Mannen som kunde tala med MÖP-ar
De svenska försvarsdebattörernas uppslutning bakom försvarsminister Peter Hultqvist är det hårdaste underbetyg den borgerliga försvarspolitiken skulle kunna få. Nu är det upp till bevis för borgerligheten, annars har den frånhändat sig en av sina mest traditionella profilfrågor, och det i en tid då säkerhetspolitiken är viktigare än på länge.
Allianspartiernas hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist har delat borgerligheten i två läger. Dels de som menar att lagt kort ligger, att borgerligheten skall fortsätta med den utlovade misstroendeförklaringen mot Hultqvist, dels de som menar att den bör dras tillbaka.
I det första lägret finns de som menar att Hultqvists underlåtenhet att informera statsministern om IT-haveriet vid Transportstyrelsen är lika allvarligt som Ygemans. I det andra lägret menar man att Hultqvist som person är så omistlig för rikets säkerhet att det vore dumt att tvinga bort honom från posten, tillika i en orolig tid.
Också en populär försvarsminister måste kunna petas när han förverkat riksdagens förtroende.
Detta argument är en smula besynnerligt eftersom vi inte tillämpar ministerstyre i Sverige. Försvarsmaktens verksamhet kan inte stå och falla med en enskild politiker. Inte heller kan en enskild politiker vara höjd över all kritik, eller undantas från den typ av ansvarsutkrävande som riksdagen kan driva. Också en populär försvarsminister måste kunna petas när han förverkat riksdagens förtroende.
Att så många tunga försvarspolitiska debattörer, även borgerliga, vill behålla Hultqvist borde emellertid oroa de borgerliga partierna. Det tycks nämligen inte handla så mycket om Hultqvist som om att man fruktar vad som kan tänkas komma i hans ställe. Framförallt är det ett svidande underbetyg till samtliga borgerliga partiers försvarspolitik.
Tillfrågade om vari Hultqvists kvaliteter består blir nämligen de som önskar att allianspartierna skall dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring ofta svaret skyldiga. Hultqvists agenda är nämligen långt ifrån densamma som den som efterfrågas av den försvarspolitiska lobbyn. Han har varken verkat för ett Natomedlemskap eller för den typ av ökade försvarsanslag som försvarsmakten efterfrågat. Likväl är han populärare än de flesta av sina föregångare och uppenbarligen också än de tänkbara alternativen.
Tillfrågade om vari Hultqvists kvaliteter består blir nämligen de som önskar att allianspartierna skall dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring ofta svaret skyldiga.
Hultqvists gåtfulla popularitet får mig att associera till ett annat politikområde, som jag haft anledning att skärskåda: kulturpolitiken. När jag frågar kulturpolitiskt intresserade på både vänster och högerkanten vem de anser vara den bästa kulturministern Sverige har haft blir de ofta tysta en stund och svarar sedan ”Bengt Göransson”. Göransson (S) var biträdande utbildningsminister (och hade som sådan ansvar för kulturpolitiken) 1982-1989, och därefter utbildningsminister 1989-1991.
När jag ställt följdfrågan vad det var som Göransson gjorde inom kulturpolitiken som de tycker är så bra har ingen kunnat ge ett svar. Ingen har hittills kunnat erinra sig en enda reform som han genomförde. Likväl är han den retroaktivt populäraste.
Förklaringen tycks vara att han talade om kulturen och kulturpolitiken på ett sätt som vann genklang hos kultursektorn. I Göransson upplevde de sig ha fått en företrädare, en representant i politiken, någon som förstod dem, någon som såg dem. En framgångsrik kulturminister behöver inte genomdriva en framgångsrik politik, en framgångsrik kulturminister behöver nå fram till kulturutövarna, och det tycks Göransson ha gjort.
För första gången på mycket länge upplever de försvarsanställda och de engagerade i försvarspolitiken att de fått en minister som lyssnar på dem, som förstår dem, som ser dem.
Vad har då detta med Peter Hultqvist att göra? Hultqvist tycks likt Göransson besitta förmågan att nå ut till den sektor som är föremålet för hans departement. För första gången på mycket länge upplever de försvarsanställda och de engagerade i försvarspolitiken att de fått en minister som lyssnar på dem, som förstår dem, som ser dem. Han kanske inte driver samma linje som de i politiken, men han talar deras språk.
En sådan politiker byter man inte gärna ut mot någon partigängare med ljummet intresse för försvars- och säkerhetsfrågor. Att också borgerliga försvarsvänner stor utsträckning tycks föredra att Hultqvist sitter kvar borde vara skäl nog för samtliga allianspartier att rycka upp sig på det försvarspolitiska området.
En sådan politiker byter man inte gärna ut mot någon partigängare med ljummet intresse för försvars- och säkerhetsfrågor.
Mest akut är läget för Moderaterna som brände sig i många MÖP-ars* ögon när statsminister Fredrik Reinfeldt talade om försvaret som ett ”särintresse”. Från att ha varit en moderat profilfråga har försvarspolitiken blivit en black om foten för Moderaterna. Detta visste Stefan Löfven när han lät Hultqvist sitta kvar. Nu är det upp till bevis för borgerligheten.
* MÖP är förkortning för ”Militärt överintresserad person” och skämtsam jargong för att beskriva försvars- och militärintresserade.