Mångfaldstränad

Är du woke?

För ett par år sedan ingick det engelska uttrycket woke inte ens i mitt ordförråd. Numera ser jag det överallt. Woke betyder egentligen uppvaknad, men beskriver enligt Webster’s ordbok även en person som är ”medveten om och engagerad i viktiga frågor gällande ras och social rättvisa”. Att kunna redogöra för skillnaden mellan ”könsidentitet” och ”könsuttryck” är woke. Att bära en T-shirt med texten ”Black Lives Matter” är woke. Att krydda sin konversation med ord som ”intersektionalitet” och ”diskurs” är woke. Att skriva för Timbro eller Axess är inte woke – inte det minsta.

Ett stort plakat med texten ”Thank You for Being Woke” pryder väggen på mitt universitets psykmottagning. Stället formligen osar av woke. Utöver gammal hederlig samtalsterapi och psykofarmaka erbjuds här skräddarsydda gruppterapier och för afroamerikaner, afroamerikanska kvinnor, HBTQ-personer, afroamerikanska HBTQ-personer, asiatiska kvinnor samt överviktiga – för att bara nämna några exempel. Klienterna har till och med rätt att välja sin terapeuts kön, hudfärg, religion och sexualitet – allt för ökad komfort.

Man kan tycka att en så woke institution borde kunna beviljas dispens från universitetets obligatoriska mångfaldsträning, en årlig workshop anordnad av det fristående Institutet för Ras och Jämställdhet. Här övas dock ingen mannamån, så hela personalstyrkan tog två dagar ledigt för att lära sig om diskriminering och förtryck på ett närliggande konferenshotell.

Själv kände jag till Institutet från ett par artiklar i studenttidningen under fjolåret. En äldre professor hade motsatt sig Institutets workshop, och förklarat varför i ett mejl till sina kollegor. Professorn beskrev Institutets kurs som ”intellektuellt slapp”, ”totalitär” och präglad av ”klichéer och plattityder”. En smärre skandal uppstod, och ett par veckor senare fick professorn avgå, på dunkla grunder. Sedan dess är det ingen som har kritiserat Institutet eller dess mission.

Ett par grundregler för dagen

Efter en lättare frukost slår vi oss ner i en stor ring, som vid ett jättelikt AA-möte. En afroamerikansk kvinna i medelåldern presenterar sig själv som Gladys och hälsar oss alla välkomna. Gladys är chef för Institutet och har drygt femton års erfarenhet av att kämpa mot rasistiskt förtryck – mestadels inom ramarna för offentligt finansierade organisationer. Hon sparkar igång kursen med en presentationsövning, där varje deltagare får uppge namn, titel och varför det är viktigt att bekämpa rasism.

Under lekens gång övergår koncisa standardsvar (”För att rasism är fel”) snart i rörande utläggningar om systemisk diskriminering, volontärarbete i ghettot och förtryckta förfäder som anlände från Bangladesh med alla sina tillhörigheter i en kappsäck. Mina kollegor har uppenbarligen varit med förr. Här snackar vi woke.

Gladys unge och gänglige assistent – även han afroamerikan – presenterar sig som Darryll och klargör ett par ”grundregler” för dagens aktivitet. Viktigast av allt är att vi inte diskuterar Institutets träning med utomstående. Darryll är också angelägen om att begränsa diskussionen till diskriminering av svarta amerikaner i dagens USA.

– Jag hörde ett par utländska dialekter tidigare. Men vi vill inte att det här ska urarta i något slags Olympiska Spel i förtryck.

Med andra ord: kom inte dragandes med gammelfarfar från Bangladesh. Det är ingen som bryr sig. Här handlar det om svarta och vita.

Den antirasistiska religionen

Den mer karismatiska Gladys tar nu över på nytt. Hon ger oss en halvtimmes exposé över de orättvisor som härjar i landet, och särskilt drabbar afroamerikaner. Gladys talekonst påminner om en frikyrkopastors, och hon avslutar varje harang med att spänna ögonen i sin publik och retoriskt fråga:

– Are you with me?!

Publiken är med på noterna och nickar instämmande varje gång.

– Jag är glad att ni håller med, fortsätter Gladys. – Men jag växte upp i en baptistförsamling. Och när vi höll med predikanten så dög det inte att bara nicka, utan vi brast ut i ett rungande Amen. Jag vill att ni gör samma sak. Vad sägs? Are you with me?!

