Moderaterna borde våga vara konservativa

När jag var färsk medlem i Moderaterna för över tio år sedan deklarerade jag på ett partimöte att jag var liberalkonservativ och att det var en självklarhet att M var partiet för mig. Efter mötet kom en partikamrat fram till mig. Han sade: ”Jag brukar stryka det där med liberal och bara säga att jag är konservativ. Punkt. Och slut.”

Även om man betecknar sig som liberal och inget annat och alltid har känt sig hemma i Moderaterna, vilket givetvis är välkommet, är man sällan socialliberal; det är tämligen stor skillnad på ”moderat classic” och en övervintrad Westerbergliberalism. Det har blivit synnerligen tydligt under senare år i och med polariseringen i migrationsdebatten.

Liberalismen som överideologi

Det behövs heller ingen särskild liberal accent för att som konservativ ta ställning för den enskilda individen, människan eller medborgaren. I Handbok i konservatism (2011) konstaterar min partikamrat, statsvetaren Stefan Olsson, att svensk, konservativ idétradition alltid har inrymt liberalism. Konstigt vore det ju annars; liberalismen som ideologisk strömning – historiskt såväl som av i dag – synes så vid och spretande att det är vettigare att tala om olika ”liberalismer”. 

Eftersom liberalismen i sin bredaste bemärkelse har kommit att omfatta och kunnat tillskrivas i princip allt som historiskt har varit gott med samhällsutvecklingen (yttrandefrihet, rättsstatlighet, frihandel, marknadsekonomi, demokrati) har den närmast blivit en sorts överideologi. Vem kan säga nej till liberalism i den meningen? ”Antiliberal” är ett skällsord och det faktum att det i snart sagt samtliga riksdagspolitiska läger talas om ”den liberala demokratin” i smickrande ordalag belägger vilken enorm genomslagskraft begreppet har fått i politiken och debatten.

Det här kan kanske förklara varför förre KD-ledaren Göran Hägglund väckte förvåning i statsvetarled när han i sitt Almedalstal 2010 med emfas konstaterade att Kristdemokraterna inte är ett ”liberalt parti”, utan helt enkelt ett kristdemokratiskt parti. Betydde det att KD är emot den liberala demokratin? Givetvis inte. Om vi ska tro Stefan Olsson, och det bör vi göra, är kristdemokratin en variant av konservatismen. Ett parti som avstår från att kalla sig liberalt är inte per definition antiliberalt.

Det är detta Moderaterna 2019 bör ta fasta på. Våga stå för att vi är ett konservativt parti. Liberalkonservatism är en smått märklig anomali, ett ansträngt koncept för att förklara att Moderaterna hämtar sina värderingar från såväl det liberala som det konservativa idégodset.

Bohman spökar

Ofta hörs från Moderaternas meningsmotståndare att det är en omöjlig kombination att förena konservatism och liberalism, vilket naturligtvis är en felaktig slutsats – svensk konservatism har sedan gammalt en hel del liberalt i sig, om än inte på det folkpartistiska eller liberalpartistiska sättet. Progression? Ja! Progressivism? Nej! Den tidlösa, konservativa samhällssynen i kondensat, som fick avsluta det första partiprogrammet redan 1904, förtäljer det mesta: ”…som främjar fosterlandets lugna utveckling.”

Blickar vi ut i vår nära omvärld är det inget konstigt att beteckna sig som blott konservativ och samtidigt representera (den frihetliga) högern. Konservativa partiet (Tories) i Storbritannien hade en ledare som på 1980-talet friskt och fränt avreglerade marknader och liberaliserade ett tungrott näringsliv. Margaret Thatcher hette hon som bekant. Erna Solbergs Höyre är stolt konservativt.

Ett parti som avstår från att kalla sig liberalt är inte per definition antiliberalt.

Svensk parlamentarisk höger – läs Moderaterna – har i modern tid varit så ängslig att etiketteras som ett konservativt parti att man har fått betona att partiet minsann är liberalkonservativt. Det är klart att Gösta Bohmans idévärld, som skulle kunna sammanfattas som en liberal samhällssyn med ett konservativt förhållningssätt, ligger här och skvalpar, för att inte säga spökar.

Bohman anses ha varit den som på allvar förde in liberalismen i partiet under 1970-talet, till förtret för mången folkpartist – Per Ahlmark och Ola Ullsten var ju de äkta liberalerna! Ändå är det en sanning med modifikation. Det räcker med att titta i backspegeln, tillbaka på den tid då höger var höger, för att se det som i dag betraktas som ”liberala värden”. Det är vad Moderaterna är i behov av, ”back to basics”, när nu partiet ska försöka teckna sin ideologiska mall framgent.

Tillbaka till rötterna

Så kika en stund på Allmänna Valmansförbundets kända partiprogram från 1919 och pricka av de liberala värderingarna – här som ett redigerat axplock och min kommentar inom parentes:

• ”Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.” (Rättsstaten samt vakthållning mot överreglering)
• ”Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.” (Individens ansvar och rätt, fri konkurrens och meritokrati)
• ”Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.” (Ingen onödig offentlig makt, mer meritokrati)
• ”Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.” (Privat ägande som grund för entreprenörskap och arbete)
• ”Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot.” (Marknadsekonomi)
• ”Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.” (Skatter är inget självändamål samt värna konkurrenskraften)
• ”Hjälp till självhjälp.” (Mer individuellt ansvar)

Nästan 30 år senare var den ekonomiska liberalismen alltjämt framträdande i partiets politik, och kom så att förbli. ”För frihet och framsteg utan tvehågsenhet mot statsmonopol, ransoneringar, byråkrati”, som det stod på en affisch i planhushållningsvalet 1948, kommenterad i Johan Westrins Den moderata bilden (2008).

