Mittenpopulismens reträtt

Emmanuel Macron backar om de aviserade skattehöjningarna på drivmedel och lovar även att tillmötesgå andra krav från ”de gula västarna” som protesterat på gatorna i Paris och andra franska städer de senaste veckorna. Macron bad även i sitt tal till nationen om ursäkt för sin hårdföra reformagenda och tillstod att ilskan som kom till uttryck på gatorna var både ”djup och berättigad”.

Den franske presidenten och hans ministrar har haft något jagat i blicken när de intervjuats i tv de senaste veckorna. Som om de vore rädda, inte bara för sina politiska karriärer, utan på riktigt rädda för sin egen personliga säkerhet. Det hör i Frankrike inte direkt till ovanligheterna att någon intressegrupp tar till gatorna för att sätta press bakom sina krav. Den senaste tidens protester har dock varit något annat än de sedvanliga franska missnöjesyttringarna.

Att slå mot privatbilismen, som ofta är helt nödvändig för den som bor utanför stadskärnorna, är ett återkommande tema bland dagens gröna och progressiva innerstadseliter.

Det kan handla om missnöjda bönder som sprider gödsel eller något av de impopulära små men röststarka fackförbunden som kräver ytterligare privilegier för just sina medlemmar, till exempel den stora transportstrejken tidigare i år. De protestyttringarna väcker dock sällan några sympatier bland befolkningen i stort. Strejken bland tågpersonalen tycktes rentav stärka Macron.

Med Gilet Jaunes, de gula västarna, är det annorlunda. Enligt den franska tidningen Le Figaro uppger 78 procent av fransmännen att de anser att de gula västarna kämpar för Frankrikes bästa. Demonstranterna går inte heller att koppla till någon specifik organisation eller något särskilt särintresse. Många försöker dock att både åka snålskjuts på de massiva protesterna, eller misstänkliggöra dem genom guilt by association.

Bland de tusentals demonstranter som gripits för våldsamt upplopp återfinns både vänster- och högerextremister, uppger franska åklagarmyndigheten. Att proffsdemonstranter på vänsterkanten skulle ge sig ut och försöka göra protestyttringarna till sina kom väl kanske inte som någon större överraskning. Inte heller var det särskilt förvånande att protester mot Macrons mittenliberala regering, av många uppfattad som representant för etablissemanget, skulle locka till sig sin beskärda del av anhängare till Marine Le Pens Front National, och även grupperingar än längre ut på den nationalistiska flanken.

Det stora flertalet av demonstranterna tycks dock inte utgöras av extremister, vilket också det omfattande folkliga stödet tyder på. Till Macronanhängarnas misstänkliggörande av demonstranterna räknas försöken att framställa dem som orkestrerade från Moskva, bara för att enstaka demonstranter visat upp sig med en rysk flagga. Som om inte vem som helst i det kaos som råder skulle kunna ta på sig en gul väst och vifta med en flagga.

Det stora flertalet av demonstranterna tycks dock inte utgöras av extremister, vilket också det omfattande folkliga stödet tyder på.

Bland svenska vänstertyckare och nyhetsredaktioner, som annars brukar vara entusiastiska över demonstrationer som dem mot Donald Trump, är intresset emellertid svalt. Kanske är det inte lika roligt med folkliga protester när de riktas mot en president som man själv firade när det begav sig. Till undantagen hör dock Kommunistiska Partiets tidning Proletären, som under den mustiga rubriken ”Folket behöver giljotiner” hyllar protesterna. I Kommunistiska Partiets parallella universum är de gula västarna nämligen ett uttryck för vreden mot Macrons ”nyliberala” politik. I den verkliga världen har Macrons skattehöjningar i stället lett till att Frankrike i år gått om de nordiska länderna som landet med världens högsta skattetryck.

Det var också skattehöjningar som utlöste protestvågen, närmare bestämt skattehöjningar på bensin och diesel. Macrons högskattepolitik upplevdes som ett slag mot den vanliga, arbetande befolkningen. Att slå mot privatbilismen, som ofta är helt nödvändig för den som bor utanför stadskärnorna, är ett återkommande tema bland dagens gröna och progressiva innerstadseliter. I Stockholm driver Miljöpartiet sedan en mandatperiod tillbaka ett korståg mot den bilburna delen av befolkningen, som väcker vrede hos många boende utanför tullarna, men som hejas på av ledarskribenter i lycradräkter.

Att det var just bränsleskatterna som blev den utlösande faktorn var med andra ord inte särskilt förvånande. Straffskatter på drivmedel är ett centralt inslag i den progressiva uppifrånideologi som demonstranterna vänder sig emot. Att just denna ideologi är måltavlan gör det också svårt för dem att sluta upp på demonstranternas sida som vanligtvis brukar hylla gapande och skrikande på gator och torg.

Vi var många som förutspådde att Macrons framgångssaga skulle bli kort. Här i Smedjan varnade Karin Svanborg-Sjövall för ”pojkbandsliberalismen”, den mittenliberala populism som manifesterades i Macrons och den kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus kampanjer. Som statsvetaren Katarina Barrling konstaterade i God Morgon Världen är Macron inte en motvikt till den populistiska vågen. Tvärtom uppvisar han och hans rörelse En Marche tydliga populistiska drag.

När Macron segrade i presidentvalet, med ett historiskt svagt mandat, firade de som identifierar sig med eliternas värderingar. I dag triumferar de som identifierar sig mot eliterna på Paris gator. Det är vanskligt att påstå att de som tagit på sig gula reflexvästar skulle utgöra eller representera ”folket” i något slags metafysisk eller demokratisk bemärkelse. Däremot är det uppenbart att missnöjet med tingens ordning är betydligt vidare spritt än de hundratusental som gått ut för att protestera. Därom vittnar opinionsmätningarna som den i Le Figaro, och därom vittnar Macrons reträtt från de senaste stegen i reformagendan.