– Amen! svarar församlingen glatt.

– Det var bättre, svarar Gladys belåtet, och fortsätter att predika med sin kraftfulla altstämma.

Jag påminns här om en briljant essä som lingvisten John McWhorter skrev för ett par år sedan under titeln Antiracsim, Our Flawed New Religion. I essän beskriver McWhorter antirasism som den amerikanska övre medelklassens nya religion – utrustad med sin egen liturgi, helgondyrkan och (vita) arvsynd. McWhorter noterar den gränslösa vördnad som vänsterliberaler visar inför svarta ledarskapsfigurer som Barack Obama eller författaren Ta-Nehisi Coates, medan den som har mage att ifrågasätta antirasismens dogmer eller påpeka dess inre, logiska motsättningar omedelbart hängs ut som kättare och utesluts ur gemenskapen.

Vi minns ju alla vad som hände med den där professorn som kallade Institutets mångfaldsutbildning ”intellektuellt slapp”.

Identitet som svar på allt

Kursdeltagarna delas nu in i grupper och ombeds att komma på så många skäl som möjligt till att folk hamnar utanför samhället.

– Segregering inom skolan, säger en.

– Diskriminering på arbetsmarknaden, säger en annan.

– Systemisk rasism inom rättsväsendet, säger en tredje.

Medan förslagen fortsätter att hagla slås jag av hur de alla är kopplade till någon form av diskriminering. Att social misär skulle kunna uppstå till följd av något så banalt som sviktande hälsa, alkoholism, skilsmässor, dåligt omdöme eller bara ren otur tycks aldrig ha föresvävat någon i publiken.

Mina universitetskollegors vurm för identitetsfrågor reflekteras väl i vår kliniks utbud. I den uppsjö av terapigrupper och specialbehandlingar som erbjuds finns det till exempel inte en enda som fokuserar på missbruk – detta trots att dagens collegestudenter dricker som kameler och röker heroiska mängder gräs. Grundtanken tycks vara att psykisk ohälsa bland minoriteter alltid går att härleda till deras etniska ursprung eller sexuella identitet.

Själv ställer jag mig frågande. Nog måste det väl finnas gott om kvinnor, svarta och homosexuella där ute som helt enkelt bara känner sig deppiga, eller dricker för mycket. Bör även sådana klienter remitteras till någon av klinikens etniskt eller sexuellt specifika behandlingar?

En kättare tillrättavisas

– Ni har verkligen fattat det här, säger Gladys med ett brett leende. – Vi kanske inte ens har något att lära er.

Församlingen delas nu in i nya grupper, där varje grupp får till uppgift att förklara hur rasförtryck går till inom ramarna för någon offentlig institution. Ordet går först till psykologen Andy, som ska tala om diskriminering inom utbildningsväsendet. Andy är förvisso vit, man och heterosexuell, men kompenserar för detta genom att vara besinningslöst woke. Utöver sitt uppdrag som föredragshållare om toxisk maskulinitet leder Andy Witnessing Whiteness – en terapigrupp för vita studenter som behöver utforska sitt vita privilegium. Andy sträcker självsäkert på sig och börjar läsa från sin lista:

– Skolorna diskriminerar genom att segregera svarta elever till skolor i ghettot, genom att utforma läroplaner utifrån vita elevers behov, genom att straffa svarta pojkar hårdare för bus i klassrummet, genom att använda skillnader i intelligenskvot som ursäkt för att avskilja svarta och latinos från…

Gladys rycker plötsligt till.

– Skillnader i vadå för något, sa du?

Andy tittar upp från sitt papper.

– Jag menar hur skillnader i intelligenskvot utnyttjas av systemet för att bibehålla en ojäm…

– Vad är intelligenskvot för något? frågar Gladys argsint.

Rummet tystnar på ett ögonblick och Andy ser sig ängsligt omkring.

– Alltså… jag menar… hur mått på kognitiv förmåga och…

– Du menar tester uppfunna av vita människor som mäter något som folk kallar för intelligens, men som egentligen inte betyder någonting och som diskriminerar mot minoriteter och används för att hålla svarta människor nere och vidmakthålla segregering? säger Gladys argt och spänner ögonen i Andy.

