Idéer Åsikt
Mångkulturella samhällen behöver en överkultur
Både debatten om mångkultur och den om litteraturkanon innehåller grundläggande missuppfattningar. Att andra kulturer finns och fortsatt kommer att finnas betyder inte att den svenska ska vara likvärdig eller underordnad. Det skriver historikern David Lindén.
För en tid sedan orsakade migrationsminister Johan Forssell en politisk ministorm när han i en intervju slog fast att trots striktare migrationsregler kommer Sverige att även i fortsättningen vara ett mångkulturellt land. På många sätt kan detta kallas för en storm i ett politiskt vattenglas. Sverigedemokraterna hytte med näven och menade att Sverige skulle vara svenskt. Andra hade synpunkter på själva ordet mångkultur, men livet gick vidare och Tidösamarbetet fortgår.
Vad Forssell dock gjorde var att han omedvetet, eller medvetet, tog upp en synnerligen intressant fråga. Mentalitetsmässigt anser sig Sverige på många sätt vara en homogen nation. Vi är en tusenårig, centraliserad statsbildning och hade tidigare en synnerligen homogen kultur. Innan 1970-talet var vi så pass enhetliga att den största integrationsutmaningen torde varit när Skånelandskapen blev svenska på 1600-talet, alternativt att hantera förlusten av Finland 1809. Visserligen har vi alltid haft minoriteter, men de har hela tiden gjort sitt bästa för att låta sina vanor kunna ingå i majoritetskulturen och varit så pass små att de aldrig utövat reell politisk makt. Sedan 1970-talet har migrationen gjort att det på ytan så homogena Sverige försvunnit.
Sedan 1970-talet har migrationen gjort att det på ytan så homogena Sverige försvunnit.
Frågan är om det kommer att komma tillbaka, och oavsett hur många som önskar det är svaret nej. Det kommer det inte att göra. Men hur ska man förbättra integrationen? Skärpta språkkrav och en uppvärdering av svensk kultur är en början på en lång resa.
Idén om en kulturkanon handlar inte om vad som är bäst svensk kultur. Vill man söka kvalitet kan man vända sig till Svenska Akademien eller populärvetenskapliga böcker som Tusen svenska klassiker från 2009. Kanon ska vara en kompass för den som inte är insatt i svensk kultur för att börja kunna navigera inom den. Tyvärr har många kritiker missat denna ambition och tror snarare att det är en sorts anbefallen predikstolslista som alla måste läsa.
För att illustrera det hela kan man ta exemplet med Pippi Långstrump. Alla som är födda och uppvuxna i Sverige med en eller två svenska föräldrar känner till Pippi, Tommy och Annika. Precis som att den man som heter Nilsson i efternamn säkerligen någon gång i livet kallats just Herr Nilsson. Men kommer man från en kultursfär långt borta från Europa har man troligtvis inte en relation till den svenska författare som jämte Selma Lagerlöf och August Strindberg har nått världsberömmelse. Det är därför Astrid Lindgren också är en perfekt introduktion till den svenska litteraturen. Ett liknande exempel kan göras när det gäller filmer och då speciellt Ingmar Bergmans Sjunde inseglet. Alla som är integrerade i svensk kultur kan skratta gott åt scenen med Döden som parodierats ett otal gånger, det handlar återigen om att ha fått relationen till Ingmar Bergman genom sin uppväxt.
Alla som är integrerade i svensk kultur kan skratta gott åt Det sjunde inseglets scen med Döden.
Kulturkanonansvarige Lars Trädgårdh förstår detta och det är därför som han har varit i blåsväder när han kritiserat olika kulturella särintressen. Om vi då ser tillbaka till Johan Forssells uttalande om att Sverige trots skärpta regler när det gäller invandring fortfarande kommer att vara mångkulturellt är det tydligt att Forssell har både rätt och fel. Alla svenskar, för att återigen anspela på Astrid Lindgren, ser inte ut som de bor i Bullerbyn, som i och för sig är en fiktiv idyll som aldrig existerat, och så kommer det att vara även i fortsättningen. I vårt land kommer vi att ha en massa kulturer bredvid varandra som också gärna kommer att korsas. Det har hänt förut och kommer att hända även i fortsättningen.
I en av sina memoarböcker berättar ledamoten av Svenska Akademien Per Wästberg att hans släkting, industriledaren Isak Hirsch, älskade julskinka. Trots detta är det ingen som skulle ifrågasätta Hirsch insatser för judiskt liv i Sverige. Vad som är problematiskt i dagens debatt är att inte alla tycks förstå att kulturen inte är statisk. Det är snarare vatten som ständigt forsar fram och inte sten som ligger stilla, men det är ändå värt att bevara. Därför kan det bli olyckligt att använda uttrycket mångkultur då ordet i sig signalerar värdeneutralitet. Underförstått att en massa kulturer är där tillsammans och ingen kultur är bättre än någon annans. År 1998 lanserade den tysk-arabiske sociologen Bassam Tibi begreppet leitkultur, och vill man förstå ambitionen bakom en kanon är detta ett nyttigt begrepp. Förenklat menar Tibi att olika grupper kan samsas så länge det finns en överkultur som alla måste respektera. Han beskriver exempelvis den sekulära staten, demokrati och mänskliga rättigheter som viktiga komponenter när det gäller den tyska överkulturen. I Sverige skulle man kunna ha respekt för barn, individuella rättigheter och ett gemensamt civilsamhälle. Om detta vittnar inte minst svensk litteratur som ofta kretsar kring dessa ämnen. Därför har också Johan Forssell både rätt och fel. Vi kommer ha många kulturella yttringar i Sverige, men behöver också en svensk leitkultur som är överordnade alla de andra.