Det här är formuleringar som så gott som ordagrant skulle kunna infogas i kommande idéprogram. Hela 1919 års partiprogram andas hoppfullhet, framtidstro och förlitan på den enskildes förmåga att på egen hand forma sitt liv och med det allmänna som stöttepelare (hjälp till självhjälp) och beskyddare (lydnad för lagarna).

Gemenskap, samhörighet och ett kollektiv (det offentliga samhället och det civila) ska stödja enskilda människor, inte kväva dem.

Det är en positiv konservatism, och det är så en konservativ världsbild skulle kunna te sig, snarare än att alltid först peka ut meningsmotståndaren. Ofta har den hållningen spelats ut i debatten, att konservatismen är en motreaktion – konservativa är emot någonting i samhället. Fredrik Hultman skriver till exempel i Smedjan: ”Den moderata konservatismen är mer av en anti-ideologi än en icke-ideologi. Det är ett kritiskt förhållningssätt till ideologer som vill reducera allt till att handla om mystiska begrepp som ’jämlikhet’ eller ’frihet’ och deras tillhörande utopier.”

Vi känner igen anti-ideologin från hela den borgerliga sfären i vårt land under modern tid: borgerliga partier har ofta själva odlat bilden av sig som ”icke-/anti-socialistiska” (negativ bestämning), i stället för att betona att de är borgerliga (positiv) och därmed står för något på egna ben.

Proaktiv konservatism

Vad ska de konservativa Moderaterna stå för? Utveckling med respekt för historien. Det goda samhället är en legering av tradition och förnyelse – för att nu föreslå en given startpunkt. Det är enligt min mening inget fel med konservatism som metod. Konservatism i moderat tappning skulle dock kunna vara något mer.

En konservatism som är proaktiv och inte reaktiv, som inser att det är bättre att förekomma än att förekommas.

En konservatism som, vilket Bohman nämnde i sitt tal på 1978 års partistämma, förstår att den liberala ekonomin måste kombineras med social medvetenhet, något redan Arvid Lindman påtalade. Ingen ska behöva kliva över folk när man går till jobbet, för att spetsa till det. Gemenskap, samhörighet och ett kollektiv (det offentliga samhället och det civila) ska stödja enskilda människor, inte kväva dem.

En konservatism som vill förändring, men med förnuft. Förändring eller bevarande i sig har inget värde, utan måste vägas i varje konkret fall mot enskilda och allmänna intressen.

En konservatism som betraktar samhällsutvecklingen som en kontinuerlig och organisk förändringsprocess utan slutmål och med temporära skillnader, eller som Fredrik Reinfeldt ungefär sammanfattade saken i en tv-intervju: Jag tror inte på ett paradis på någon kulle dit vi alla ska vandra upp och när vi har gjort det inträder lyckan.

En konservatism som betonar att människor ska mätas efter sina förvärvade egenskaper, inte de medfödda.

En konservatism som, för att låna bitar av debattören Thomas Gürs (som dock inte betecknar sig som konservativ) ”partiprogram” på hans Facebookvägg (20 oktober 2014) för ett fiktivt ”samtida knökhögerparti”, ordnar samhället som så här: ”inget dalt med folk”, ”bura in skurkarna”, ”miljöskydd, men inget miljödalt”, ”inga grupprättigheter, bara individuella rättigheter”, ”yttrandefriheten skyddad, inget trams med kränkthet”, ”stärkt krigsmakt”, ”ta seden dit du kommer”, ”vem du älskar eller älskar med är din sak”, ”utlänningar som vill göra rätt för sig är mycket välkomna”, andra ska stanna hemma eller utvisas.

En konservatism som ser platsen/ursprunget och dess kultur som utgångspunkt för förståelsen av varifrån vi stammar och vart vi är på väg i såväl rum som tid; värdet av byn, kommunen, regionen, nationen – och deras nödvändiga avgränsning och skydd, men inte slutenhet, mot omvärlden.

Du kan vilja värna och vara stolt över din hembygd och samtidigt se nöjet i att resa ut i världen.

Därför var det så glädjande för mig som ”någonstansare”, alltså en person som bejakar sina rötter och vill att de ska bestå, att höra Ulf Kristersson i SVT:s partiledarutfrågning 2018. Han uttryckte det ungefär så här: Du kan vilja värna och vara stolt över din hembygd och samtidigt se nöjet i att resa ut i världen.

Därför var det mindre glädjande att se Kristersson i TV4:s studio i årets Almedalen sätta Moderaterna förvisso långt till höger, men knappt synbart i den konservativa rutan i koordinatsystemet höger-vänster, konservatism-progressivitet. Våga vara konservativ!

Därför, vilket förhoppningsvis har framgått, anser jag såhär tio år senare att min partikamrat som strök prefixet ”liberal” och kort och gott kallade sig konservativ hade rätt.