Bakom hans panikslagna blick utspelar sig troligen en akut, inre konflikt. Å ena sidan är Andy förstås medveten om att IQ är politiskt känsligt, och så långt ifrån woke man kan komma. Å andra sidan är killen ju utbildad psykolog, och som sådan väl medveten om moderna IQ-testers höga grad av validitet. Psykologens ansikte antar sakta en illröd färg, medan hans vetenskapliga och ideologiska hjärnhalvor slåss om hans själ. Aldrig kunde väl Andy, som är van vid att läxa upp andra vita män för deras politiska kätteri, föreställa sig att hans egen tro skulle ifrågasättas offentligt.

– Are you with me? frågar Gladys vresigt, utan att släppa Andy med blicken. Efter ett par intensiva sekunder vänder Andy blicken ner mot golvet och mumlar ett skamset ”Amen”.

Ni är alla skyldiga, del I

Leken går raskt vidare, och salens stora whiteboard fylls av namn på rasistiskt präglade institutioner. Vissa är rätt så uppenbara. Polisen skjuter obeväpnade, svarta pojkar på löpande band. Bankerna vägrar låna ut pengar till svarta familjer. Rättssystemet dömer svarta män till hårdare straff… Andra exempel är desto mer oväntade.

– Fängelseindustrin, säger någon.

– Det stämmer, svarar Gladys och nickar. – Svarta sitter inspärrade i högre grad än vita, och det utnyttjas av företagen som driver fängelserna.

– Sociala myndigheter, föreslår en annan.

– Absolut, säger Gladys bestämt. Socialarbetare menar säkert väl, men deras syn på etniska minoriteter präglas av ett slags undermedveten rasism och motvilja mot folk som inte lever upp till ”vita” normer för hur en fungerande familj ska se ut. Socialen tjänar pengar på att diagnosticera svarta familjer som problematiska, och utnyttjar på så sätt sina klienter för egen vinning, menar Gladys.

Runt omkring mig tittar klinikens socialarbetare modstulet ner i golvet. De trodde att de var woke, men i själva verket är de lika hemska som alla andra vitingar. Man kan förstås fråga sig hur fattiga afroamerikaner någonsin ska få hjälp, om nu hela välfärdsstaten genomsyras av systemisk rasism. Tack och lov sitter Gladys inne med en lösning. I stället för att skattemedel ödslas på att bygga ut offentlig välfärd bör pengar satsas på fristående, aktivistiska organisationer med en genuin närhet till folket. Organisationer som – för att bara ta ett exempel på måfå – Institutet för Ras och Jämställdhet.

– Are you with me? frågar Gladys.

– Amen, svarar församlingen lydigt.

Lunchpaus

Det är nu dags för lunch. Jag lägger upp ett berg av potatissallad på min papptallrik och slår mig ner bredvid en av klinikens mer seniora psykiatrer.

– Är sådana här kurser obligatoriska för alla medarbetare? frågar jag.

– Ja, det stämmer, svarar hon. – Varför undrar du det?

– Bara ren nyfikenhet, svarar jag oskyldigt. Kollegan ger mig en misstänksam blick.

– Är det här första gången för er? frågar jag mina bordskamrater, i hopp om att avleda konversationen från mig själv.

– Inte för mig, svarar min bordsdam. – Jag har varit med ett par gånger förut.

– Var formatet detsamma? frågar jag.

Min kollega skakar på huvudet.

– Det brukade bara vara en eftermiddag om året. Då handlade det mest om att vi alla måste respektera varandra, oavsett bakgrund och hudfärg. Men vi gick aldrig in på djupet – vi fick aldrig lära oss om de underliggande strukturer som ligger till grund för rasism och fördomar. Så det här formatet är mycket bättre.

– Absolut, svarar en av psykologerna. – Mycket bättre.

Omkring bordet nickar alla mina kollegor instämmande. Om de inte är med på noterna så döljer de det väldigt väl.

Bortalaget tar initiativet

Efter lunchen är det den unge assistentens tur att sköta snacket. Darrylls stil är mer avspänd än Gladys, till och med när han pratar om något så allvarligt som svarta mäns överrepresentation i brottsstatistiken.

– Alla bara snackar om hur vi behöver mer mångfald på universitetet, eller inom politiken. Men vet ni var vi verkligen behöver mer mångfald? I fängelset!

