Miljöpartister stoppar vindkraft lokalt

I den rödgröna regeringen har Miljöpartiet gjort vindkraftsutbyggnad till en profilfråga. Och i skuggan av regeringskrisen presenterade utredaren Lise Nordin – fram tills häromåret energipolitisk talesperson för just Miljöpartiet – utredningen som ska begränsa kommunernas möjlighet att säga nej till vindkraft. Åtminstone sent i beslutsprocesser. 

Bortom Rosenbads korridorer, bland miljöpartister ute i landet, är vindkraftsvurmen inte lika given. I förra veckan presenterade Smedjan en ny sammanställning av kommunala vetobeslut unik till sin omfattning. Sedan vetot infördes 2009 visar genomgången att minst 1 318 vindkraftsverk stoppats.

Miljöpartiet har i en rad kommuner röstat för att stoppa etableringar eller varit drivande bakom motståndet. 

Om miljöpartistiska företrädare nationellt välkomnar kraftig vindkraftsutbyggnad, och begränsad möjlighet för kommuner att lägga in veto mot etableringar, är det inte lika givet lokalt. Tvärtom har Miljöpartiet i en rad kommuner där vi har granskat vetobeslut, röstat för att stoppa etableringar eller varit drivande bakom motståndet. 

Ett aktuellt exempel är Stömnetrakten i Arvika kommun, där projektören Stena Renewable ville uppföra 15 vindkraftverk. Stömne var ett begripligt val av placering, då kommunens vindkraftsplan från 2011 – som samtliga partier i fullmäktige då ställde sig bakom – pekade ut området som ett av fem lämpliga för vindkraftparker. 

Sedan dess har flera partier ändrat sig. Miljöpartiet menade att veto skulle läggas in för att bevara den biologiska mångfalden i området, som hade ett naturreservat i sin närhet. Kommunen skulle därför säga nej oavsett vad länsstyrelsens miljöprövningsdelegation – som prövar vindkraftsansökningar – kom fram till, vilket också skedde i fjol.

Arvika är inget undantagsfall. Filipstad, Uppvidinge, Uddevalla, Bergs, Sollefteå, Kinda och Jönköping är fler exempel på kommuner där miljöpartistiska politiker tagit strid mot vindkraftsetableringar. Skälen varierar. Det är miljöargument, som i Arvika, eller demokratiska argument efter lokala protester, som var fallet i Filipstad. 

Vindkraftsetableringar rymmer flera av den gröna rörelsens stora målkonflikter.  

Kanske är miljöpartister inte heller till sin natur så gränslöst välkomnande till vindkraft som det lätt framstår på det nationella planet. Vindkraftsetableringar rymmer tvärtom flera av den gröna rörelsens stora målkonflikter, där konflikten mellan klimat, natur och lokalt inflytande är ständigt närvarande.  

Miljöpartiet blev som de andra

Jag ringer upp statsvetaren Niklas Bolin, docent vid Mittuniversitetet, som forskat om Miljöpartiet. 

– Det finns givetvis en målkonflikt när det kommer till miljöpolitiska mål som går stick i stäv med varandra. Där frågan om vindkraften som ska lösa en större klimatfråga – då man tänker sig att den ska ersätta andra energislag – ställs mot andra miljöfrågor som naturens inneboende värde. I sådana här frågor ställs den konflikten ganska tydligt på sin spets, säger han. 

Ett annat aktuellt exempel där konflikten i miljöpolitiska mål yttrade sig är Jönköping. Miljöpartiet var första partiet att säga nej till vindkraftverk i området Skärstad. Stora naturvärden och ett rikt friluftsliv ansåg Mats Weidman, som är Miljöpartiets lokala språkrör, var skäl för att stoppa etableringen.

Den inställning som Miljöpartiet haft vad gäller lokalt inflytande gör inte heller frågan om kommunernas vetorätt given. 

Den inställning som Miljöpartiet haft vad gäller lokalt inflytande, åtminstone historiskt, gör inte heller frågan om kommunernas vetorätt given. 

– Det var ett skäl till att partiet en gång bildades. Kärnkraftsfrågan var den utlösande faktorn, men sedan var det den här kritiken mot hur traditionella partier fungerade, säger Niklas Bolin.

När andra riksdagspartier varit utpräglade anhängare av representativ demokrati, har Miljöpartiet som få andra drivit på för mer direkt demokrati, där väljarna snarare än folkvalda i större utsträckning har direkt inflytande över besluten. I det första partiprogrammet från 1982 går att läsa: 

Vi vill skapa en självförvaltningsdemokrati där människor som själva blir berörda fattar så många beslut som möjligt lokalt.

Så fortsätter det i efterföljande partiprogram. I programmet från 2005 finns ett helt kapitel om direktdemokrati, med förslag om att beslut i politiska församlingar ska kunna ”kompletteras och överprövas direkt av medborgarna”. I samma program vill man att ”[k]ommuner ska ha vetorätt när det gäller stora och genomgripande markexploateringar”. 

