Det luktade maktskifte. Efter fyrtio långa år av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav hade opinionsmätningarna visat ett borgerligt övertag under nästan hela mandatperioden. På vårvintern 1973 var försprånget i Sifo sju procentenheter. 

Segervittringen sammanföll med ett metodiskt närmande mellan de borgerliga partierna. De båda mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, stod numera sakpolitiskt så nära att en sammanslagning framstod som sannolik. Vid några tillfällen hade de dessutom gjort gemensamma utspel tillsammans med Moderaterna, vilket bara några år tidigare framstått som otänkbart. Kanske var det omöjliga äntligen inom räckhåll?

Den gamla tidens melodi svängde inte längre.

Insikten om att Socialdemokraterna faktiskt skulle kunna förlora regeringsmakten spred nervositet långt utanför Rosenbad. Under parollen ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering” samlades dåtidens kulturelit – Bibi Andersson, Bengt Grive, Grynet Molvig, Lars Ulvenstam och många andra – till upprop mot ”egoism” och ”reaktionära strömningar”. De sociala reformerna skulle rullas tillbaka och de goda normerna krossas om borgarna vann valet.  ”Rösta inte bort tryggheten”, ekade Socialdemokraternas valaffischer.

Men den gamla tidens melodi svängde inte längre. Nu var det 1970-tal och varken Centern eller Folkpartiet nöjde sig med att pliktskyldigt sluta upp bakom den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Mittenpartierna ville till och med gå längre och tvekade inte att attackera regeringen från vänster. När Socialdemokraterna hävdade att en borgerlig valseger skulle innebära slutet för såväl barnbidrag som hemhjälp kallade centerledaren Torbjörn Fälldin och folkpartiledaren Gunnar Helén till gemensam presskonferens där Palmes uttalande fördömdes som ”demokratiskt bristfälligt”. ”Det kan aldrig komma på fråga att driva högerpolitik – så dumma är vi inte”, sa Gunnar Hedlund, nyligen avgången centerledare som ingalunda tänkte pensionera sig från riksdagen, vid ett valmöte i Stockholm. 

Den dominerande valfrågan blev jobben. Arbetslösheten hade ökat till fyra procent. Rekordsiffror med den tidens mått. Regeringen gjorde alldeles för lite, ansåg mittenpartierna och utlovade stora och dyra satsningar.

Det var en ”överbudspolitik” som var ”kränkande mot väljarnas förstånd”, sa finansminister Gunnar Sträng. I slutdebatten gick han till karaktäristiskt välformulerad attack: ”Oppositionen står beredd med fotogensprutan för att blåsa på den inflationsbrand som redan härjar världen”. Men Sträng, han som enligt Tage Erlander bara var trogen en ideologi – att  Sveriges ekonomi skulle vara stark – hade redan förlorat. Varken Palme eller LO ville veta av någon åtstramningspolitik; krisen var på väg och nu gällde det att satsa. Sträng kördes över.

Det jämna opinionsläget, den framväxande blockpolitiken och generationsskiftet bland partiledarna (Fälldin gjorde sin första valrörelse som partiledare precis som Gösta Bohman och Alf Svensson, Palme och Helén var med för andra gången) borgade för en spännande valrörelse. Så blev det inte. En serie händelser av en helt annan tyngd än ett vanligt riksdagsval fällde en tung skugga över de inrikespolitiska konflikterna. 

Det började med att Gustav VI Adolf insjuknade i mitten av augusti. Inte bara kronprinsen utan också en hel del journalister kom därför att tillbringa valrörelsen utanför Helsingborgs lasarett där den nittioårige regenten obönhörligt närmade sig den sista vilan. 

En serie allvarliga händelser fällde en tung skugga över de inrikespolitiska konflikterna. 

En vecka senare klev Jan-Erik Olsson, vid tillfället på permission från anstalten i Kalmar, in på Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm beväpnad med en kpist. I fem dygn stannade hela landet för att följa kidnappningsdramat vars mediala crescendo uppnåddes när rikskände brottslingen Clark Olofsson anslöt. Och som om inte den inhemska dramatiken var tillräcklig avsattes den folkvalde socialistledaren Salvador Allende i en blodig militärkupp i Chile fem dagar före det svenska valet.

Två veckor före valdagen visade Sifo ett försprång för de borgerliga partierna på fyra procentenheter. Det bäddade för en smutsig slutspurt.

