Idéer Essä
Meritokratin är värd att försvara
Meritokratin har de senaste åren blivit allt mer ifrågasatt som samhälleligt ideal. Kritikerna tror sig dock kunna avgöra vad verklig förtjänst är. Det är ett synsätt som öppnar för förtryck, skriver Henrik Dalgard.
Meritokrati, vanligtvis definierat som att människor ska belönas och tilldelas positioner efter prestation och karaktär, tas i idag ofta för givet. Den senaste tiden har dock fler och fler röster börjat kritisera meritokratins ideal.
I akademin utgör den filosofiska rockstjärnan Michael Sandels bok Tyranny of Merit (2020) det kanske tydligaste exemplet. Sandel hävdar att det meritokratiska idealet i dagens marknadsekonomiska system givit upphov till en ny aristokrati där de som haft egenskaper som premieras av marknaden snabbt dragit i väg långt från alla andra.
Problemet enligt Sandel är att meritokrati fått oss att acceptera denna nya aristokrati. Överklassen ses förtjäna sin ställning, de har ju jobbat hårt. Samma syn menar han präglar de som inte lyckats lika väl. Människor i de lägre samhällsklasserna ses också förtjäna sin position. De har inte ansträngt sig lika mycket, inte fått goda betyg i skolan och således inte fått ett välbetalt jobb.
Sandel argumenterar vidare för att människors ställning i samhället inte enbart avgörs av hur hårt de jobbar, utan av en rad faktorer som är omöjliga att påverka. Det är här överklassen enligt filosofen har ett enormt försprång. Deras barn sätts i dyra och kvalitativa skolor, och deras sociala kontakter hjälper barnen att få välbetalda jobb. Överklassens barn spelar redan tidigt i en helt annan liga utan att ha förtjänat sina fördelar.
Den nya kritiken mot meritokrati hörs inte bara från akademiska salar utan också från både den populistiska högern och den traditionella vänstern.
Den nya kritiken mot meritokrati hörs inte bara från akademiska salar utan också från både den populistiska högern och den traditionella vänstern. Vänstern talar om vikten av långtgående ekonomisk omfördelning för att minska den ojämlikhet som strävsamhet på marknader givit upphov till. Den populistiska högern målar upp bilden av en självgod politisk och kulturell elit som fått sina positioner genom tjänster och mygel snarare än på grund av förtjänst.
Mitt i denna motvind har tidskriften The Economists politiska redaktör Adrian Wooldridge skrivit boken The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World (Allen Lane, 2021). Boken utgör ett kraftfullt försvar för meritokratin, och Wooldridge spårar de meritokratiska idéerna genom idéhistorien och bemöter dagens kritiker.
Enligt Wooldridge har meritokratin som idé två historiska rötter. Den första går att spåra tillbaka till det antika Grekland och Platons Staten. Där beskriver Platon hur den ideala staten kunde delas in i tre delar: Filosoferna skulle med sin rationalitet styra staten, krigarna skulle med sitt mod försvara den, och hantverkarna skulle med sin strävsamhet producera dess rikedom. Det var människans färdigheter och förmåga som bestämde vilken roll hon skulle inneha, inte hennes börd eller kön. De kan te sig som en simpel tanke, men när den formulerades var den högst radikal.
Den kinesiska kejsarmakten byggde upp ett system för att söka efter talangfulla personer som skulle agera rådgivare åt kejsaren och hjälpa till att styra landet.
Platons resonemang var högst teoretiska. I Kina under den tidiga medeltiden implementerade Yuan-dynastin däremot idéer som var lika Platons i praktiken. Den kinesiska kejsarmakten byggde upp ett system för att söka efter talangfulla personer som skulle agera rådgivare åt kejsaren och hjälpa till att styra landet. Systemet bestod av tester som prövade människors skrivförmåga och hur väl de kunde recitera känd poesi; inte så långt ifrån filosofkungarna i Staten. När systemet var som mest utbrett testades hela 10 procent av den kinesiska befolkningen.
Poängen Wooldridge gör är att meritokrati är en ny företeelse i mänsklighetens historia. De flesta samhällen och civilisationer har bedömt människors handlande utifrån andra måttstockar, exempelvis börd eller religion. I västvärlden fick meritokratin på allvar sitt genomslag i under 1700-talets revolutioner, då idealet fick en enorm sprängkraft när det användes som en kritik av de rådande ordningarna.
I 1700-talets Europa genomsyrade ståndssamhällets rigida struktur de flesta aspekter av livet. Ståndstillhörigheten bestämde inte bara möjligheten till politisk representation utan även yrkeslivets bana. Den som föddes in i en bondefamilj hade genom sin börd fått de flesta aspekter av livet bestämda för sig.
Att hävda att människor i stället skulle bedömas på prestation och karaktär var en svidande kritik av det rådande samhällssystemet.
Att i en sådan kontext hävda att människor i stället skulle bedömas på prestation och karaktär var en svidande kritik av hela det rådande samhällssystemet. Detta kan ses i hur det meritokratiska idealet tog plats i upplysningstänkarnas skrifter. Exempelvis är de högst närvarande i Emmanuel Joseph Sieyès berömda pamfletten Vad är tredje ståndet? som var en av de mest inflytelserika skrifterna inför den franska revolutionen. I texten argumenterade Sieyès bland annat för att de som utgjorde den franska nationen och fick den att fungera var det tredje ståndet, inte präster eller adelsmän. Det var bönder som genom sitt slit producerade landets mat och det var hantverkarna i staden som tillverkade de verktyg och maskiner som fick landet att gå runt.
