Utblick Åsikt
Merz revansch och slutet på Merkel-eran
Friedrich Merz gör upp med Merkels snedsteg och vill återupprätta Tyskland som kraft i Europa och världen. Frågan är om hans reformprojekt fastnar i den stora koalitionens förlamande grepp, skriver Hugo Selling.
”Världen väntar inte, Tyskland behöver en handlingskraftig regering” förkunnade Friedrich Merz efter CDU/CSU:s valseger i det tyska förbundsdagsvalet den 23 februari. En av hans viktigaste uppgifter blir att få igång Tysklands haltande ekonomi.
Trots att CDU gjorde sitt näst sämsta valresultat någonsin gick partiet framåt jämfört med föregående val och har enats med SPD om att bilda en koalitionsregering, med målet att tillträda innan påsk. Förhandlingarna har varit intensiva, och parterna har än så länge kommit överens om satsningar på försvar och infrastruktur – men dessa förslag återstår att få igenom i förbundsdagen.
För Merz är detta inte bara en valseger, utan också en personlig revansch. Efter att ha blivit utmanövrerad av Angela Merkel i början av 2000-talet lämnade han politiken för näringslivet, där han bland annat arbetade för BlackRock, världens största kapitalförvaltare.
För Merz är detta inte bara en valseger, utan också en personlig revansch.
När Merkel 2018 meddelade att hon inte skulle ställa upp för en femte mandatperiod, påbörjade Merz sin politiska comeback. Efter att ha förlorat två partiledarval mot mer mittenorienterade kandidater i Merkels anda tog han till slut över CDU i slutet av år 2021.
Merz har nu chansen att göra upp med Merkel-eran och leda Tyskland enligt sina marknadsliberala värderingar. Men förväntningarna är höga, och koalitionsförhandlingarna med SPD – ett parti med delvis motsatta prioriteringar – blir hans första stora test.
Merkel hyllas för att ha hållit ihop Europa och eurozonen under krisåren. Men hennes ledarskap präglades av reaktivitet och strategisk obeslutsamhet. När hon väl agerade fick det långtgående negativa konsekvenser. Flera av Merkels avgörande beslut har, bara tre år efter hennes avgång, lämnat Tyskland i ett svårare läge.
1. Energipolitiken – från kärnkraft till energikris, kol och rysk gas
Efter Fukushima år 2011 tog Merkel steget att snabbavveckla kärnkraften. Här slog det reaktiva ledarskapet över i en panikartad försiktighet, trots avsaknad av tsunamirisk.
Visionen om en förnybar framtid saknade dock en stabil grund: utan tillräcklig ersättningskapacitet för kärnkraft blev Tyskland beroende av kol och rysk gas, vilket ledde till högre energipriser och kris för industrin. I decennier har Tysklands framgångsrika affärsmodell baserats på att importera råvaror och komponenter till fördelaktiga priser och sedan använda tysk ingenjörskonst och billig energi för att omvandla dem till värdefulla exportprodukter. Denna modell är nu hotad i grunden, vilket har fått tunga industriföretag, såsom BASF, att flytta produktion utomlands. Energiewende, tänkt som en framgångssaga, blev en belastning.
2. Migrationskrisen – ett beslut som splittrade Tyskland
När Merkel öppnade gränsen för över en miljon flyktingar år 2015 hyllades hon av vissa som en humanitär ledare, men beslutet skapade också en djup splittring inom landet. Integrationsproblem, ökad kriminalitet, och en starkt polariserad debatt banade vägen för AfD:s tillväxt. Hennes ödesmättade ord Wir schaffen das har blivit synonymt med just motsatsen.
3. Försvar i kris och Europas säkerhetspolitiska beroende
Försvaret led under Merkel av kronisk underfinansiering, vilket visades i pinsamma materielbrister – som när Bundeswehr 2015 fick ta till svartmålade kvastskaft som substitut för maskingevär på övningar. Hennes reaktiva politik, särskilt genom Minskavtalen, kritiserades för att ha fördröjt ett fastare västerländskt svar. I efterhand har Merkel hävdat att avtalen syftade till att köpa tid för Ukraina. När Ryssland invaderade Ukraina 2022 blottades svagheterna i denna strategi, vilket tvingat fram en smärtsam omorientering av säkerhetspolitiken.
4. Ekonomisk stagnation
Även på det ekonomiska området valde Merkel att trycka på snoozeknappen. Byråkratin växte, och nödvändiga reformer för att stärka tysk industris konkurrenskraft genomfördes aldrig. Inom arbetsmarknadspolitiken och offentlig sektor uteblev de strukturreformer och effektiviseringar som hade kunnat göra den tyska ekonomin bättre rustad.
***
Merz har länge velat bryta med Merkel-arvet och styra Tyskland mot återindustrialisering och en starkare geopolitisk roll. Hans marknadsliberala linje och erfarenhet från näringslivet pekar mot en politik fokuserad på ekonomisk tillväxt, energireformer och hårdare migrationskontroll – men det återstår att se vilka delar av hans vision och vallöften som kommer genomföras.
Hans reformprogram betonade återindustrialisering och åtgärder för att lyfta Tysklands ekonomi ur stagnation och recession. CDU har lovat att sänka skatter och att minska företagens regelbörda för att stimulera tillväxt. Bland de konkreta förslagen finns en sänkning av bolagsskatten till 25 procent samt avskaffandet av solidaritetsskatten, en extra inkomstskatt som infördes efter den tyska återföreningen. Partiet vill även genomföra en omfattande granskning av statens utgifter och reformera arbetslöshetsstödet (Bürgergeld) för att minska bidragsberoendet och öka sysselsättningen. CDU har föreslagit betydande besparingar i statsbudgeten, inklusive minskningar i vissa välfärdsutgifter.