Olof Palme varnade för att en borgerlig valseger skulle leda till bildandet av ett ”högerextremistiskt parti” av samma sort som under året kommit fram i Norge och Danmark – enligt logiken att dessa missnöjespartier bildats på grund av missnöje med just borgerlig politik i grannländerna. Kjell-Olof Feldt, vid tiden handelsminister, mer än antydde att moderatledaren Gösta Bohman var ansvarig för den omfattande skadegörelse av socialdemokratiska valstugor som ägt rum. Och VPK-ledaren CH Hermansson la inga fingrar emellan när han anklagade Moderaterna för ”nazistiska tongångar”.

Samtidigt höjdes borgerliga brösttoner för att fördöma socialdemokraternas restriktiva invandringspolitik. Att Sverige vid början av 1970-talet hade nettoutvandring hindrade inte regeringspartiet från att skrämmas med att svenska jobb stod på spel när företagen ”importerade” utländsk arbetskraft. ”Apspel av Palme”, skrev DN medan Per Ahlmark anklagade statsministern för att göra invandrare till syndabockar.

Den näst viktigaste frågan efter jobben, när Sveriges Radio ställde frågan till väljarna, var brottsligheten. Och kriminalpolitik var sedan gammalt moderat hemmaplan. ”Brott lönar sig, arbete lönar sig inte”, sa Astrid Kristensson, tung moderat ordförande i justitieutskottet, i vad som blev ett valrörelsens mest citerade, och kritiserade, uttalanden. Den för sin tid synnerligen hårda retoriken fördömdes även av samarbetspartierna. Kristensson backade.

Valdeltagandet blev rekordhögt: 90,84 procent.

Vid sidan av den vardagliga politiska debatten skulle nästa riksdag bekräfta den omfattande grundlagsförändring som var på gång. Vad som skulle bli 1974 års regeringsform hade beskrivits som en revolution i pressen, men berördes inte alls i valrörelsen. Grundlagen ansågs stå över demokratin vilket möjligen sa mer om livskraften i 1809 års regeringsform än om kvaliteten på det som skulle komma. 

Inte heller abortfrågan ville partierna väcka till liv. En utredning som förordade fri abort låg färdig och det var ingen tvekan om att den nya riksdagen skulle tvingas ta ställning. Men förutom småpartierna VPK (som var för en legalisering) och KDS (som var motståndare) ville inga partier debattera ämnet. I en kartläggning i DN markerades frågan med en dödskalle, en potentiellt djupt splittrande och demobiliserande fråga.

Mobiliseringen var annars inget större problem. Valdeltagandet blev rekordhögt: 90,84 procent. Endast en gång, i 1976 års val, har denna notering slagits.

Ett halvt dygn innan vallokalerna öppnade, tog så kungen sitt sista andetag.

Lördagskvällen den 15 september, ett halvt dygn innan vallokalerna öppnade, tog så kungen sitt sista andetag. På valdagen vajade flaggorna på halv stång. Radio och tv rensade i tablåerna och lättsamma inslag ersattes av ”seriösa musikinslag och minnesord”. Biografer och teatrar stängde, liksom många restauranger. Det rapporterades att åtminstone ”moderatväljarna på Östermalm” var svartklädda.

Rösträkningen blev spännande. I början av kvällen ledde det borgerliga blocket, men framåt midnatt var det dött lopp. När Sverige vaknade upp på måndagmorgonen hade blocken fortfarande 175 mandat var. I väntan på poströsterna gjordes gällande att nyval var mest sannolikt. Även en trepartikoaliation med S, FP och C diskuterades.

När allt var sluträknat hade S+VPK fått 5 000 fler röster än de borgerliga partierna, en övervikt på 0,11 procent. Men i mandat gjorde det ingen skillnad. ”Jämviktsriksdagen” var ett faktum. Och det blev varken nyval eller blocköverskridande regering. Socialdemokraterna regerade vidare även om det ibland fick bli med lottens hjälp.

Valets stora vinnare var Centerpartiet. Redan i valet 1970 hade Centern blivit riksdagens näst största parti med 19,9 procent. Sen fortsatte det uppåt. Som högst nåddes 29,5 procent i Sifo i juni 1972. 1973 landade man på 25,1 procent vilket fortfarande är partiets bästa valresultat någonsin. 

