Samhälle Essä
Makt bör utövas som en konsekvens av idéer
De politiska idéerna och den politiska makten är två oskiljaktiga sidor av samma mynt – med fotfästet i den ena jagar man den andra. Förmågan att balansera de två är det som avgör ett partis identitet och i viss mån framgångar. Med avstamp i spänningen mellan idéer och makt diskuterar Fredrik Johansson Moderaternas historia och framtid.
Handlar politik om makt eller idéer? Eller är det särskilt produktivt att göra en uppdelning mellan partier som drivs av idéer och partier som drivs av makt?
Sanningen är att inget politiskt parti är vare sig det ena eller det andra. De måste vara både ock. Utan ambitionen att utöva makt blir partiet en diskussionsklubb och utan idéer blir man vilsen inför makten.
Makten och dess utövande verkar bokstavligen avradikaliserande.
Det kan möjligen komma som en överraskning för den utomstående, men det är tämligen ovanligt att någon tar sina första steg in i politiken enkom för att söka makt. Det finns strebrar, människor födda till ett liv i elevrådsordföranderollen och pensionerade chefer från näringslivet som ”nu äntligen har tid att ge något tillbaka till samhället och som därför gärna kan tänka sig sitta i kommunstyrelsen och jobba med ekonomi.” Men inte ens dessa drivs främst av sin vilja till makt.
Idéernas roll avspeglar sig också i att företrädare och aktivister som regel – i relation till partiets väljare – är en förstärkning av sitt partis tendens. Den som går med i SSU, MUF eller Grön Ungdom gör det för att man anser att staten kan och ska styra eventuellt kvarvarande privata företag genom direkta demokratiska beslut, att en högst begränsad offentlig sektor kan finansieras med någon form av statlig lotteriverksamhet respektive att framtiden ligger i självförsörjande hushåll som ägnar sig åt begränsad bytesekonomi i ett i huvudsak avelektrifierat samhälle.
Maskinen gör resten. Partier är konstitutionellt uppbyggda för att utöva politisk makt och det driver fram kompromisser och formar de resande. Den som inte vill vara del av det kommer ägna sig åt annat. Detta är en helt central roll i en demokrati: att processa politiska idéer till genomförbar politik och sortera fram de människor som står för själva genomförandet.
Man blir partiaktiv som ideolog, blir man långvarig blir man (också) en maktutövare. Vilket leder till ett närmande till de egna väljarna och den allmänna opinionen. Makten och dess utövande verkar bokstavligen avradikaliserande.
Poängen med politik är helt enkelt förändring och makt är en förutsättning för att uppnå förändring. Å andra sidan, om man inte vet vad man vill förändra blir makten bokstavligen innehållslös.
Det finns därför inga renodlade makt- eller idépartier. Centerpartiets utveckling under det senaste decenniet utgör här en intressant illustration och vad som närmast kan beskrivas som ett fullskaligt statsvetenskapligt experiment. Partiet har länge försökt att frikoppla sig från den egna möjligheten till politisk maktutövning. Det har varit som att se någon försöka springa ifrån sin egen skugga.
***
Under regeringsbildningsprocessen 2018-2019 blev det tydligt hur motstridiga löften om att stänga ute både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från politiskt inflytande försatte Centerpartiet i en situation som bara andra partier kunde lösa ut. När Moderaterna och Socialdemokraterna inte ville inleda ett regeringssamarbete – vilket (åtminstone tillfälligt) hade hjälpt Annie Lööf ur hennes dilemma – tvingades Centerpartiet till slut att välja en parlamentarisk lösning som var beroende av Vänsterpartiet. Någonting måste till slut brista.
Makt är ett öde man inte kommer undan.
Centerpartiet visar att makt inte bara är en grunduppgift för ett politiskt parti, det är ett öde man inte kommer undan. Ett politiskt parti som avsäger sig möjligheten att utöva politisk makt – också i knepiga parlamentariska situationer – upphör att vara ett politiskt parti och blir en tankesmedja eller en diskussionsklubb som får hoppas att väljarna inte tynger den med allt för många mandat eller en majoritetsavgörande roll i parlamentet.