Även om Merz uttryckt tveksamhet inför hur realistiska möjligheterna är att snabbt återstarta kärnkraften – nu när reaktorerna släckts – gick CDU till val på en omprövning av Merkels och den utgående regeringens energipolitik. Merz prioritering ligger på att återupprätta tysk industriell konkurrenskraft framför ambitiösa gröna ideologiska mål. Han vill även se lägre energipriser genom sänkta energiskatter och nätavgifter och mindre byråkrati. Kärnkraftsavvecklingen ska omprövas med satsningar på forskning om fjärde och femte generationens reaktorer, små modulära reaktorer och fusion. Samtidigt ska en balanserad energimix säkras, med naturgas som brygga tills förnybar energi byggts ut.
Merz tog initiativet i valrörelsen efter attentatet i Aschaffenburg, där en man och ett tvåårigt barn höggs ihjäl. Genom att ställa migrationsfrågan till omröstning i förbundsdagen, oavsett AfD:s stöd, visade han handlingskraft. Hans hårda linje med gränskontroller och effektivare utvisningar kan ha bromsat väljarflykten till AfD, men framgången hänger på förhandlingarna med SPD. Flera förslag utmanar Schengen och EU-rätten, vilket kan tvinga SPD att kräva kompromisser. Ett misslyckande riskerar att skapa spänningar och stärka AfD. Här är Merz som mest sårbar – svikna löften kan stå honom dyrt 2029.
Merz, en försvarspolitisk hök, har lovat att nå Natos tvåprocentsmål och återinföra värnplikten. Han vill därtill stärka europeisk försvarsindustri och låta Tyskland leda utvecklingen av ett europeiskt luft- och robotförsvar. Men det försämrade säkerhetsläget skärper utmaningen. Rysslands krig i Ukraina och Trumps uttalanden om Nato tvingar Europa att stärka sin egen försvarsförmåga.
Enbart att nå tvåprocentsmålet kräver 30 miljarder euro. Vid en presskonferens annonserade Merz att CDU/CSU har enats med SPD om att undanta försvarsutgifter över en procent av BNP från Tysklands skuldbroms, vilket möjliggör obegränsad upplåning för försvaret och stöd till Ukraina. Dessutom föreslås en 500-miljardersfond för infrastruktur.
Koalitionens första test kommer redan innan den formellt tillträtt. Försvarssatsningarna, som innebär en lättnad på skuldbromsen, kräver en tvåtredjedels majoritet i förbundsdagen, något som blir svårare med den nya mandatfördelningen efter valet. Även om CDU och SPD agerar snabbt i den sittande förbundsdagen saknas garantier för tillräckligt stöd. AfD och Die Linke motsätter sig stödet, och ett eventuellt stöd från Die Grünen hänger på tuffa förhandlingar – en tidig prövning av Merz förmåga att ena ett splittrat parlament.
Ett ekonomiskt och militärt starkare Tyskland kommer naturligt att bli Europas maktcentrum snarare än Paris.
Även om han lyckas få med sig förbundsdagen har beslutet fått kritik. AfD och Die Linke ser det som odemokratiskt att pressa igenom stora förändringar när de tyska väljarna så pass nyligen givit politikerna nytt mandat.
”Min absolut högsta prioritet kommer att vara att stärka Europa så snabbt som möjligt, så att vi steg för steg verkligen kan uppnå oberoende från USA”, sade Merz efter valet och kritiserade Washingtons likgiltighet inför Europas öde. Han lär både kunna samarbeta med och utmana Frankrikes president Emmanuel Macron i att forma ett starkare, mer oberoende Europa. Ett ekonomiskt och militärt starkare Tyskland kommer naturligt att bli Europas maktcentrum snarare än Paris.
Tysklands 1900-tal, präglat av krig och skuld, har länge hållit landet tillbaka från att ta ledningen i Europa på andra områden än i industri. Nu tvingar krig i Europa fram en förändring: ett självständigare Europa kräver ett starkare Tyskland, och grannländerna måste ompröva sin tvekan inför tysk dominans. Merkels försiktiga ledarskap speglade denna ovilja – men lade också grunden för dagens utmaningar.
Merz revansch är fullbordad – från näringslivsledare till förbundskansler. Den reaktiva politiken ersätts av ett mer handlingskraftigt och reforminriktat ledarskap.
Men att vinna ett val är en sak – att regera ett splittrat och ekonomiskt pressat Tyskland en helt annan. Nu är det upp till bevis för Merz att visa att hans kursändring inte bara är en reaktion på Merkels politik, utan att han kan leverera en lösning på landets problem.
Redan i regeringsförhandlingarna sätts hans ledarskap på prov. Stora koalitioner riskerar att urvattna politiken, vilket är precis det Merz vill undvika. Frågan är hur mycket av sin marknadsliberala agenda han kan driva igenom med SPD.
Merz har lovat förändring, men att regera i en GroKo innebär en ständig balansgång mellan förnyelse och förhandling. Om han lyckas kan han bli den ledare som återställer Tysklands ekonomiska och geopolitiska styrka. Om han misslyckas riskerar han att bli ännu en kansler som fångas i GroKos grepp – där kompromisser kväver reformer, och där väljarna till slut vänder sig någon annanstans.