Svend Dahl: Mette är inte som Magda

Något som förenar svenska och danska socialdemokrater är övertygelsen om att det egna landets välfärdsstat är den främsta i världen, och att det är socialdemokratins förtjänst. Däremot är det numera tydligt att det finns helt olika uppfattningar om hur välfärdsstaten behöver utvecklas.

I förra veckan höll Magdalena Andersson ett linjetal där hon definierade alla de privata företag som gör människors valfrihet i välfärden möjlig som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Ungefär samtidigt satte Danmarks statsminister, de danska Socialdemokraternas partiledare, Mette Frederiksen sig ned med tidningen Altingets politikredaktör Esben Schjørring och resonerade om välfärdsstatens framtid.

Medan Andersson talade om ”att ta tillbaka kontrollen” – fler beslut ska fattas av politiker och kommunala och statliga administratörer och färre av de som utför eller använder tjänsterna – talade Mette Frederiksen om vad som enklast skulle kunna beskrivas som motsatsen. 

Några uttalanden är som Schjørring konstaterade i ett poddsamtal några dagar efter intervjun smått sensationella. ”Jag har aldrig varit förtjust i välfärdsstaten”, är knappast vad du förväntar dig att höra från en socialdemokratisk partiledare i ett nordeuropeiskt land:

”Alltså, jag är glad för att vi har en stark stat i övrigt, och staten är bra på riktigt många saker, men inte när det gäller relationer mellan människor. Det är samhället däremot, och när det gäller välfärden, tror jag mer på samhället än på staten.”

Svenska socialdemokrater – Magdalena Andersson är givetvis inget undantag i sitt linjetal – har aldrig förmått göra distinktionen mellan samhälle och stat. Allt bör ju ytterst vara en fråga om politiska beslut. Frederiksen skiljer däremot mellan det som bör handla om beslutsfattande och styrning från politiskt håll och det som bör avgöras i mötet mellan välfärdens professioner och enskilda människor. 

Vad Mette Frederiksen skisserar i intervjun är en tillitsreform där politiken och byråkratin  drar sig tillbaka. De anställda i vården, äldreomsorgen och skolan, ska utifrån sina professionella kunskaper, få större möjligheter att ta ansvar och fatta beslut, och utrymmet för politiska detaljregleringar bli mindre.

En välfärdsstat byggd på frontlinjens sunda förnuft, snarare än på politikers detaljkrav. 

Man skulle kunna beskriva det ideal Frederiksen skisserar som en välfärdsstat byggd på frontlinjens sunda förnuft, snarare än på politikers detaljkrav. Det kanske kan låta okontroversiellt, men utgör i själva verket ett rejält brott med föreställningen om att välfärden är något som kan och ska definieras centralt som en rättighet, lika för alla, och som alltid ska innehålla vissa tydligt reglerade och uppföljningsbara delar:

”Självklart sluter vi som socialdemokrater upp bakom att människor har vissa rättigheter, men det får inte leda till att vi hamnar i en rigid välfärdsöken, där du visserligen har rättigheter, men inga relationer och där det inte finns plats för fackkunskaper och sunt förnuft.”

Resonemanget om styrningen av välfärden känns igen från svensk debatt, där både lärare och vård- och omsorgspersonal regelbundet vittnar om en tilltagande byråkratisering som stjäl allt mer tid från kärnverksamheten. ”Funktionell dumhet” som organisationsforskaren Mats Alvesson och läkaren Stella Cizinskys kallat det i aktuell bok.

Även Magdalena Andersson tog i sitt tal upp byråkratiseringen av välfärden, men då endast som en konsekvens av privata utförare. Att problemen med överbyråkratisering tycks vara störst i regionernas egen verksamhet, och att många sjuksköterskor och läkare av det skälet föredrar privata arbetsgivare, på samma sätt som många lärare och skolledare vittnar om att friskolor är bättre på att ta vara deras kunskaper, spelar ingen roll.

För Magdalena Andersson tycks problemet egentligen inte vara byråkratiseringen av välfärdsstaten och då kanske framförallt den offentligt drivna vården – huvudmotståndaren är friskolan eller den privata vårdcentralen.

Hur Mette Frederiksen konkret vill reformera den danska välfärdsstaten är fortfarande oklart. Men de tankar som hon framför i intervjun med Altinget ligger i linje med den äldreomsorgsreform den S-ledda mittenregeringen presenterade i vintras, och som Martin Berg beskrev i reportage i Smedjan i början av mars. Valfriheten för de äldre ska bli större, de privata utförarna fler och självbestämmande för omsorgspersonalen öka.

Det är rimligt att tänka sig att det är dessa idéer som ska utsträckas till fler delar av välfärdsstaten. 

Svenska socialdemokrater hade kunnat fortsätta att verka i en pragmatisk tradition.

De idéer som Mette Frederiksen framför är naturligtvis långt ifrån främmande för svenska socialdemokrater. Som bland annat Widar Andersson beskrivit fördes det under lång tid en omfattande diskussion inom Socialdemokraterna om hur välfärdsstaten skulle kunna decentraliseras och hur medborgarnas möjligheter att påverka välfärdstjänsterna skulle kunna stärkas. Nyckelordet var egenmakt. Även om socialdemokrater i allmänhet inte gick i första ledet för att försvara privata välfärdsföretag var det något man accepterade och i många fall såg värdet av. 

Socialdemokraterna hade kunnat fortsätta att verka i denna pragmatiska tradition och i stället för att hetsa mot populära vårdcentraler och uppskattade skolor fundera över hur styrningen skulle kunna göras lättare och byråkratin mindre betungande för både offentliga och privata utförare. 

Men Socialdemokraterna valde att göra Vänsterpartiets kamp mot privata välfärdsföretag till sin egen. Från Reepaluutredningen om vinster i välfärden och framåt har man successivt slutit upp bakom de idéer den dåvarande V-ledaren Lars Ohly började driva i valrörelsen 2010. Magdalena Anderssons linjetal skulle verkligen kunna beskrivas som Vänsterpartiets stora seger i svensk politik.

Mette Frederiksens resonemang om välfärdsstaten och den äldreomsorgsreform den danska regeringen presenterat är en påminnelse om att socialdemokratisk välfärdspolitik faktiskt kan vara något annat än rasande vänsterpopulism.