Det är antagligen denna insikt som gör att Muharrem Demirok nu fattat beslutet att fullt ut göra Centerpartiet till ett stödparti till Socialdemokraterna och i den processen acceptera att Vänsterpartiets mandat i riksdagen räknas. Det är sannolikt ett förödande beslut för Centerpartiets framtid, men det erkänner det grundläggande faktum att man är ett politiskt parti. Muharrem Demirok har därmed tagit steget och deklarerat sin tro på gravitationen.
Partier är alltså både idéer och makt. Samtidigt är det tydligt att idéer och makt har olika roller i olika partier och att de betyder olika saker för den interna sammanhållningen och möjligheterna att fungera som en effektiv organisation.
Det gäller inte minst Socialdemokraterna och Moderaterna.
Socialdemokraterna är naturligtvis inget renodlat maktparti, att påstå det är en förenkling och en billig politisk poäng. Men makten spelar en uppenbart avgörande roll för sammanhållningen och verksamhetens övergripande styrfart. Det kommer inte bara till uttryck i en vantrivsel i opposition, utan att man då också riskerar att tappa fotfästet.
***
Partiet har ju bara haft tre tidigare perioder i opposition under de senaste nittio åren, så det är ett begränsat material för att slå fast entydiga historiska mönster.
Den första mandatperioden i opposition 1976-1979 verkar i hög grad ha uppfattats som en sorts tillfällig paus i det naturliga tillståndet av socialdemokratisk maktinnehav. Efter valnederlaget 1979 innebar den andra en betydligt mer målinriktad politisk omläggning och reformering av den egna ekonomiska politiken.
1991-1994 kännetecknades av den ekonomiska krisen, vilken inte minst satte tydliga gränser i valrörelsen 1994. Om makten tidigare varit disciplinerande, så blev den potentiella makten det nu. Samtidigt var kongressen 1993 delvis en ideologisk vänstersväng, framför allt i markeringen mot mer långtgående idéer om egenmakt, valfrihet och självförvaltande.
2006-2014 ligger närmare i tiden och är kanske därför också mer intressant som indikation för vad som kan hända med dagens socialdemokratiska parti när man inte längre har makt. Efter valförlusten 2010 talade den avgående partiledaren Mona Sahlin om hur partiet tappat relevans bland breda väljargrupper och att det behövdes någon form av förnyelse. Partiet lyssnade inte alls, utan valde i stället Håkan Juholt till ny partiledare.
***
Valet av Juholt har beskrivits som en sinkadus där olika krafter och rimligare kandidater tog ut varandra, men han var också en kandidat med en tydlig politisk agenda och med ett språk som talade direkt till partisjälen. Hans retorik verkar ha varit förlösande för dem som vill att Socialdemokraterna i högre grad skulle vara ett idéparti.
Det går i sig att tolka som ett uttryck för vad som händer när det socialdemokratiska partiet hamnar för långt från makten. Dess disciplinerande verkan försvann, Håkan Juholt tog i retoriken partiet vänsterut och rakt ut i öknen.
Moderaterna har historiskt haft en mycket tydligare identitet av idéparti, vilket också avspeglar sig i partikulturen. Fram till katastrofvalet 2002 fanns det – och finns fortfarande – en stark intern historieskrivning om att partiets parlamentariska och opinionsmässiga framgångar var kopplade till det idéskifte som genomfördes under Gösta Bohmans ledning under 1970-talet. Man var också (är i viss mån fortfarande) starkt befryndat med framgångsrika politiska rörelser som i hög grad uppfattats vara idéburna (inte minst Thatcher och Reagan).
Det är en begränsad och lite enögd bild av det moderata 1970-talet, som inte minst bortser från att Gösta Bohman i allra högsta grad var en maktpolitiker. Den ideologiska övertygelsen – som skulle komma till uttryck i klassiska böcker och linjetal – om frihet, ägande, rättsstat, en fri ekonomi och så vidare löpte sida vid sida med ambitionen om inflytande och om att positionera Moderaterna som ett parti som var fähigt och kapabelt att utöva makt.
Det är balansen mellan idéer och makt som gör Bohman riktigt intressant.
När den första borgerliga trepartiregeringen sprack på kärnkraften var Bohman och Moderaterna villiga att gå långt för att få ihop en regering med Folkpartiet och man skulle se sig själva blåsta av Ullsten och Tham, när folkpartisterna gick till Palme för att få denne acceptera en enpartiregering.