Framgången kan enklast förklaras av tidsandan. Det var almstridens och äppelkrigens år, det var den stora miljökonferensen i Stockholm och det var de första utflyttningarna från storstaden i vad som skulle bli den gröna vågen. Och Centerpartiet var den enda kraft som förmådde, ja de enda som ens försökte, fånga den generationsöverskridande opinion som vände sig mot storskalighet, internationalisering, teknologisk utveckling och urbanisering.

Socialdemokraterna regerade vidare även om det ibland fick bli med lottens hjälp.

Ur det gamla intressepartiet för jordbrukare växte ett helt nytt ideologiskt projekt fram, en för Sverige unik motståndsrörelse som alla andra partier tvingades förhålla sig till. Kulmen nåddes när en majoritet på Centerstämman i Luleå 1973 tog ställning mot kärnkraft. Det hade inget annat parti någonstans i världen gjort tidigare. Därmed föddes också den moderna svenska energidebatten. Oljan stod för tre fjärdedelar av energiförsörjningen och andelen ökade för varje år. Runt hörnet väntade den stora världsomspännande energikrisen som skulle följa på Oktoberkriget. Lösningen, enligt nästan alla, var att satsa på kärnkraft. Och nu motsatte sig alltså det ledande oppositionspartiet hela det projektet.

Moderaterna inledde 1970-talet som det minsta borgerliga partiet. Valet 1970 hade slutat i katastrof: 11,5 procent. Efter en kuppartad partistämma i Farsta gymnasium petades Yngve Holmberg och ersattes av den sextioårige Gösta Bohman. Tio år senare skulle Olle Svenning utnämna Bohman till decenniets viktigaste svensk. Det var onekligen en överdrift, men Bohmans budskap i valrörelsen 1973 är onekligen det som är lättast att känna igen med vår tids glasögon: skattesänkningar för att få fart på ekonomin: mer i plånboken till medborgarna men också mer i statskassan.

Valets stora förlorare var Folkpartiet. ”Det finns bara ett liberalt parti”, försäkrade valaffischerna men vad det innebar förblev oklart. Å ena sidan löften om sänkta skatter, decentralisering och jämställdhet. Å andra sidan ett färskt partiprogram som inneburit en kraftig vänstergir, med oro för marknadsekonomins konsekvenser och stor tilltro till statliga ingrepp. Valet blev Gunnar Heléns sista som partiledare, men han lämnade efter sig ett gediget grundarbete som det borgerliga trepartisamarbetets främste ingenjör. Valförlusten punkterade också planerna på en sammanslagning med Centern. 

Socialdemokraterna behöll regeringsmakten i vad som blev partiets sista segerval i den rekordlånga sviten. De stora reformernas och framtidslöftenas tid var redan förbi, det var ett defensivt socialdemokratiskt parti som gick till val 1973. Tre år senare skulle samma gäng – med Palme och Sträng i spetsen – röstas bort av väljare som tröttnat på maktfullkomligheten.

I de skandinaviska grannländerna lyser 1973 starkt i historieböckerna som året då partisystemen skakades om i grunden. I Danmark chockades etablissemanget av högerpopulisten Mogens Glistrups Framstegsparti som kom tvåa i folketingsvalet på våren. Och veckan före det svenska valet tog sig en norsk kopia, Anders Langes parti (föregångaren till dagens Fremskrittsparti) in i Stortinget. Men i Sverige stod fempartisystemet stadigt. KDS gjorde sitt sämsta riksdagsval någonsin; när regeringsmakten stod på spel ville få slösa bort sin röst.

1973 framstår ändå som något av en brytpunkt.

Men trots att mycket förblev det samma framstår ändå 1973 som något av en brytpunkt. Med Torbjörn Fälldin fick Centern en partiledare som utan att tveka valde Moderaterna före Socialdemokraterna. Kontrasten mot Gunnar Hedlund var stor. Inte för att Fälldin stod till höger om Hedlund, det gjorde han nog inte, men för att han innerligt avskydde socialdemokratin. Personkemin mellan Fälldin och Palme hör till de sämsta som registrerats i svensk partipolitik. Konflikten mellan dem kom att definiera svensk politik under de följande tio åren.

1973 markerar också det definitiva slutet för rekordåren. Nu väntade oljekris, ekonomisk kris, regeringskris, ny oljekris, kärnkraftsolycka och kärnkraftsomröstning och nya regeringskriser. Aldrig mer skulle svenska partier gå till val med drömmar om evig tillväxt. En ny tid hade börjat.

Featurebild: Partiledarna för de fem riksdagspartierna besöker namninsamlingen till stöd för Vietnamn vårvintern 1973. Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / TT