Maria Rankka: ”Timbro ska vara en bred och öppen kyrka”

– Det som jag tycker är så häftigt med Timbro under hela dess 40-åriga historia är att det aldrig tar slut, man blir aldrig färdig. Det är både häftigt och samtidigt lite tröttsamt. Det finns alltid nya strider att ta. Precis när man tänker att ”nu har väl de flesta fattat grejen” så är det likförbannat någon som kommer upp med några helt vansinniga idéer.

Maria Rankka är just i färd med att lämna arbetet som VD för Stockholms handelskammare för ett nytt toppjobb i näringslivet. Hon har arbetat på Handelskammaren sedan 2010 då hon rekryterades från VD-posten på Timbro. Vi träffas i Handelskammarens ljusa och fräscha lokaler på Brunnsgatan på Östermalm i Stockholm. Dit flyttade Handelskammaren 2014 efter att sedan 1927 ha huserat i ett 1600-talspalats på Västra Trädgårdsgatan vid Kungsträdgården. Det var en flytt som upprörde somliga traditionellt sinnade i näringslivssfären, men applåderades av andra.

Det är inte första gången Rankka tar initiativ till en kontroversiell flytt av en näringslivsorganisation. Under hennes tid som chef för Timbro flyttade organisationen från Grev Turegatan till de lokaler på Kungsgatan där Timbro ligger i dag. Det var en flytt som provocerade somliga äldre som med nostalgi i rösten talar om de gamla inrökta rummen under vindskuporna på Östermalm. Maria Rankka menar att flytten var bra för förnyelsen av organisationen.

– Att flytta och byta miljö är bra för en organisation. Timbro var fantastiskt även tidigare, men alla organisationer behöver förnya sig. Det var väldigt roligt att leda det där förändringsarbetet, och där tror jag att flytten var en viktig katalysator.

Maria Rankka menar att det vid den tiden fortfarande fanns en bild av att Timbro hade en stark koppling till vissa politiska partier, framför allt Moderaterna.

– Sådana saker levde kvar länge. Jag ville öppna upp Timbro och att nya människor skulle hitta dit.

Maria Rankka tillträdde som VD efter valet 2006 sedan föregångaren Cecilia Stegö Chilò blivit utsedd till kulturminister av den nytillträdda alliansregeringen. Rankka hade börjat som biträdande Timbrochef ett år tidigare efter några år i PR-branschen och dessförinnan i partipolitiken. Första gången hon hamnade på Timbro var dock redan 1995 då hon sommarjobbade under Ulf Kristerssons ledning.

– Jag var sommarbarn på Timbro 1995 tillsammans med bland andra Gustav Hemming och Martin Borgs. Ulf var marknadschef på Timbro samtidigt som han var riksdagsledamot. Han höll ihop ett gäng av sommarbarn som hade olika utredningsuppdrag. Martin Borgs och jag skrev en bok som kartlade olika lokala partier runtom i Sverige.

När Maria Rankka tillträdde som VD på Timbro hade en del av de debatter som präglat det tidiga 2000-talet börjat att ebba ut, till exempel globaliseringsdebatten där Timbro spelat en viktig roll. Det hade också de ideologiska strider som präglat det gamla, socialdemokratiska Sverige.

– När jag kom till Timbro 2005 var det väldigt tydligt för mig att 1970-talet var över. De gamla konflikterna var inte riktigt relevanta. Timbro behövde hitta sitt språk och sitt tilltal i den nya tiden.

Ett av de projekt som skulle komma att uppta mycket av Timbros arbete under Rankkas fyra år som VD handlade om vad som händer med demokratin under ett långt ensidigt maktinnehav.

– Sverige är tillsammans med Japan ett av väldigt få exempel på väldigt långa, ensidiga demokratiska maktinnehav. Även om det förekommit några maktskiften så är det Socialdemokraterna som har dominerat svensk politik. Det var ännu mer så 2005 när jag kom till Timbro. Sedan dess har vi ju faktiskt haft åtta år med borgerlig regering.

Inom ramen för projektet producerades en rad rapporter och böcker, som belyste vad man kallade för ”den svenska enpartistaten” ur olika perspektiv.

– Det handlade om allt ifrån hur facket missbrukar sin makt till olika myndigheters opinionsbildning och hur LO och Socialdemokratin tenderar att flyta ihop. Även om Sverige ur ett internationellt perspektiv har väldigt lite korruption så betyder det inte att vi är helt befriade från det.

Ett annat projekt som Rankka gärna lyfter fram från sin tid på Timbro kallades ”folkhemskapitalism” och drevs av nationalekonomen Dick Kling, som tidigare varit statssekreterare i regeringen Bildt.

– Det började med att Dick Kling kom till Timbro med en idé om att skriva en rapport om att det vore smart att sälja ut de statliga bolagen och dela ut de pengar som man fick in till medborgarna, vilket skulle ge varje svenskt hushåll ett hyfsat sparkapital. Han skrev rapporten och den innehöll ett antal nya intressanta idéer, men dessvärre fick rapporten i sig inget större genomslag.

Däremot ledde rapporten till ett samarbete där Kling fíck möjlighet att utveckla och fördjupa sin analys av de svenska hushållens ekonomi. Som fellow vid Timbro skrev han boken Från radhusproletärer till folkhemskapitalister.