Och när man förhandlade en gemensam valsedel med Socialdemokraterna och Folkpartiet inför folkomröstningen om kärnkraft var Socialdemokraterna förbluffade över hur mycket socialism man kunde klämma in utan att skrämma i väg Bohman. Vilket man ville.
Ingvar Carlsson hade varit i Oslo och studerat konsekvenserna för Arbeiderpartiet av folkomröstningen om EEC 1973. Närhet till högern och näringslivet skulle bara leda till friktion i det egna partiet (erfarenheten från Norge) och till slut lyckades man tvinga Moderaterna till en egen valsedel (Linje 1) i folkomröstningen.
Denna sida av Gösta Bohman talas det sällan om. Det är idépolitikern man minns. Det är synd, då det är balansen mellan idéer och makt som gör honom riktigt intressant.
***
Regeringsperioden 1991-1994 handlade också om – och det har blivit än tydligare i historieskrivningen – idéer som motor i regeringsarbetet. Det ivrigt frustande språket i Carl Bildts första regeringsförklaring 1991 föranstaltar en genomgripande ”europeisering” av det svenska samhället, en valfrihetsrevolution och reformer för ett företagandeklimat i världsklass. En skördetid på alla områden.
I efterhand kan man konstatera att regeringen på tre år och under extrema ekonomiska förutsättningar lyckades genomföra mycket. En viktig förklaring är att det fanns en tydlig idédriven agenda. Också när räntan steg till 500 procent eller när Skandias vd deklarerade att man avsåg sluta köpa svenska statspapper, så rullade programmet vidare.
Makten var målet, men också för att den var ett medel.
Det som med ett alldeles förfärligt uttryck har kommit att kallas ”Projektet Nya Moderaterna” var en brytning med detta. I den tidens tydliga anda anpassades budskapen och politikens kanter slipades av. Skattepolitiken riktades exempelvis om och den tidigare egna linjen kritiserades för att leda till fördelningspolitiska skevheter. Genom att rikta kritiken mot vad man själv hade varit ställde man sig på samma sida som de väljare som 2002 hade ratat partiet.
Framgången 2006-2014 byggde naturligen i hög grad på detta. Man blev valbara, men kom också att genomföra stora förändringar i sak. Makten var målet, men också för att den var ett medel.
Men det fanns också ett pris, som skulle komma att bli alltmer tydligt. Partiet blev konturlöst och man tappade den tydliga position som gjort att väljarna – oavsett vad de tyckte – visste var Moderaterna befann sig. Högern var inte längre – som sloganen varit på femtiotalet – ”att lita på”. Makten och politikens genomförande kunde inte på samma sätt hålla samman Moderaterna som de hållit samman Socialdemokraterna.
Åren efter 2014 blev inte bara knepiga parlamentariskt, utan framför alltmer övergripande för partiets position. ”Projektet Nya Moderaterna” hade blivit en belastning.
***
I jämförelse är den socialdemokratiska förmågan att ackommodera främmande idéer och politik i en helt annan division. Under det senaste decenniet har man regerat på andras budgetar, genomfört en Januariöverenskommelse som innehöll delar som man varit emot sedan Hedenhös och i övrigt gjort nästan vad som helst med vem som helst (inklusive SD i marginalskattefrågan 2013) för att utöva makt. Det som man bekämpat med alla till buds stående retoriska medel, har efter några år kommit att bli Socialdemokratisk politik. Skamlösheten har inte haft några som helst gränser.
Som utomstående skulle man tro att detta lett till en närmast total moralisk och organisatorisk dränering. Men Socialdemokraterna verkar inte vara vid sämre vigör än tidigare. Ingen verkar särskilt bekymrad över vad man gjort eller med vem. Än mindre över vilka resultat man åstadkommit. Och man var ju nära att få regera vidare.
Frågan om makt och idéer aktualiserades nyligen i samband med den sittande regeringens budgetproposition och beslutet att inte höja brytpunkten för den statliga inkomstskatten och därmed i praktiken höja de högsta marginalskatterna.
Det finns en rastlöshet i det moderata perspektivet på makten.
Reaktionen från moderata opinionsbildare och politiker var stark. ”Otroligt dumt”, menade Muf och även andra mer eller mindre framträdande moderata företrädare och opinionsbildare uttryckte sig på liknande sätt.
