Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Lyssna noga när dansbanden protesterar
Varje år samlas nästan 100 000 besökare på den stora Dansbandsveckan i Malung. Politiken måste sluta straffbeskatta deras finkultur, skriver Marcus Björk.
”Sju kvällar, sex pulserande dansbanor och 82 dansband. Nästan 100 000 besökare kommer varje år för att njuta av musiken, dansen och stämningen.” Så beskriver Dansbandsveckan i Malung sitt årliga evenemang. Inte undra på att de är stolta: i snart 40 år har de samlat människor från hela Sverige att dansa till folkkära artister.
Dansband är en uppskattad svensk kulturform. Varje sommar lyser dansbanorna upp över hela landet med banden som turnerar runt. Jag hade själv förmånen att få se Matz Bladhs fina turnébuss i mars. Bandet gav mig insyn i ett givande arbete men också ett med många timmar på vägarna.
För några dagar sedan gick flera svenska dansband ut i ett gemensamt upprop om moms. Bakgrunden är att momsen på biljettförsäljning till livemusik med dans är 25 procent, medan dito utan dans är 6 procent. Med dans som en omistlig del av dansbandskulturen skapar detta en konkurrensnackdel gentemot andra kulturformer, menar initiativtagarna. De senaste åren har också visat hur staten bara väljer att behandla dansbandsbranschen som kultur när det passar dem.
Under covidpandemin utgick ett omfattande statligt stöd till kultur för att säkerställa branschens överlevnad trots restriktionerna. Pengarna fördelades av Kulturrådet, en statlig myndighet. Denna gjorde bedömningen att dansbandbranschen skulle få stöd på samma villkor som all övrig kulturverksamhet. Det vill säga, i myndigheternas ögon var dansbandsbranschen att betrakta som en skyddsvärd kulturverksamhet.
Att dansband är kultur gäller tydligen inte när det kommer till moms. För dansband får inte skatta som övrig kulturnäring, med sex procents moms på biljettförsäljning.
Dansbandens 25-procentiga moms har en rent politisk förklaring. Dansbandsmusiken växte fram under 1970-talet och spelade ofta på dansbanor om somrarna. Just dessa dansbanor hade årtiondena innan varit föremål för intensiv debatt bland politiker i det som kommit att kallas “debatten om dansbaneeländet”. Problemet var att det förekom “omoralisk” musik som exempelvis jazz, alkoholkonsumtion och okontrollerade möten mellan unga män och kvinnor. Politikerna såg som sin uppgift att motverka detta genom införandet av bland annat danstillstånd. De “problem” som politikerna upplevde med dansbanorna förknippades med alla typer av verksamhet som nyttjade dessa banor, och reglerades således hårt. Framför allt kunde det inte vara tal om att några av dessa verksamheter faktiskt var kultur.
Politikers aversion mot så kallad socialdans framhävs ytterligare när deltagaravgiften för exempelvis en danskurs med förinspelad musik från Spotify har sex procent moms. Men om samma danskurs i stället har musik framförd av ett liveband blir momsen 25 procent. Det förstnämnda räknas som motion eller idrott och det sistnämnda som en danstillställning. Samma skillnad gäller även mellan konsert och danstillställning. Denna orättvisa momsdifferentiering missgynnar dansband som kulturform. Alltså: konsert med Ulf Lundell – 6 procent moms. Konsert och dans med Lasse Stefanz – 25 procent moms.
Konsert med Ulf Lundell – 6 procent moms. Konsert och dans med Lasse Stefanz – 25 procent moms.
När momsdifferentioneringen granskas ser man lätt hur absurt det är. I ett uppmärksammat fall med DJ-duon Dada Life fäste Högsta förvaltningsdomstolen stor vikt vid att publiken “som [visserligen] rör sig i takt med musiken” i huvudsak hade blicken riktad mot scenen. Detta enkla faktum gjorde att spelningen räknades som en konsert och inte en danstillställning. Hade publiken i huvudsak stått vända mot varandra hade momsen i stället blivit fyra gånger högre.
Smedjan har varit i kontakt med initiativtagaren till dansbandsbranschens momsupprop, Joakim O. Agerskov, som hade följande kommentar att ge:
Dansbandsmomsen är en oförklarlig kvarleva som debatterats och diskuterats sedan mitten av 90-talet. En gränsdragningsproblematik som den absoluta majoriteten av riksdagens partier gång på gång lovat att komma till rätta med, tyvärr har inget av dessa partier infriat sina löften. Det får mig osökt att tänka på Lasse Stefanz låt ”Tomma löften, tomma ord…”
Att frågan är politiskt laddad är uppenbar då Joakim jämte sin roll som tidningskrönikör och programledare för en podcast om dansbandskultur, även är politiskt aktiv för Kristdemokraterna i Helsingborg.
Han har helt rätt i att politiken i åratal lovat att se över den så kallade “dansbandsmomsen”. SD, KD, C och M har alla motionerat i riksdagen om en översyn av momsreglerna. Även Liberalerna tog ställning 2017 på sitt landsmöte om att verka för att harmonisera momssatserna, men utan att ta ställning till om den skulle ligga på 6 eller 25 procent.
Trots att så många partier lyft frågan, trots alla motioner och en kartläggande riksdagsrapport från Moderaterna 2013, har nästan ingenting förändrats för dansbanden. Ett faktum som helt säkert upplevs som nonchalant för alla tusentals människor i vårt land som uppskattar dansbandsmusiken.
Förmodligen ligger en del av det politiska motståndet i att det fortfarande finns en föreställning bland politiker om vad som är “fin- och fulkultur”, där dansband hamnar i den sistnämnda kategorin. Dansbandsbranschen är dock lika professionell som vilka andra kulturutövare, med många duktiga och rutinerade musiker. Framför allt är det inte upp till politiker att avgöra vad som är mer eller mindre önskvärda kulturyttringar genom att sätta olika skattesatser. Nu återstår det att se vilket parti som går i bräschen för den fria kulturen.