– Sverige är egentligen ganska rikt. Den svenska staten är väldigt rik. Man skulle kunna säga att vi är som ett omvänt Grekland, men många svenska hushåll har inga ekonomiska buffertar eller marginaler. Banker gör ibland undersökningar hur många som kan få fram 10 000 kronor på en dag. Det är inte många.

Maria Rankka menar att ett vanligt misstag är att man tittar på genomsnittsförmögenheten, och då ser det inte så illa ut. Men det beror på att det finns ett fåtal stora förmögenheter som drar upp genomsnittet. Tittar man i stället på medianförmögenheten ser det värre ut och det finns många hushåll som inte har något sparkapital över huvud taget.

– Det där projektet arbetade vi med på både längden och bredden och vände upp och ned på hela skattedebatten. Det är en fråga som verkligen har satt sig, att det kan vara bra för människor att ha ett eget frihetskapital, eller som det heter med ett lite fulare ord, ett ”fuck off-kapital”. Där tror jag att det finns betydligt större förståelse i dag, även om vi fortfarande har väldigt höga skatter för låg- och medelinkomsttagare.

”Det kan vara bra för människor att ha ett eget frihetskapital, eller som det heter med ett lite fulare ord, ett ’fuck off-kapital.’”

Ett annat område som Maria Rankka gärna pekar på är biståndsdebatten, där det gjordes omfattande insatser från Timbros sida under hennes tid som VD.

– Fredrik Segerfeldt och andra som arbetade med biståndsfrågorna visade inte bara att bistånd inte leder till de positiva effekter som man vill ha, utan att det faktiskt är så överdjävligt att det i många fall gör saker och ting värre. Det vill säga, det är många gånger en riktigt omoralisk verksamhet.

Den inomborgerliga debatt mellan liberaler och konservativa som fått ny energi på senare år förekom också på Rankkas tid.

– En av de häftigaste sakerna med Timbro var öppenheten, att det fanns människor som tyckte väldigt annorlunda än vad jag gjorde, men som ändå kunde samlas under Timbroparaplyet. Jag var liberal och så fanns det de som var väldigt konservativa. När jag exempelvis rekryterade Roland Poirier Martinsson till Timbro gick svallvågorna höga. Det blev en stor debatt mellan konservativa personer och mer traditionella liberaler. Det gick ganska vilt till. Min företrädare på Timbro, Fia Stegö, sa alltid att Timbro ska vara en bred och öppen kyrka där många olika åsiktsinriktningar kan mötas. Det håller jag med om.

”Min företrädare på Timbro, Fia Stegö, sa alltid att Timbro ska vara en bred och öppen kyrka där många olika åsiktsinriktningar kan mötas.”

Som en röd tråd genom hela Timbros historia löper talangutvecklingen, det vill säga sökandet efter och utvecklandet av nya och unga personer som kan bidra till det frihetliga strävandet.

– En sak som man inte ska förändra, utan snarare bevara och förädla, det är att unga människor kan komma in, bli publicerade, få en plattform och pröva vingarna. Som Stureakademin. Om Timbro någon gång skulle hamna i en situation där man hade väldigt lite resurser och jag var med och bestämde, då skulle jag fortsätta med Sturekademin och de nätverk som finns runt den, snarare än någonting annat. Det är så otroligt läckert att se var personer som gått Stureakademin dyker upp. Jag stöter ofta på Sturealumner på olika positioner i samhället.

Maria Rankka är övertygad om att Timbros nätverksarbete indirekt spelade roll för att skapa förutsättningarna när alliansen bildades.

– Jag tror att Timbros arbete med att få människor i de fyra borgerliga partierna att lära känna varandra under andra halvan av 90-talet spelade en väldigt stor roll. Även om det inte var formellt så tror jag att man kan säga att grunden till allianssamarbetet fanns i det som Ulf [Kristersson] brukade kalla för det ”ekumeniska arbetet” på Timbro, som handlade om att människor skulle lära känna varandra över partigränserna.

Alla har dock inte varit nöjda med Timbros påverkan på utvecklingen inom borgerligheten. Vid ett tillfälle, på Centerledaren Maud Olofssons avtackning, sprang Maria Rankka in i hennes föregångare, Olof Johansson.

– Jag hade aldrig träffat honom tidigare när han kom fram till mig och sade ”jag vet vem du är”, och mer eller mindre antydde att det var jag som hade förstört Centern. Tongivande personer som Annie Lööf och Fredrik Federley var ju några av dem som fanns med i nätverken kring Timbro vid den här tiden.

Trots att många frihetsstrider är vunna tror Maria Rankka att Timbro kommer att behövas även i framtiden.

– Vem som helst som har en bra idé kan påverka samhällsdebatten, men för att vara uthållig behöver man resurser. Därför tycker jag att det är så fantastiskt att Timbros huvudmän har vågat satsa på den här, stundtals ganska vildvuxna, verksamheten och låtit den finnas. Timbro behövs, inte minst för uppdraget att vinna nya generationer. Som genom Stureakademin och nätverksbyggen. Det har funkat i 40 år och jag tror att det kommer att behövas i minst 40 år till.