Samhälle Essä
Med samtiden i sin hand
Jimmie Åkesson, som i helgen håller sitt sommartal i Sölvesborg, har under lång tid haft en svårslagen förmåga att knyta an till breda väljargrupper. Men hur ser framtidsutsikterna för Sverigedemokraterna ut efter bakslaget i valet till Europaparlamentet? Opinionsanalytikern Markus Uvell reder ut.
I helgen håller Jimmie Åkesson sitt sommartal hemma i Sölvesborg. Han har lett partiet i snart 20 år – nästan halva sitt liv – och varit medlem i snart 30.
Han är inte bara den mest långvariga partiledaren i dag, utan också den som sitter säkrast. Han är omåttligt populär internt, ingen annan partiledare åtnjuter lika högt förtroende bland sina väljare. I väljarkåren som helhet tävlar han med Ulf Kristersson om vem som är Sveriges näst mest populära partiledare.
Det är lätt att förstå varför. Sverigedemokraterna befinner sig mitt i sin mest framgångsrika mandatperiod någonsin. Partiet har varit med om att avsätta en vänsterregering och i stället tillsätta en borgerlig regering beroende av dem.
Från att ha varit politiskt oberörbara har SD fått gehör för så stor del av sitt politiska program att det på vissa områden knappt finns något kvar att önska sig. Partiet har blivit inte bara etablerat utan i de flesta kretsar även respekterat.
Det är en häpnadsväckande politisk framgång, men den har inte varit gratis. Partiet har omprövat stora delar av sin syn på Sveriges roll i världen, i form av först EU-medlemskapet och därefter steget att gå in i Nato. Samtidigt som Tidöförhandlingarna resulterade i tydligt SD-märkt politik vad gäller migration och brottslighet tvingades partiet lägga viktiga delar av sin välfärdspolitik åt sidan.
Opinionsmässigt anas framgångens gränser vid horisonten. Det relativt svaga resultatet i sommarens Europaparlamentsval visade att den gamla sanningen om SD:s ständiga tillväxt inte längre gäller. Mätningarna visar att partiets potential – andelen som kan tänka sig att rösta SD – sakta har minskat under året.
Trots att han verkar ta det mesta på volley träffar han påfallande ofta rakt in i den svenska väljarkårens bredaste grupper.
Icke desto mindre är det en Åkesson med vind i ryggen som i helgen möter väljare och sympatisörer på hemmaplan. Trots att han verkar ta det mesta på volley träffar han påfallande ofta rakt in i den svenska väljarkårens bredaste grupper.
Som andra framgångsrika partiledare har han ett slags naturligt politiskt gehör för vad hans kärnväljare vill ha. Han säger det han tänker och de tänker som han. Mer än någon annan i svensk politik idag har han samtiden i sin hand. Som av en händelse heter partiets tidning som bekant också Samtiden.
***
Varför har egentligen SD blivit så framgångsrika?
Frågan har ställts otaliga gånger i debatten och varit föremål för mängder av akademiska studier. Fokus har då i regel legat på politiska och demografiska faktorer: Socialdemokraterna förlorade greppet om arbetarväljarna, invandringen skenade, brottsligheten sköt i höjden, klyftan mellan stad och land fördjupades, den politiska eliten fjärmade sig från väljarna etc.
Allt detta bidrar, men det räcker inte som förklaring. Historien om Europas högerpopulistiska partier – som alla i grova drag har haft ungefär samma politiska grundförutsättningar som SD – är nämligen inte bara en historia om stora valframgångar. Utan även om snabba sönderfall, ideologiska dikeskörningar, organisatoriskt kaos och interna konflikter.
Men inte i Sverige. Trots att av historiska skäl länge varit mycket illa sedda i stora delar av samhället har SD jobbat på, undan för undan växt och ökat sitt inflytande. I det stora hela utan det drama och de bakslag som drabbat nästan alla deras systerpartier. Hur kan det komma sig?
Jag tror det delvis kan ha personliga förklaringar. I den svenska moderna politiska historien finns flera exempel på partier som lyckats bredda sitt stöd tack vare starka parhästar i ledningen.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson breddade bilden av vad det innebar att vara miljöpartist med var sitt perspektiv på partiets politik. De kunde på det sättet locka en större grupp väljare.
Det är svårt att föreställa sig den stora väljarframgången för Fredrik Reinfeldt utan den dynamik Moderaterna i väljarnas ögon fick av kombinationen med Anders Borg. De var mycket olika, men breddade tillsammans bilden av vad det innebar att vara moderat.
Å ena sidan Åkessons lättsamma, folkliga öltältsnationalism. Å andra sidan Karlssons melankoliska kärlek till ett Sverige som gått förlorat.
Förutsättningarna är förstås andra, men det finns en parallell här till Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson. De ger olika bild av partiet, på ett sätt som gör helheten större än delarna. Ett plus ett blir tre.