Darrylls oneliner tas emot med skrattsalvor av publiken. Skämtet är förvisso lånat från förra veckans Saturday Night Live, men leverans och timing är det inget fel på. Om Darryll en dag tröttnar på aktivism kommer han säkert att platsa som konferencier på någon lokal komediklubb.

Ynglingen skämtar hjärtligt om svarta amerikaners välkända tendens att inte kunna passa tider. Han härleder denna senfärdighet till kulturella skillnader mellan raserna som kan spåras flera århundraden tillbaka.

– När européerna utvecklade jordbruket blev de tvungna att hålla koll på tiden, för att veta när det var dags att skörda, och så vidare. I Afrika fanns det inte några sådana behov. Så när svarta kommer för sent är detta ett uttryck för vårt gemensamma kulturarv.

Publiken verkar en smula paff, men ingen protesterar. I de flesta sammanhang hade Darrylls uttalande betraktats som skandalöst, eller rentav rasistiskt. Religiös antirasism är dock, som John McWhorter påpekar, inte bunden av logik eller fasta dogmer. Ett yttrande som i vanliga fall vore oacceptabelt kan i ett annat fall vara godtagbart, eller rentav woke – i synnerhet om det kommer från en auktoritetsfigur som Darryll. Vår instruktör hittar också kulturella skäl bakom svarta pojkars dåliga skolbetyg, och anklagar landets skolsystem för att gynna ”vita elever med kvinnliga egenskaper”. I ögonvrån ser jag Helen – en av mottagningens wokaste psykologer – rynka på näsan.

– Ursäkta mig, men vad menar ni egentligen med kvinnligt? frågar Helen vresigt.

Darryll kommer av sig en smula. Han tittar nervöst på Gladys, som rycker på axlarna.

– Jag menar att det gynnat personer som… eh… historiskt sett betraktats som… eh… mer kvinnliga… av systemet… stammar Darryll, som vet att han är ute på hal is. Efter att lagt hela förmiddagen på att förfäkta teorier om ras som en social konstruktion kan han ju knappast behandla kön som något rent biologiskt eller hugget i sten. För ett ögonblick hamnar Institutet på defensiven, medan bortalaget tar tillfället i akt att demonstrera sin överlägsna woke-het i genusfrågor.

Darryll lyckas så småningom trassla sig ur diskussionen. Hans antipati mot vita kvinnor är dock typisk för dagens unga aktivister och rättänkare. Inte för inte var förra årets wokaste filmsuccé Get Out, där en svekfull, vit kvinna manipulerar sin svarte pojkvän att besöka hennes familj, som sedermera försöker använda hans kropp för kirurgiska experiment. Vänsterlutande skribenter vid New York Times och Slate använder numera regelbundet skällsordet ”Becky” för att beskriva vita, ideologiskt opålitliga slampor. Woke handlar inte bara om kärlek och broderskap, utan också om att veta vem fienden är.

Ni är alla skyldiga, del II

Efter Darrylls lilla fadäs tar Gladys tillbaka initiativet med ett passionerat brandtal om rasförtryck vid universiteten, inklusive vårt eget. Institutets statistik visar att en stor andel av afroamerikanska collegestudenter inom matematik och naturvetenskap hoppar av eller misslyckas i sina studier under första året. Hon utmålar universitetet som en förtryckande miljö för etniska minoriteter – i synnerhet svarta.

Dålig stämning sprider sig i rummet, medan mina kollegor sjunker ihop i sina stolar. Själv påminns jag om en synnerligen deprimerande artikel som ekonomen Peter Arcidiacono publicerade för ett par år sedan på temat positiv särbehandling. I artikeln beskriver Arcidiacono hur svarta elever vid hans universitet i genomsnitt låg en hel standardavvikelse under sina kamrater på det amerikanska SAT-provet – en skillnad som motsvarar 0,4 poäng på vårt svenska högskoleprov.

Författaren noterar hur en stor andel av de svarta eleverna inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen hoppade av eller bytte inriktning till mindre utmanande humaniora. Universiteten menar förstås väl, men i sin vana att placera dåligt förberedda svarta elever i samma klasser som mer kvalificerade elever från andra grupper riskerar de att ge upphov till ett slags akademisk ”mismatch”, som kan spä på en känsla av mindervärde och utanförskap bland svarta elever.