Visst vore det inte otänkbart att räkna vindkraftsparker dit.

– Det finns givetvis kvar på något sätt, även fast det har minskat och Miljöpartiet blivit mer likt de andra partierna, säger Niklas Bolin om Miljöpartiets förhållande till sin särpräglade demokratisyn i dag. 

I det senaste partiprogrammet från 2013 har också formuleringarna om direkt demokrati försvunnit. Det talas om förvisso om ”deltagandedemokrati” och folkomröstningar omnämns i positiva ordalag, men i huvudsak har den demokratisyn som utmärkt Miljöpartiet i svensk politik fått stryka på foten. 

Niklas Bolin, som särskilt intresserat sig för partiernas interndemokrati, säger att det fortfarande finns en levande demokratidebatt i frågan om partiets styrning. 

– Det finns fortfarande förhoppningar bland vissa att man ska införa direktval av språkrören, för att nämna ett exempel.

– Och de mörkgröna, traditionella miljöpartister som även vill förändra politikens former finns fortfarande kvar. Men jag upplever det som att den mer pragmatiska ljusgröna falangen i Miljöpartiet har segrat för länge sedan. Det innebär också att man har mindre krav och sätter mindre betoning på förändrade former för politiken. 

Miljöpartistisk motvind i valdistrikt med vindkraft

Lokala miljöpartisters agerande vid vindkraftsetableringar bör såklart sättas i ett geografiskt sammanhang. I många av de kommuner där vindkraftsfejder är stora är partiet icke-existerande. I glesbygd jobbar Miljöpartiet ”i en jäkla motvind”, som Niklas Bolin uttrycker det. 

Och där det blåser som bäst för vindsnurror, där är motvinden också som starkast för Miljöpartiet. Det menar nationalekonomen Erik Lundin, som ingår i ett forskningsprogram om hållbar energiförsörjning vid Institutet för Näringslivsforskning. 

Han har räknat på Miljöpartiets valresultatet i de senaste två valen och kommit fram till att i 80 procent av kommunerna är stödet för Miljöpartiet lägre i de valkretsar där vindkraftverken är placerade. Den motsatta situationen gäller för Sverigedemokraterna, där väljarna är fler i valkretsar med vindkraft. I 90 procent av kommunerna finns fler SD-väljare i valdistrikt med vindkraftverk. Resultat som han nyligen skrev om i tidskriften Kvartal. 

– Det skulle kunna vara ett tecken på att väljarna är, så att säga, strategiska i områden med vindkraft och röstar på vindkraftskritiska partier, medan väljare i mer tätbefolkade områden ser det som att de har ”råd att rösta på Miljöpartiet” för man vet att man aldrig kommer behöva dras med vindkraftens baksidor, säger Erik Lundin.

”Det är liksom inte av illvilja då som man röstar på Miljöpartiet”

Han poängterar att vi saknar forskning om varför väljarmönstren ser ut som de gör, men återkommer till ”not in my backyard”-inställningen som präglar vindkraftsetableringar: gärna vindkraft, men inte just här.

– Att väljare i valkretsar utan vindkraftverk röstar mer vindkraftspositivt kan såklart bero på –  om man får säga så – en självisk inställning till vindkraften. Man behöver helt inte bry sig om huruvida närboende drabbas, när man själv inte berörs. Men, det kan också bero på skillnader i information. Som väljare i mer tätbefolkade områden behöver man helt enkelt inte sätta sig in i, eller förstå vilka kostnader det faktiskt kan innebära för de som har vindkraft i sin direkta närhet.

– Det är liksom inte av illvilja då som man röstar på Miljöpartiet.

Det kan verka långsökt att vindkraften skulle få en sådan betydelse för väljarna, men bland berörda kan det bli en stor politisk fråga, vilket inte minst lokala motkampanjer och folkomröstningar vittnar om. 

Erik Lundin säger att erfarenheter från andra länder också ger en fingervisning om hur vindkraften påverkar stödet för vindkraftsvänliga partier. Ny forskning från Tyskland indikerar att väljarstödet för Miljöpartiets tyska systerparti De gröna minskade väsentligt där vindkraftsetableringar skett.

Vindkraften är en stad–land-konflikt, men inte nödvändigtvis mellan storstäder på ena sidan och landsbygdskommuner på den andra. 

Forskningen om väljarstöd bekräftar också att vindkraften är en stad–land-konflikt, men inte nödvändigtvis mellan storstäder på ena sidan och landsbygdskommuner på den andra. I kommuner där Miljöpartiet bidragit till att stoppa vindkraftsutbyggnad, som Arvika, Filipstad och Jönköping, finns egna stad–land-konflikter. 

Utifrån en lokalpolitisk horisont kan det också ha varit fullt rimliga beslut – kommunpolitiker ska trots allt representera sina egna väljare. Då är det lätt att förstå varför konsekvenser för närmiljön, utan någon egentlig ersättning till varken kommuner eller boende, går före nationella mål för vindkraftsutbyggnad eller globala klimatambitioner.