Wooldridge betonar även att meritokratin inte enbart syftade till belöning efter prestation, utan att begreppet också kopplades ihop med människans karaktär och en rad olika dygder likt måttfullhet, ärlighet och rationalitet. Beskrivningen är snarlik det som ekonomihistorikern Deirdre McCloskey benämner som borgerliga dygder i boken Bourgeois Virtues (2006).
Den viktigaste slutsatsen i Wooldridges bok är dock att meritokrati leder till blomstrande samhällen. De länder som under 1700-talet omfamnade meritokratin fick ett sprudlande näringsliv, där idéer bröts mot varandra och människor tävlade om att producera de bästa produkterna till det lägsta priset. Det blev starten på den industriella revolutionen och en snabbt accelererande välståndsutveckling.
***
Som sagt är Aristocracy of Talent inte bara en idéhistorisk redogörelse, utan också ett svar på dagens kritiker av meritokratin. Wooldridge är ödmjuk när han bemöter kritiken från Sandel med flera. Han ger exempelvis Sandel en poäng i att utbildningssystemet i Storbritannien och USA bidragit till en ojämn spelplan då överklassens familjer har råd att sätta sina barn på universitet som Oxford och Harvard, och därmed ger dem ett stort försprång i livet. Svaret på problem likt dessa är enligt Wooldridge inte att överge meritokratin som ideal, utan att implementera mer meritokratiska inslag i dagens system. Exempelvis föreslår han fler vägar in på elitskolor genom resultatbaserade stipendier.
Även i Sverige har meritokratin ifrågasatts på senare år.
Wooldridges bok är skriven med främst den amerikanska och brittiska debatten i åtanke, men den är även aktuell utifrån ett svenskt perspektiv. I Sverige har meritokratin också ifrågasatts på senare år. Ett exempel är den socialistiska författaren Nina Björk. I boken Om man älskar frihet (2020) presenterar hon en kritik som påminner om Sandels.
Björk går dock längre än Sandel och hävdar att meritokrati inte ens är eftersträvansvärt som ideal. Enligt Björk går det inte att hävda att en person förtjänar mer enbart för att hon slitit hårt – varför är det just slit och strävsamhet som värden som ska avgöra vad människor förtjänar? Björk argumenterar även för att frågan om ekonomisk förtjänst bör flyttas bort från marknaden och in i politikens och demokratins sfär där människor gemensamt kan bestämma vilka värden och yrken som ska premieras.
Läs också:
Det Björk, och även Sandel, missar är att meritokrati sällan varit tänkt som ett ideal som ska överordnas alla andra. I Wooldridge idéhistoriska redogörelse finner man som sagt att meritokrati ofta åsyftat en rad dygder som måttfullhet, ärlighet och rationalitet. Det är med andra ord moraliska egenskaper som uppmuntrats, men inte ett överordnat ideal som hela samhällen ska planeras efter.
Meritokrati har genom historien kombinerats och vägts mot andra andra ideal. Under 1700-talets revolutioner kombinerades exempelvis meritokratiska ideal med förespråkande för andra värden som demokrati, frihet, naturliga rättigheter och maktdelning.
I dagens fria samhällen kombineras alla dessa värden – myndiga människor har en demokratisk rätt till politisk representation och beslutsfattande. I arbetslivet, skolan och på fotbollsplanen bedöms man till stora delar utifrån ambition och prestation, och staten skyddar människors grundläggande rättigheter och tillåter dem att bestämma fritt över sitt liv.
En följd av fria samhällen där olika värden vägs mot varandra att skillnader kommer att uppstå.
Björk har en poäng i att det kanske inte går att säga att en riskkapitalist förtjänar att tjäna tjugo gånger mer än en undersköterska. Samtidigt är en följd av fria samhällen där olika värden vägs mot varandra att skillnader kommer att uppstå. Två personers fria val att exempelvis plugga industriell ekonomi respektive idéhistoria kommer att leda till olika månadsinkomster, trots att de båda kanske är minst lika ambitiösa. På samma sätt kommer människors val att köpa en produkt framför en annan leda till att ett företag börsnoteras medan ett annat går i konkurs, fastän företagens anställda anstränger sig precis lika mycket.
I en marknadsekonomi belönas människor nämligen inte för hur mycket de anstränger sig, de belönas för att de tillfredställer någons efterfrågan. Steve Jobs tjänade inte hundratals miljoner för att han lade tusentals timmar på att utveckla datorer och telefoner, han tjänade sina miljoner för att människor efterfrågade hans produkter. Om ingen hade valt att köpa en Mac eller en Iphone hade Jobs inte fått en krona, oavsett hur många timmar han arbetat. Värde är således subjektivt. Det bestäms av vad människor värderar och är därmed intimt kopplat till sin tid och kontext.
Den som menar sig kunna bestämma vad människor verkligen förtjänar kommer behöva göra långtgående politiska ingripanden i människors liv.
Personen som väljer att plugga industriell ekonomi eller företaget som börsnoteras kanske inte förtjänar en högre ekonomisk standard än andra, men det är skillnader som uppstår på grund av att människor tillåts vara fria – tillåts efterfråga vad de önskar.
Björks och Sandels missförstånd av meritokratin visar även på ett felslut i deras eget politiska tänkande – de tror att det går att utröna vad verklig förtjänst är. Den som menar sig kunna bestämma vad människor verkligen förtjänar kommer behöva göra långtgående politiska ingripanden i människors liv för att uppnå den önskade fördelningen. Ett samhälle där förtjänst enbart bestäms utifrån meritokratiska ideal, där människor enbart belönas utefter prestation och ansträngning, kommer troligtvis sluta nära Aldous Huxleys Du sköna nya värld. I ett samhälle där förtjänst bestäms gemensamt kommer människors livsöden att avgöras av folktribuner.