Själv skrev jag en krönika i Svenska Dagbladet där jag framför allt pekade på de politiska riskerna i att sakna en tydlig ekonomisk-politisk reformidé. Kompromisser och prioriteringar är i sin ordning, men det måste finnas en tydlig och helst också tydligt kommunicerad idé om vart man ska.
Reaktionerna föranledde i sin tur en del kommentarer på temat relationen mellan makt och idéer. Den alltid läsvärde Widar Andersson menade i en krönika att:
Det är förstås inte fel att tänka långsiktigt. Men efter några års regerande är det den korta sikten som dominerar. Kort sikt är ingen principsak utan kort och gott en nödvändig anpassning till verkligheterna. Ska den politiska borgerligheten på allvar träda in som naturliga regeringsbildare så krävs därför en öppenhet för den politiska verkstadens mångfald av möjliga idéer.
Och i Fokus skrev Johan Hakelius att ”Kan Moderaterna bli bättre på att svälja kompromisser för maktens skull, likt Socialdemokraterna?”
Både Andersson och Hakelius sätter fingret på något väsentligt.
Det finns en rastlöshet i det moderata perspektivet på makten, som möter sin raka motsats hos Socialdemokraterna.
I det socialdemokratiska perspektivet formas samhället långsiktigt genom det egna maktinnehavet. Det är några steg framåt, några bakåt, de flesta i cirklar. Men det rör sig grovt räknat åt rätt håll och man blockerar inte minst de andras dåliga inflytande över samhällsutvecklingen. Då kan man svälja marknadshyror i nyproduktion och avskaffad värnskatt.
I det moderata perspektivet är det mycket mer bråttom. Det gäller att få saker gjorda. Nästa val kan mycket väl förloras. Och det som görs ska helst få stort samhällsgenomslag och vara politiskt svårreversibelt: friskolereformer, vårdval, jobbskatteavdrag, EU-medlemskap. Det är som att man har makten till låns från den naturliga förvaltaren.
Därför blir ansatsen till makten och till reformer under 1991-1994 ett ideal och den politiskt innehållslösa perioden 2010-2014 ett varnande exempel – inklusive den högst maktorienterade överenskommelsen med Miljöpartiet om migrationspolitiken.
***
Jag skulle gissa att en socialdemokratisk partiledning skulle ha uppfattat ett motsvarande fyraårigt maktinnehav som en alldeles utmärkt tid. Att som regeringsparti inte göra något stort innebär att motståndaren inte heller gör något stort och – framför allt – man regerar. Att göra en dålig överenskommelse med Miljöpartiet är vardagsmat, kom igen när ni undergrävt svensk utrikespolitik och säkrat makten genom ett exklusivitetsavtal med en marxistisk vilde.
Så kan Moderaterna bli mer av ett maktparti och ägna sig åt det lappande, lagande och sicksackande som kännetecknar ett socialdemokratiskt regeringsinnehav?
Det är en högst relevant fråga. Där väl ”mer av” är möjligt att uppnå och önskvärt för den moderata partiledningen. Att partiet och dess kultur ser makten över mandatperioderna som en reell möjlighet och att den kan säkras på lite olika sätt. Mer tålamod, ett större lugn, ett tydligare uppdrag av att förvalta Sverige långsiktigt. Där ”kort sikt” inte är ”en principsak” utan en kärnuppgift, för att tala med Widar Andersson.
Men med detta sagt finns det en gräns. Det är svårt att se att man hade klarat den närmast nihilistiska inställning till de egna idéerna som kännetecknade det socialdemokratiska maktinnehavet 2014-2022.
Den tyske socialdemokratiska förbundskanslern Helmuth Schmidt sa att den som har ”visioner” bör uppsöka en läkare (att ha visioner innebär ju bokstavligen att man har syner). Det ligger något i det. Makt utövas dag för dag. Och det är inte de storvulna ”berättelserna” som kommer säkra ett längre borgerligt regeringsinnehav.
Men om en kort sikt leder till en annan så måste det någonstans finnas en längre sikt. Det behövs en riktning och en trygghet i att riktningen ändå hålls. Makt behöver utövas som en konsekvens av idéer. Försvinner det så kommer det att påverka Moderaternas kultur och sammanhållning.
Det finns helt enkelt en gräns för hur socialdemokratisk man kan bli. Också i detta avseende.