Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Marknaden är ett större problem för Trump än Epstein
Epstein-dokumentens offentliggörande har dominerat det amerikanska nyhetsflödet. Även om det riskerar att bli Trumps första stora problem, är det den internationella marknaden han egentligen bör oroa sig för. Det skriver Bean Khalil.
I det amerikanska kungasätet Mar-a-Lago i Florida samlade expresidenten Donald Trump sitt hov i väntan på att kunna ställa upp i valet 2024. Under sina år i exil hade något speciellt inträffat: ett säreget skönhetsideal hade vuxit fram. Anhängare, politiker och familjevänner började alla likna varandra. Maga-rörelsen utvecklade ett kollektivt leende. Leendet hölls uppe av botox, fillers, ansiktslyft och brow raises. Ingreppen ansågs vara ett tecken på lojalitet.
Men det var ett ingrepp som var viktigare än andra. Maga-rörelsens schibolletsats var förekomsten av stora vita tänder. Det är därför det nästan krävs solglasögon för att undvika bländas när programledarna för FOX News nu febrilt försöker förminska betydelsen av den Epstein-härva som under veckan växt sig allt större.
Skandalen – som har potentialen att bli mandatperiodens riktigt stora – har för ovanlighetens skull även fått Magarörelsens egna anhängare att ifrågasätta administrationen. Vallöften, om att Trump skulle offentliggöra den klientlista som Biden hade “mörkat”, har ännu inte infriats. Till och med ultralojala Trump-lakejer, som Dan Bongino (den konservativa radiovärden som nu är vice FBI-direktör), har vädrat sitt missnöje.
Hans stora problem är den internationella marknaden.
Men det är inte Epstein-skandalen Trump egentligen borde oroa sig för. Hans stora problem är den internationella marknaden.
Trump har alltid haft en speciell relation till det amerikanska aktieindexet Dow Jones. Under sin första mandatperiod var uppgångar tecken på att hans politik hade lyckats, och börsras signalerade att något var fel. För ett presidentskap omringat av Maga-leenden var indexet den enda kanal som gav affärsmannen Trump återkoppling om det han gjorde var bra eller dåligt.
Initialt verkade det börsras som hans handesltullar orsakade inte leda till någon reaktion från det ovala rummet. Men efter samtal från näringslivschefer som styrelseordförande för finanskoncernen J.P Morgan Chase och från Trumps egen finansminister – före detta finansman på Wall Street – övertygades Trump om att pausa tullarna. Rädslan för vad marknadens långsiktiga reaktion skulle bli – och särskilt dess påverkan på obligationsmarknaden – var det som fick Trump att pausa införandet av tullar.
På samma sätt har aktiemarknaden reagerat varje gång Trump har hotat om att avskeda ordförande för den amerikanska centralbanken, Jay Powell. Bråket började när Powell vägrade ta order från presidenten i hur mycket och när styrräntan ska sänkas.
Marknadssignaler har alltså varit bättre på att göra motstånd än vad i princip alla amerikanska institutioner har varit.
Det senaste exemplet var i onsdags då Trump lät sprida Powells avskedsbrev bland sina republikanska kollegor. När beskedet läckte sjönk Dow Jones i rädsla för vad ett avskedande skulle innebära för centralbankens självständighet. Snabbt efter indexraset kom nyheten att Trump inte alls hade planerat att sparka Powell. Dow Jones återhämtade sig kort därefter.
Om det är något Trump verkligen borde vara rädd är det USA:s gigantiska statsskuld. Som professor emeritus i internationell ekonomi Lars Calmfors skriver i DN så har inte heller Trumps budget Big Beautiful Bill gjort något för att minska statsskulden.
Den federala skuldsättningen ligger på 97 procent av BNP, om man räknar in delstater och kommuner så ökar det till 127 procent. Jämförelsevis ligger den svenska på runt 33 procent. Blir skulden för hög tappar marknaden förtroende för statens förmåga att betala tillbaka. Då skjuter räntan på statsskulden i höjden, och äter upp en allt större del av statsbudgeten. Oftast följer därför en politisk helomvändning i hopp om att hålla räntan låg.
Marknadssignaler har alltså varit bättre på att göra motstånd än vad i princip alla amerikanska institutioner har varit. Varken domstolar, juristbyråer, mediehus eller partikollegor har stått emot den våg av exekutiva ordrar, politiska beslut och användandet av statsapparaten för att tysta oppositionella röster.
Det må därför gå för Trump att övertyga sina anhängare att Epstein-dokumenten inte är så viktiga som innan han vann valet – men den internationella marknaden lurar han inte. Det är marknaden och inte Epstein som är tandflisan i Maga-leendet.