Massutmaning – eller massor av hanterbara utmaningar?

På ganska kort tid hamnade invandrings- och integrationsfrågorna högt upp på dagordningen hos svenska folket, enligt både Novus och Ipsos till och med högst upp år 2016. Men även mot den bakgrunden är genomslaget för nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning – Ekonomisk politisk mot utanförskap och antisocialt beteende remarkabelt. Boken hamnade snabbt i topp på både Bokus och Adlibris försäljningslistor. Den som skriver i kategorin facklitteratur brukar oftast slippa den uppmärksamheten.

Boken, som är utgiven på eget förlag, är en i raden av rapporter, studier och böcker som sökt av bedöma effekterna av invandringen. Den skiljer sig åt genom sin volym: Bara på den 30-sidiga referenslistan ser man att Sanandaji gjort ett ambitiöst arbete. Men den skiljer sig också åt genom att gå till storms mot den förda migrations- och integrationspolitiken samt såga alla de bedömningar som pekat på att invandringen, i huvudsak, har positiva effekter.

Författarens budskap är enkelt att förstå. Den kraftiga invandringen under senare decennier har varit en kraftig ekonomisk och social belastning för Sverige. Ett grundproblem är att alltför få av de nyanlända kan försörja sig ens efter att ha stannat många år i landet, vilket i sin tur beror på deras låga utbildningsnivå. De samhällsekonomiska kostnaderna blir därmed stora och invandringen kommer därför inte att kunna rädda exempelvis pensionssystemet, som många annars har hoppats på. Utöver de ekonomiska bekymren står också invandringen för en stor del av den växande ojämlikhet, barnfattigdom och kriminalitet – inte minst gängrelaterad – som Sverige upplevt under senare tid.

Sanandaji ställer sig således mycket pessimistisk inför möjligheten att kunna förena ett välfärdssamhälle av den typen som Sverige är, med en stor utomeuropeisk flyktinginvandring. Därför förespråkas en ytterst strikt invandringspolitik såväl vad gäller flyktingmottagning som arbetskraftsinvandring, åtminstone till arbeten med låga kvalifikationskrav. I annat fall hotar en kollaps för ”den moraliska stormakten”, som Sanandaji menar att Sverige har varit gentemot andra länder.

Klart är att Sanandajis arbete förtjänar att tas på allvar. Åtskilliga klargörande poänger finns i hans sammanställning. Den som i likhet med undertecknad inte kände till Simpsons paradox inom statistiken – att två olika grupper sammantaget kan ha en viss trend över tid, men att grupperna sammantaget kan få en helt omvänd trend – kommer att bli positivt överraskade i kapitel 10. Där förklarar författaren nämligen hur det kommer sig att när invandrarna som grupp blir fler, så kan den totala andelen fattiga bli större även om fattigdomen som sådan inte ökar utan t o m minskar bland invandrarna. Därtill känner man igen sig i betraktelsen att svenska politiker, från både höger och vänster, gärna hittar lösningar på arbetsmarknadsintegrationen som ligger i linje med det egna politiska budskapet – men som dessvärre går i otakt med den faktiska problembilden eller för den delen forskningen på området.

Vad påverkar utlandsföddas arbetsmarknadsintegration?

När invandringen diskuteras hamnar den bristande arbetsmarknadsintegrationen nästan alltid i centrum. Sanandaji menar att nästan hela förklaringen till utlandsföddas låga sysselsättning beror på att främst de utomeuropeiska invandrarna har en alltför låg utbildningsnivå och kompetens i relation till de höga kunskaps- och kompetenskrav som finns på dagens arbetsmarknad. Det finns all anledning att lyfta fram denna faktor och författaren synliggör också att kompetens inte bara är formell utbildning utan också så kallade mjuka färdigheter, alltså förmåga att passa tider, samarbeta, ta ansvar – karaktärsförmågor kort och gott.

