Ekonomi Krönika
Marknaden är det bästa skyddet mot oligarki
Farhågorna kring de superrikas inflytande över politiken är ett återkommande tema i debatten och ligger bland annat till grund för krav på nya skatter. Men det bästa skyddet mot oligarki ligger i att bejaka en välfungerande marknadsekonomi och den kreativa förstörelse som följer av den. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Ränta på ränta-effekten handlar som bekant om effekterna av att du får avkastning på din avkastning. Det har, halvt på skämt, halvt på allvar, beskrivits som både världens åttonde underverk och som en av universums starkaste krafter. Resultatet blir att ett sparkapital växer exponentiellt – detta är också grundprincipen bakom långsiktigt aktiesparande.
Att kasta grus i detta maskineri är tanken bakom den franske ekonomen Gabriel Zucmans idé om en ny förmögenhetsskatt. Eller som han uttrycker det i boken Miljardärsskatt: Så kan den införas (2026), som gavs ut i samband med att Zucman nyligen besökte Sverige:
”Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – detsamma gäller deras makt inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”
Liknande tankegångar har också förts fram av den socialdemokratiske jämlikhetsutredaren Per Molander, som utifrån ränta-på-ränta-effektens resultat argumenterat för arvs- och förmögenhetsskatter, i bland annat boken Ojämlikhetens anatomi (2014).
Hos både Zucman och Molander finns en oro över att samhället förvandlas till en oligarki där meritokratins principer hotas och systemet riggas till de redan förmögnas fördel.
Det är förstås en rimlig oro, och ett klassiskt problem inom den politiska filosofin. Om ett samhällssystem ger en viss grupp oproportionerliga fördelar kommer det förr eller senare att få negativa konsekvenser, och det gäller oavsett om den privilegierade gruppen är de mest förmögna, poliser och militärer eller medlemmar i en viss fackförening.
Vad både Zucman och Molander (sannolikt av ideologiska skäl) bortser från är att en välfungerande marknadsekonomi i sig tycks vara ett utmärkt skydd mot oligarkier.
Många har pekat på likheterna mellan USA under den senare delen av 1800-talet – the gilded age – och vår samtid. Visst är det lätt att se likheterna i form av stora tekniska framsteg som kommersialiseras och förändrar samhället, och de stora förmögenheter som växer fram som följd.
En av den tidens rikaste var järnvägsentreprenören Cornelius ”The Commodore” Vanderbilt, som vid sin död 1877 var världens rikaste man. Hans son Billy ärvde 95 procent av förmögenheten, ett arv som uppgick till hundra miljoner dollar, motsvarande drygt en procent av USA:s BNP. Det kan noteras att detta är en lägre andel av BNP än förmögenheterna hos dagens amerikanska techentreprenörer, Elon Musk undantagen.
Det är i dag svårt att hitta en enda dollarmiljardär som kan spåra sin förmögenhet tillbaka till det sena 1800-talets guldår.
Det intressanta är dock vad som hände sen. Givet ränta-på-ränta-effekten, en genomsnittlig avkastning på 10 procent per år på den amerikanska aktiemarknaden sedan 1900 och trots arvsskatter, skulle man kunna tänka sig att listan över dollarmiljardärer var fylld med Vanderbilts, Rockefellers och Carnegies. Men de lyser med sin frånvaro. I själva verket konstaterar Victor Haghani och James White i boken The Missing Billionaires (2023) att det i dag är svårt att hitta en enda dollarmiljardär som kan spåra sin förmögenhet tillbaka till det sena 1800-talets guldår.
Georgios Sideras på forskningsinstitutet Ratio gjorde en liknande iakttagelse när han nyligen analyserade den data som även Zucman utgår från, tidskriften Forbes lista över dollarmiljardärer. Slutsatsen blev att ”ungefär 1 av 10 faller bort från listan varje år. Efter fem år har ungefär en tredjedel fallit bort. Efter tio år är ungefär hälften borta och ersatta av nya miljardärer.” Eller som Affärsvärldens chefredaktör Peter Benson nyligen beskrev saken: ”På den absoluta toppen är ‘ståndscirkulationen’ extremt hög”. Talesättet att den första generationen förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar stämmer onekligen, även om förloppet i många fall tycks vara ännu snabbare.
Att det ser ut så här, tvärtemot Zucmans antagande, handlar om djupt mänskliga faktorer. Att vi tar för små eller för stora risker i våra investeringar eller konsumerar mer än vad vår privatekonomi tål, är saker som sker i alla inkomst- och förmögenhetsskikt. Någon skulle säkert argumentera för att riskerna för dessa beteenden är särskilt påtagliga i fördelningskurvans svansar. Lägg till detta skilsmässor och andra oförutsedda händelser vid fel tillfälle och bilden blir ännu mer komplicerad. Att få full utväxling av ränta på-ränta effekten kräver helt enkelt en enorm disciplin.
Som författarna till The Missing Billionaires konstaterar kan man åtminstone hoppas att arvtagarna till 1800-talets stora förmögenheter hade det kul medan de satte sprätt på pengarna.
Men ståndscirkulationen i toppen handlar förstås också om den välfungerande marknadsekonomins inneboende krafter. Nya idéer och företag uppstår ständigt och slår ut gamla. Det är en process som tenderar att skapa nya förmögenheter snarare än att göra de gamla större. Att bejaka denna kreativa förstörelse är sannolikt det bästa sättet att värna meritokratin och skydda oss mot oligarki – såväl som att säkerställa ett växande välstånd.
För övrigt är det värt att reflektera över att de som har bäst förutsättningar att dra fördel av ränta på ränta-effekten lär vara den breda medelklassen, som har merparten av sitt kapital uppbundet i långsiktigt pensionssparande.
Stora förmögenheter skapas och förstörs, och så kommer det att vara även i framtiden. Men en av de viktigaste förändringarna i västvärlden sedan Cornelius Vanderbilts tid är, som nationalekonomen Daniel Waldenström skriver i boken Superrika och jämlika (2024), att en allt större del av de totala förmögenheterna tillhör den sparande medelklassen.