Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

LO borde vilja avskaffa LAS

Precis som på 30-talet står LO-kollektivet inför ett avgörande vägval. Vill de på allvar värna den svenska modellen är det hög tid att avskaffa LAS, skriver Christoffer Heimbrand.

LO har de senaste åren tagit strid för LAS. Historiskt har det dock inte alltid varit en självklarhet. Foto: Shutterstock.

Året är 1936 och LO står inför ett avgörande vägval. Regeringen har bjudit in arbetsgivarsidan och fackförbunden till en trepartsöverenskommelse där staten ska spela en avgörande roll för hur reglerna på arbetsmarknaden ska utformas. LO har att välja mellan att gå med på Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) krav att hålla statsmakten utanför eller samarbeta med vännerna i Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering.

Till slut väljer arbetarrörelsen en samförståndslösning med arbetsgivarsidan vilket resulterar i att det historiska Saltsjöbadsavtalet sluts ett par år senare. Sedan dess har det gått mer än åtta decennier och makten på arbetsmarknaden har gått i vågor – dels i konflikten mellan staten och arbetsmarknadens parter, dels i vilken mån parterna sinsemellan får igenom sina krav. Dessutom finns det intressanta konflikter inom den fackliga rörelsen som nyanserar bilden ytterligare.

Det finns en parallell att göra mellan upptakten till Saltsjöbadsavtalet och dagens politiska läge. Mellan 1932 och 1936 styrdes Sverige av en socialdemokratisk minoritetsregering som var beroende av stöd från delar av borgerligheten. Att de politiska blocken var jämnstora och att det var osäkert vem som skulle gå segrande ur valrörelsen 1936 bidrog troligen till att LO till slut gick med på att tillsammans med SAF hålla regeringen utanför överläggningarna om arbetsmarknadens framtid. Ingen sida kunde räkna med en löntagar- eller företagarvänlig politisk majoritet i riksdagen. Lösningen blev istället att parterna tog saken i egna händer och löste upp fångarnas dilemma.

Att LAS skulle vara en del av den svenska modellen är ett senare påhitt.

Tiden efter att Saltsjöbadsavtalet sluts präglas av samförstånd och kompromisser mellan arbetsmarknadens parter. Detta är grunden för den allra första svenska modellen. Att LAS, lagen om anställningsskydd, skulle vara en del av denna ordning är ett senare påhitt. LO visade också svalt intresse inför att lagen skulle införas på 70-talet.

I stället var det Folkpartiet som drev frågan i riksdagen och TCO som öppnade upp för en utredning om lagstadgat anställningsskydd. Flera gånger hade den socialdemokratiska regeringens riksdagsmajoritet avslagit motionerna med motiveringen att frågan om anställningsskydd i första hand skulle lösas via avtalsvägen. När Palmes regering ändå tillsatte en utredning för att hantera den känsliga trygghetsfrågan var både LO och SAF kritiska mot att det skulle mynna ut i lagstiftning. Så sent som på kongressen 1971 – endast tre år innan LAS infördes – hade LO förordat en förhandlingslösning utan statlig medverkan.

Läs också:

Parterna var oroliga för att deras viktiga roller skulle urvattnas och att anställningsskyddet i högre grad skulle politiseras. Lagstadgade regler skulle också vara svårare att anpassa till de varierande förhållandena i olika sektorer. SAF invände även att reglerna var alltför komplicerade och skulle motverka nyanställningar. Femtio år senare är det här argument som fortfarande dyker upp i debatten.

Till slut accepterade ändå fackföreningsrörelsen det regeringen redan hade bestämt sig för att genomföra. LO använde i stället det uppkomna läget för att stärka sitt inflytande och säkerställa att den lagstiftning som antogs skulle vara löntagarvänlig.

Lagen om anställningsskydd markerade slutet på den svenska modellen.

På så sätt innebar inte 70-talet bara att staten tog en mer aktiv roll och lagstiftade på fler områden på arbetsmarknaden. Utvecklingen innebar också att maktbalansen förskjöts till arbetstagarsidans fördel.

Lagen om anställningsskydd markerade slutet på Saltsjöbadsandan och den svenska modellen. Frågan är dock åter aktuell, nästan 50 år senare, då arbetsmarknadens parter åter enats ett nytt huvudavtal. 

I december 2020 slöt Svenskt Näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal en principöverenskommelse om ”trygghet, omställning och anställningsskydd” på den svenska arbetsmarknaden. Delar av LO-kollektivet valde att ställa sig utanför – men så var det också när Saltsjöbadsavtalet en gång i tiden slöts. Då stod både Transport och Byggnads på barrikaderna och utanför överenskommelsen.

Den viktigaste förändringen är att parterna åter sitter i förarsätet och tar initiativet.


Parternas överenskommelse innebär i sak flera förbättringar för att arbetsmarknaden ska bli mer flexibel. Den viktigaste förändringen är dock att parterna åter sitter i förarsätet och tar initiativet. Kanske kan LAS-överenskommelsen öppna upp för en ny epok som präglas mer av samförstånd än av lagstiftning.

Att återgå till den ordning som rådde mellan 1938 och 1974 och som tjänade Sverige väl behöver inte ge upphov till en konflikt mellan höger och vänster. Även från fackligt håll har frågan om att avskaffa LAS lyfts med motiveringen att ”det vore bättre om staten helt höll sig utanför anställningsskyddet. På så vis kan parterna helt göra upp om villkoren i sina avtal.”

Precis som på 30-talet står LO-kollektivet inför ett avgörande vägval. Vill de på allvar värna den svenska modellen är det hög tid att avskaffa LAS.

Krönikan innehåller utdrag ur skribentens examensarbete om den rättshistoriska bakgrunden till det svenska anställningsskyddet.