Metoo-rörelsens ändamål helgar inte medlen

De politiska ytterkanterna är inte så olika som man skulle kunna tro. Extremvänstern och extremhögern har våldet, kollektivismen och de totalitära drömmarna gemensamt. Identitetsvänstern och alternativhögern har samma flockmentalitet, samma metoder – deplattformisering och uthängning – och snart, förefaller det, även samma sorts publikationer.

Cissi Wallin, gnistan som tände den svenska Metoo-rörelsen, har tillsammans med ett par meningsfränder startat hemsidan Gardet. Där kommer de att publicera berättelser om sexuella övergrepp, och vara generösa med namnpubliceringar i syfte att ”skydda kvinnor och barn från dömda brottslingar”. Där det pressetiska systemet gör mainstreammedier för fega, kommer Gardet att våga. Makthavare ska ställas mot väggen och konfrontationer filmas. Gardet ska ”röra om i grytan”.

Låter det bekant?

Hemsidan Lexbase hamnade i blåsväder på grund av affärsidén att publicera domar, både friande och fällande, och göra dem sökbara med en kartfunktion så att den nyfikne kunde se vilka i grannskapet som varit föremål för en rättegång. Det ”skapar trygghet”, enligt VD:n Jonas Häger, att kunna se om någon i ens omgivning är en brottsling.

Avpixlat var en sida som såg på invandring ungefär som Gardet ser på sexualbrott. Enligt chefredaktören Mats Dagerlind använder svenska mainstreammedier de pressetiska reglerna som en förevändning att dölja sanningen. Enligt reglerna ska man respektera den personliga integriteten och avstå från exempelvis namnpublicering om inte ett uppenbart allmänintresse föreligger. Ett sådant föreligger, anser Dagerlind, eftersom majoriteten av allmänhet är intresserad av att veta vem som begått ett brott.

Tendensen att döma innan en domare fått se skymten av ett åtal har varit lika framträdande i Metoo-rörelsen som på Flashback.

Och den sortens spekulationer om vem som är skyldig – eller åtminstone dennes etnicitet och eventuella religion – som dyker upp i Flashbacks diskussionstrådar varje gång ett allvarligt brott begås, riskerar att dyka upp även på sidan Gardet. Rättssäkerhet var inte Metoo-rörelsens paradgren (bland de uppmärksammade fallen är Jean-Claude Arnault ensam om att ha dömts baserat på anklagelserna), och tendensen att döma innan en domare fått se skymten av ett åtal har varit lika framträdande i Metoo-rörelsen som på Flashback.

Visserligen har den identitetsvänster som överlappar Metoo-rörelsen, och den alternativhöger som figurerar på Flashback och Avpixlat, olika agendor och olika ideologier. Metoo-rörelsen tyckte att rättsstaten inte gör tillräckligt för att bekämpa sexualbrott; alternativhögern tycker att hatbrottslagstiftningen inte lämnar tillräckligt utrymme för yttrandefrihet. De båda idéklustren har varsin sanning som enligt dem inte kommer fram i mainstreammedia, och varsin grupp de anklagar för att ligga bakom de allvarligaste samhällsproblemen.

Den gemensamma mall de bygger sin världsbild på kanske också förklarar varför de tenderar att använda sig av samma metoder. De iscensätter drev och hänger ut personer de tror eller tycker har gjort fel, till synes ointresserade av vad rättsväsendet har att säga.

Dessa metoder har förstås ifrågasatts. Besk kritik har riktats från många håll mot Lexbases bristande respekt för integriteten, Flashbacks uthängningskultur och Avpixlats kategoriska övertygelse om att en medlemmar av en viss grupp i samhället otvivelaktigt bär skulden för allt de anklagas för. Liknande reaktioner mötte även den dåvarande justitieministern Beatrice Ask (M) när hon föreslog att skicka särskilda lila kuvert hem till misstänkta sexköpare i syfte att stigmatisera dem. På den tiden var principen ”oskyldig tills bevisat skyldig” fortfarande självklar för väldigt många.

Kommer Gardet att mätas med samma måttstock som sina kusiner med mindre populär ideologi?

Sedan dess har det dock gått nästan ett decennium. Till Medievärlden säger Cissi Wallin om Gardets principer: ”Vi kommer såklart att göra olika bedömningar från fall till fall. Är det någon som inte är känd och inte är dömd kommer vi inte alltid att publicera namn.” Det låter som att det ser mörkt ut för den som är känd men inte dömd, eller dömd men inte känd.

Om Gardet blir vad det hotar att bli, en sida där anonyma personer kan rikta anklagelser mot namngivna personer, kommer det bli intressant att följa reaktionerna. Kritiken mot Lexbase, Avpixlat och Flashback har ofta varit legitim. Frågan är om denna kritik anses överförbar på det feministiska Gardet. Kommer Metoo-rörelsens ändamål att uppfattas som goda nog att helga medlen, eller kommer Gardet att mätas med samma måttstock som sina kusiner med mindre populär ideologi?