Men hur står sig den förklaringen i relation till det etablerade forskningsläget? Klart är att tidigare övergripande studier på området ger en bredare och mer mångfacetterad bild av orsakerna. Fyra större svenska kunskapsöversikter finns. Den senaste i raden är Konjunkturrådets rapport från 2017 och därutöver kan nämnas Stefan Eriksson LU 2011, Åsa Olli Segendorf och Tommi Teljusuos ESO 2011:5 samt Stina Pettersson SULCIS 2014. Om man ska lista orsakerna till den låga sysselsättningsgraden hos nyanlända så finns en hygglig konsensus hos samtliga dessa rapporter:

1. Humankapital och kompetenskrav,
2. Trösklar in på arbetsmarknaden,
3. Nätverk och normer,
4. Diskriminering.

Sanandaji berör också översiktligt de tre andra förklaringarna bakom utlandsföddas utanförskap, men avfärdar dem. Ett exempel: ”Diskriminering har drabbat enskilda personer på arbetsmarknaden, men är på aggregerad nivå inte förklaringen till skillnaden i arbetsmarknadsutfall” (s 293). Sant är att diskrimineringsforskningen länge har dragits med metodproblem. Att det finns svårigheter i att mäta graden av diskriminering genom att tillfråga individer ur den förfördelade gruppen – det säger sig självt. Självupplevd diskriminering är inte lika med faktisk sådan.

Det finns också ett stort antal studier som söker påvisa och mäta graden av diskriminering genom att i en sambandsanalys studera hur stor del av skillnaden i sysselsättning eller inkomst som inte kan förklaras av observerbara egenskaper hos individer av typen ålder, utbildning och yrkeserfarenhet. Men även om sådana studier oftast finner betydande skillnader i sysselsättning, så finns alltid risken att de skillnaderna bottnar i icke- observerbara egenskaper hos dem som jämförs.

Mer övertygande är då de experimentella studier som under det senaste decenniet vunnit mark bland nationalekonomer. På svenska data är det inte minst Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth som gjort insatser på området. Vad forskarna gör är att utföra fältexperiment som specifikt studerar anställningsprocessen, från utlysningen till själva rekryteringen. En metod är att skicka två identiska ansökningar till vakanta tjänster där namnen på dem som, fiktivt, söker tjänsten speglar den sökandes bakgrund. I studier av etnisk diskriminering på svensk arbetsmarknad finns det bra belägg genom sociologen Moa Bursells avhandling (2012) där hon genom både en experimentell, empirisk och kvalitativ ansats påvisar att diskriminering förekommer: i första hand mot sökande med arabiska och afrikanska namn. Lite pikant är det därför att Sanandaji, som ju tillbakavisar arbetsmarknadsdiskrimineringen i sin åtgärdslista för att förbättra integrationen, kraftfullt argumenterar för att ”Förbjuda krogdiskrimineringen” (!) (s 326).

Nätverkens betydelse

Frågan om nätverkens betydelse är också viktig för att förstå hur och varför utlandsfödda får färre jobbchanser. Från och med sociologen Mark Granovetters klassiska artikel ”The Strength of Weak Ties” (1973) finns en lång forskningstradition som belägger att de sociala nätverken är bärare av viktig information, både för den arbetssökande och för arbetsgivaren. Ju fler människor som arbetar i ditt sociala nätverk desto fler kan förmedla information om arbetstillfällen, och därtill präglas nätverk där många redan är sysselsatta av mindre konkurrens om lediga arbetstillfällen. Men då gäller också motsatsen, och det fenomenet kan också förklara varför arbetslösheten blir mer långvarig i nätverk med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Det senaste decenniets svenska forskning på området tycks bekräfta att utrikesfödda gynnas på arbetsmarknaden av att ha fler svenskfödda i sina nätverk. Detta eftersom inrikes födda har större tillgång till humankapital i termer av svenskakunskaper, men också ”svenskspecifika” kunskaper som i sin tur är viktigt för arbetsmarknadsintegrationen. Sammantaget har utrikes födda sämre tillgång till de informella närverk där många jobb, inte minst kvalificerade sådana, tillsätts.

Trösklarna kan slipas ner

En tredje viktig förklaring till utlandsföddas svaga ställning på arbetsmarknaden är trösklarna för att ta sig in. Höga trösklar kan exempelvis vara höga ingångslöner, lagstiftning runt anställningsskydd eller stigande formella kvalifikationskrav för olika arbeten.

Överlag är Sanandaji då mycket pessimistisk vad gäller möjligheten att skapa fler lågt kvalificerade jobb med lägre löner. Sänkta lägstalöner eller att reducera lönekostnaderna genom till exempel skatterabatter ger inga påtagliga effekter. Anställningsskyddet är redan tillräckligt flexibelt och behöver inte åtgärdas. Och räddningsplankan enkla jobb – ja, de ”försvinner gradvis i takt med den teknologiska utvecklingen och har redan sedan länge bortrationaliserats i Sverige” (s 291).