Å ena sidan Åkessons lättsamma, folkliga öltältsnationalism. Å andra sidan Karlssons melankoliska kärlek till ett Sverige som gått förlorat, starkt intellektuellt förankrad i de värderingar som byggde detta Sverige.
SD är inte ett särskilt intellektuellt parti, men Karlssons roll som ideologisk rikslikare har sannolikt varit oumbärlig för att hålla den politiska linjen i en omvärld där det ena systerpartiet efter det andra kört i diket.
Lite som historien hur Margaret Thatcher under ett partimöte drämde Friedrich Hayeks Constitution of Liberty i bordet och deklarerade ”This is what we believe”. Sådant är nyttigt för partier.
För det bestående intrycket av SD:s ideologiska utveckling över tid är kontinuitet. Visst har enskilda vansinnigheter (dödsstraff, för att nämna ett uppenbart exempel) sållats bort, samtidigt som det skett en stadig rörelse mot allt mer marknadsliberala synsätt. Men i huvudsak har partiets grundsyn varit sig lik. Det är ovanligt för partier av SD:s slag och har sannolikt bidragit till framgången.
***
Nåväl, så långt samtiden. Det bolag som tidigare gav ut tidningen Samtiden hette Samtid & Framtid AB. Har Jimmie Åkesson även framtiden i sin hand? Hur kommer det att gå för SD framöver?
Den överordnade frågan – som jag inte tänker spekulera i här – är förstås hur länge Åkesson kommer att sitta kvar. Att byta partiledare är alltid ett risktagande, och ju större partiledarens roll i framgångarna är, desto större risk. Ur detta perspektiv är sannolikt SD:s partiledarbyte det mest riskabla man kan tänka sig.
Bortsett från denna existentiella fråga tror jag att det finns tre faktorer som kommer avgöra SD:s förutsättningar på lång sikt.
För det första partiets parlamentariska strategi.
I den mediala debatten ställs ofta frågan huruvida SD skulle ”släppas in” i regeringen efter en högerseger 2026. Det är en lite underligt ställd fråga, som förbigår den andra sidan av saken – vad SD vill och behöver.
Ett parti som gör anspråk på att vara ett av Sveriges största måste visa sig regeringsdugligt.
Jag tror det ur SD:s perspektiv – om nu tillfälle ges – är nödvändigt att ta ansvar i regeringsställning. Ett parti som gör anspråk på att vara ett av Sveriges största måste visa sig regeringsdugligt. Visserligen har SD fått stor utdelning i sakpolitiken, men att regera är något kvalitativt annorlunda än att förhandla.
För det andra partiets ideologiska vägval.
Det finns en paradox i att samtidigt som SD – politiken, företrädarna och de genomsnittliga väljarna – över tid blivit allt mer höger har partiet fortsätta locka stora grupper före detta vänsterväljare. Jag har tidigare tänkt att det på sikt blir svårt att hålla ihop en så bred åsiktskoalition och att det skulle tala för att SD kommer ta en vänstersväng. Men jag har nog haft fel.
Ju mer jag studerar svenska folkets värderingar, verklighetsbild och politiska prioriteringar desto mer övertygad blir jag om att dagens GAL/TAN-debatt kommer bestå långsiktigt. Oron för brottsligheten är så stor, kulturkriget så intensivt, konflikterna kring svenskheten så djupa. Det är svårt att se en återgång till gamla tiders vänster-höger-skala. Huvudkonflikten i Sverige kommer att ligga ungefär där den ligger idag under lång tid, vilket talar för att även SD kommer göra det.
För det tredje partiets kultur.
Alla partier är produkter av sin historia och SD:s historia är unik. Partiet är inte bara utmanare, utan har varit motarbetat, bespottat och avskytt under mycket lång tid. Det präglar partikulturen.
Partiets lite ”punkiga” attityd – att demonstrativt gå sin egen väg, känslan att de kan göra nästan vad som helst och ändå landa på fötterna – har växt ur utanförskapet. Varför ska den som inte släppts in i gemenskapen bry sig om gemenskapens regler?
Det finns förstås något lockande i denna attityd, men den kostade sannolikt en hel del väljare i EP-valet. Hade SD tagit Kalla Faktas drev på större allvar hade väljarna gjort det samma med partiet. De nya sympatisörer SD lockat på senare år – bland annat välutbildade, välavlönade storstadsväljare som tidigare röstat M – förväntar sig mindre punk och mer ansvar. Det är dags att lämna pojkrummet.
Inget av detta kommer förstås Åkesson att prata om i sitt sommartal. Men jag tror de tre faktorerna ovan blir viktiga för hur Sverigedemokraterna utvecklas på sikt. Och därför även för hur många som kommer lyssna på framtida sommartal, oavsett om de hålls i Sölvesborg eller någon annanstans.