den franskspråkiga kanadensiska pressen noterar att detta är första gången någonsin som en högerpolitiker kommer att ha ett språkligt övertag, eftersom ingen av de ledande kandidaterna till att efterträda Trudeau som liberal partiledare talar flytande franska och några av dem inte alls.
Det bästa med Poilièvre är att han är nordamerikanskt konservativ à la Ronald Reagan.
Utan det bästa med Poilièvre är att han är nordamerikanskt konservativ à la Ronald Reagan. Han är skeptisk mot offentlig maktutövning, tror på den fria marknaden och vill både minska staten och sänka skatter. Så här lyder första meningen i presentation av ledaren på partiets webbplats:
Pierre Poilievre is a life-long conservative, champion of a free market, and fighter for people taking ownership of and responsibility for their own futures.
Visst har jag problem med Poilièvres syn på droger och invandring. Jag delar inte heller hans syn på bruket av fossila bränslen och jag tycker ibland han tar i för mycket i kulturkriget. (Bland annat är han arg för att det inte syns några krigsveteraner i det nya passet. Suck!)
Men vissa formuleringar på webbplatsen gör en alldeles varm i bröstet:
He believes in a country where the state is servant, not master. Where smaller government makes room for bigger citizens. Where people have the freedom to build a business without red tape and heavy tax.
Det finns de som vill klumpa ihop Poilièvre med högerpopulism i allmänhet och Donald Trump i synnerhet. Och visst, hans slogan common sense har populistiska drag och han talar ofta om en liberal elit som står emot vanligt folk.
Å andra sidan lyder nästa mening om Poilièvre på partiets webbplats så här:
To make room for personal freedom and responsibility, he believes in limiting government.
Så tänker inte högerpopulister som Trump. De har i grunden inga problem med offentlig maktutövning, så länge makten utövas som de vill. Men det har alltså Poilièvre.
Precis som i USA spelar inflationen en viktig roll i kanadensisk politik. Och här har Poilièvre en klockren analys. Det är varken matbutikens eller bensinstationens, utan statens fel att priserna går upp. När staten trycker mer pengar går värdet på dessa ner.
Poilièvre är dock inte främst en intellektuell, utan en politiker. Och som sådan blandar han nordamerikansk libertarianism med populism. Hans genombrott kom när han ställde sig på lastbilschaufförernas sida i deras protest mot obligatorisk vaccinering mot Covid.
Framför allt är Poilièvre en gudabenådad kommunikatör. I ett viralt klipp står han avslappnat och äter ett äpple samtidigt som han lugnt och sansat utmanar en reporters frågor om han är en populist.
Så nu när europeisk borgerlighet inte längre har så mycket att hämta från det stora landet på andra sidan Atlanten, bör vi rikta blicken lite längre norrut. Där håller något inspirerande på att hända.