Mycket talar för att denna pessimism är överdriven. Vad gäller lönekostnadernas betydelse finns numer tämligen solid evidens för att minimi- eller lägstalönerna är en viktig faktor bakom utlandsföddas svaga position på arbetsmarknaden. Konjunkturrådet (2017) pekar på att den generella effekten av minimilönen på sysselsättningen är försumbar. Däremot leder höga minimi- eller ingångslöner till att anställda med sämre förutsättningar, exempelvis invandrare med brister i utbildning eller kompetens, oftare sägs upp. Länder som likt Sverige har höga lägstalöner får därmed ett starkt samband mellan svaga kunskaper, till exempel mätt som läsförståelse, och låg sysselsättning. Den långsiktiga effekten av höga minimilöner är också negativ för dem med svaga kvalifikationer. Färre enkla jobb växer fram och fler enkla jobb slås ut.

Även om den tekniska utvecklingen och strukturomvandlingen förvisso slår ut ett antal lågt kvalificerade jobb, så är inte utvecklingen så rätlinjig som man skulle kunna tro. I många fall så har de formella kvalifikationskraven för olika tjänster stegrats alltför mycket. På många arbetsplatser inte minst inom vård och omsorg finns samma arbetsuppgifter idag som för ett par decennier sedan, men med den skillnaden att uppgifterna då utfördes av vårdbiträden och numer av (utbildade) undersköterskor. Det är en fråga om hur arbetet organiseras snarare än någon irreversibel process.

Går Sverige i Malmös riktning?

Sanandaji återkommer på många ställen i boken till frågan om varåt Sverige är på väg, i närmast dystopiska ordalag. Tesen är att Sverige på sikt hamnar i det läge där Malmö befinner sig i dag. Beskrivningen är att Malmö var en välmående kommun innan den storskaliga utomeuropeiska invandringen satte fart, men nu på grund av massinvandringen störtdyker alltifrån förvärvsinkomster och skattekraft till skolresultat.

Under rekordåren var Malmö mycket riktigt en blomstrande industristad och hade då stor inflyttning av arbetskraft från främst Sydeuropa. År 1950 var hälften av den yrkesverksamma befolkningen sysselsatt inom industri och hantverk, alltså betydligt mer än i Stockholm och Göteborg. Men industriberoendet blev en tung börda att bära under det krisfyllda 1970-talet. Oljekrisen och den globala konkurrensen slog hårt mot staden med sin hemmamarknadsindustri och statsunderstödda varvsindustri.

Det är i det skedet, med gott om tomma lägenheter i miljonprogrammens olika områden, som Malmö tar emot stora grupper flyktingar med början under 1980-talet. Respiten efter industrikrisen blev dock kortvarig. 1990-talskrisen drabbade flera av stadens återstående industrier hårt. Malmö Strumpfabrik, Fazer och Pripps slog igen butiken och Saabs bilfabrik som tillkommit med hjälp av statliga bidragsmiljoner fick lägga ned 1991. Under 1990-talets första hälft tappade Malmö 27 000 arbetstillfällen och stadens stolthet, den tunga industrin, närmast utraderades. Kort uttryckt drabbades Malmö betydligt värre än övriga landet under två kraftiga industriella och ekonomiska kriser. Den förklaringen till Malmös fallissemang viftas något nonchalant bort av Sanandaji, men är naturligtvis avgörande för att förstå stadens omfattande problem med integrationen.

Läsvärd men problematisk

Bokens stora styrka består i att Sanandaji skickligt polemiserar emot dem som har underskattat invandringens problem och bara sett till dess plussidor. Det är ett viktigt bidrag eftersom mycket av den vildvuxna kritik som har riktats emot invandringens kostnader har framförts utan grund i fakta och ibland med främlingsfientliga undertoner. Sammanställningen av data har också något av Herkulesarbete över sig när man betänker att författaren ägnat sin fritid, inte arbetstid, åt detta.

Den största svagheten är att Sanandaji, i sin iver att påpeka massinvandringens baksidor och trots att han inhämtat mycket forskning på området, ändå inte lyckas ge tillförlitliga förklaringar till problemen. Hela forskningsfält eller alternativa förklaringar som inte har passat in i författarens modell lämnas öde. När det gäller förklaringarna till den bristande arbetsmarknadsintegrationen menar jag att förfatatren dessvärre går i otakt med den faktiska problembilden och forskningen på området. Det gör att Massutmaning ändå blir en djupt problematisk – om än läsvärd – bok.

Henrik Malm Lindberg, docent i ekonomisk historia och anställd som utredningssekreterare vid Delegationen för Migrationsstudier.