Samhälle Krönika
Filmbidragens ständiga eftertext
Att bli utskälld för att inte vara närvarande, och bli utbuad för sin närvaro, det är en borgerlig kulturministers öde. Det skriver Marie Söderqvist som var på plats vid kulturministerns tal på Göteborgs filmfestival.

Kulturministern Parisa Liljestrand möttes av burop på invigningen av filmfestivalen i Göteborg, har man kunnat läsa i tidningar. Det är dessvärre sant. Jag var på plats och bevittnade det hela.
I lördags skrev Olga Ruin på Svenska Dagbladets kultursida att ministern förtjänar hånet eftersom hon och ”regeringen gjort kulturutövandet till en angelägenhet för de rika”. Nu bryr sig inte Olga Ruin om att förklara på vilket sätt Liljestrand under sitt drygt tvååriga innehav av ämbetet hunnit skapa all denna orättvisa. Det går förstås inte att exemplifiera, eftersom det inte är sant. Men i kultursektorn ska man vara arg på borgerliga kulturministrar, det ingår. Samtidigt ska man hävda att konstnärlig frihet skapas bäst genom att kultur förses med bidrag från det offentliga.
Och det tycks självklart att Sverige måste ha en växande filmbransch, inte primärt genom att filmmakare skapar film som publiken vill se, utan genom att kulturministern utlovar mer pengar.
Vi har utan alltför stora statliga subventioner sett kreativa branscher växa fram på egen hand.
Sverige har lyckats skapa ett internationellt framgångsrikt bokunder. Vi har sålt massor av deckare som skrivits i Sverige på svenska till förlag i andra länder. Vi har byggt kreativa och nydanande dataspel som säljer inte bara i Sverige utan också i resten av världen och vi är hyfsat duktiga på musik. Det vill säga, vi har utan alltför stora statliga subventioner sett kreativa branscher växa fram på egen hand.
Eftersom jag själv var inbjuden för att prata på det filmpolitiska toppmöte som var startpunkten för Göteborgs filmfestival, tillbringade jag en hel dag i ett rum där nästan alla var upprörda över att svenskar inte rusar till biograferna och tittar på svensk film och över att politiker, både de som var på plats och de som var frånvarande, inte brann av visioner kring den svenska filmen. Och alla var unisont upprörda över att kulturministern inte var där under dagen. Men när hon väl anlände till kvällen, för att hålla ett inledningsanförande under filmfestivalens officiella öppningsceremoni, blev hon alltså högljutt utbuad.
Det är en borgerlig kulturministers ofrånkomliga öde. Att bli utskälld för att inte vara närvarande, och bli utbuad för sin närvaro. Vad som fick publiken på den ärorika biografen Draken att bua var att Parisa Liljestrand sade att hon lagt ett tilläggsdirektiv till den pågående filmutredningen. Kulturministern tycker inte att man ska se film via ip-tv eftersom man då inte betalar för filmer. Det kan man tycka att den samlade filmbranschen borde hålla med henne om. Men den buade i stället.
Liljestrand påpekade också att det inte är hennes uppgift att slänga pengar efter olika kulturutövare för att göra sig populär.
Liljestrand påpekade också stillsamt att det inte är hennes uppgift att slänga pengar efter olika kulturutövare för att göra sig populär, utan hennes jobb är att vara en företrädare för dem som valt henne. Vilket normalt brukar kallas demokrati och borde omhuldas även av kulturutövare inom rörliga medier. Men det gjorde det alltså inte.
Det var inte den moderata kulturministern Parisa Liljestrand som höjde filmmomsen från 6 till 25 procent och gjorde det ännu dyrare att ge sig ut och se film på bio i stället för att titta på en någon ny serie hemma. Det är en tidigare rödgrön regerings verk.
Liljestrand har i stället tillsatt en filmutredning med experter som på rekordkort tid ska komma med förslag på hur en ny modern filmpolitik ska utformas. Nu får filminstitutet som ska vara den svenska filmens motor i stort sett alla sina pengar från staten. Dessa pengar anses inte räcka eftersom ansökningarna vida överskrider den summa pengar man har.
I de filmpolitiska målen som Svenska Filminstitutet följer finns det inget som säger att man ska göra film som någon vill se. Däremot ska produktionen av film vara geografiskt jämnt utspridd över landet och den ska präglas av jämställdhet och mångfald. Och filmerna ska vara värdefulla. Värdefull är onekligen ett vackert ord men förstås helt omöjligt att definiera.
Eller rättare sagt alla försök till definitioner blir väldigt subjektiva. Det enda alla är helt överens om att vi inte vill producera motsatsen – värdelös film. Men frågan är vad film som produceras geografiskt utspritt, jämlik, och med betydande mångfald, men som ingen vill se, är? Värdefull? Men för vem?
När Fredrik Wikingsson med sin producent ställde sig på scenen och berättade om filmen Den sista resan, där de både satsat egna pengar och tänkt på publikens reaktioner och upplevelser i varenda scen, gick det ett litet sus genom publiken. Kan man verkligen göra film så?
Men likt kulturministern klev duon snabbt ner från scen och lämnade lokalen. Och i stället gick den relativt nytillträdda chefen för Svenska Filminstitutet upp på scenen och berättade att allt som sagts under dagen var så uselt att hon inte hade ord för att sammanfatta det hela.
Nej, den svenska filmbranschen mår inte helt bra. Men det är inte kulturministerns fel.