Jag undrar vad som skulle hända om någon av mina kollegor framförde en sådan synpunkt till Gladys och Darryll. Förmodligen skulle de omedelbart rekryteras till en mer intensiv fortsättningskurs.

– Are you with me?! ropar Gladys, och spänner ögonen i sin publik.

– Amen, svarar mina kollegor skamset.

Den vita arvssynden

Gladys avrundar eftermiddagen med en liten historielektion. Passionerat ledsagar hon oss på en resa genom USA:s skamliga förflutna. Vi påminns här om slavauktioner, brutala lynchningar och andra vidrigheter som de flesta amerikaner helst slipper tänka på.

Att amerikanska svarta historiskt fått utstå mer förtryck än någon annan grupp i landet är förstås omöjligt att förneka. Vad detta har för implikationer i dagens Förenta Stater är desto mer oklart. Inte ens Gladys eller Darryll skulle hävda att öppen och aktiv rasism är särskilt vanligt förekommande längre. Ku Klux Klan för en tynande tillvaro, och ytterst få amerikaner har någonsin sett en mansperson iklädd ett vitt skynke, alltså utanför spöktunnlar eller barnkalas.

Passiv vardagsrasism och segregation är desto vanligare. Vita amerikaner gör alltjämt sitt yttersta för att undvika den svarta befolkningen i sina dagliga liv. Problemet med denna inofficiella apartheid är att den knappast går att skylla på de vanliga syndabockarna, det vill säga bonnläppar i pickup-trucks som tittar på Fox News. Mina vänsterliberala kollegor må vara woke ut i fingerspetsarna, men de skulle hellre äta radioaktivt avfall än bo i ett svart kvarter eller skicka sina barn till en svart skola. Denna diskrepans mellan ideal och verklighet ligger bakom den vita arvsynd som John McWhorter beskriver i sin essä, och som bereder mina kollegor sådan oerhörd själslig vånda.

Dagen är nära

– Ni är hjärtligt välkomna imorgon, fortsätter Gladys. – Då kommer vi att gå in lite mer på djupet och knyta ihop säcken.

Kliniska åtaganden förhindrar mig att delta i workshopens andra dag. Vid det här laget tycker jag mig dock ha fattat poängen. Svarta amerikaner hålls fångna i en rasistisk samhällsstruktur som dömer dem till lidande och misslyckande, oavsett vad de gör. Denna uppgivna världsbild går inte bara stick i stäv med den Amerikanska Drömmen, utan också med kognitiv psykoterapi – en behandling som söker motivera patienter till aktiv handling trots svåra bekymmer och motgångar.

Jag frågar mig vad Institutets hopplösa budskap har för effekt på de unga, svarta amerikaner som det gör anspråk på att kämpa för. Jag frågar mig också vad som driver dessa antirasismens förkämpar, när spelet ändå är riggat av allsmäktiga och illasinnade vitingar som jag själv och mina kollegor. Varför inte bara kasta in handduken på en gång?

För att få svar på sistnämnda fråga kan vi åter vända oss till John McWhorter, som uppmärksammar att dagens antirasister, till skillnad från Martin Luther King och 60-talets medborgarrättsrörelse, inte verkar bry sig nämnvärt om politiken som sådan. Deras gemensamma vision har snarare något eskatologiskt över sig, och antirasistiska apostlar som Ta-Nehisi Coates refererar ständigt till ett slags Domedag, då vita människor över hela landet kollektivt ”gör upp” med sin rasism och sitt vita privilegium. Exakt när denna ”uppgörelse” kommer att inträffa – och hur den plötsligt ska undanröja de svåra, sociala problem som härjar bland USA:s svarta befolkning – förblir höljt i dunkel.

Att över huvud taget ställa kritiska frågor om rasismens apokalyps är att avslöja sig själv som svag i tron, och i behov av ytterligare upplysning från personer som Gladys och Darryll. Vi måste alla enas om att Dagen är nära förestående och att den kommer att upplösa alla motsättningar. Det enda som rättrogna vita kan göra för att påskynda dess ankomst är att ständigt be om förlåtelse för sitt medfödda privilegium.

Tvivlare som jag själv och den där professorn nog gör klokt i att hålla våra hädiska funderingar för oss själva.