Valet 2022 blev en rysare. Opinionsmätningarna inför valdagen antydde att det skulle bli väldigt jämnt och att Moderaterna skulle få runt 16-17 procent av rösterna. Resultatet blev 19,1 procent, en nedgång på 0,7 procentenhet från valet 2018. Med en mandatfördelning mellan sidorna på 173-176 ser Ulf Kristersson ut att kunna bli Sveriges nästa statsminister i närtid. Det är en valseger för högersidan, men varken en succé eller katastrof för Moderaterna. 

Tittar man närmare på hur det gick för Moderaterna i riksdagsvalkretsarna ges en rätt spretig bild. Moderaterna växer i Blekinge, Gotland, Gävleborg, Jämtland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Norrbotten, Värmland, Västerbotten, Västernorrland, Västra Götaland Östra (Skaraborg) och Örebro. Ligger i princip oförändrade i Västmanland och både Västra Götaland Norra och Södra. Och minskar i Dalarna, Göteborg, Halland, Skåne, Södermanland, Uppsala, Västra Götaland Västra och Östergötland. Störst tapp gör man i Stockholms kommun och län. Sammanfattningen är att man växer i majoriteten av landets kommuner, men gör relativt stora tapp i urbana miljöer med många väljare vilket innebär att man på totalen minskar. Storleken på valkretsen spelar roll. Krets 3 i Stockholms stad (Norrmalm-Östermalm-Gamla stan) har fortfarande fler M-röster än 17 av totalt 29 riksdagsvalkretsar.

En viktig fråga, väljarmässigt, är därför Stockholm. Hur kunde det gå så dåligt där?

Ingen ideologisk vänstervåg i Stockholm

I Stockholms stad och län var det över 1,4 miljoner väljare som röstade i valet. I modern tid har Moderaterna nationellt fått närmare 40 procent av sina väljare från regionen eftersom den både varit blå och stor, nu är det ungefär var fjärde M-röst. Huvudanledningen till att det blev så pass jämnt i riksdagsvalet beror på att stockholmarna gick vänsterut, annars hade det varit en jordskredsseger för högersidan.

Demoskops eftervalsundersökning visar tydligt att det inte är en ideologisk vänstersväng i storstäderna. Betydligt färre identifierar sig som socialdemokrater. Andelen som betecknar sig som gröna eller socialister ligger nära rikssnittet. Den stora skillnaden är andelen som identifierar sig som liberaler. En majoritet av storstadsväljarna (51 procent) identifierar sig som antingen liberala eller konservativa. Det innebär att en stor grupp av de liberala väljarna röstat på vänstersidan i stället för något av de borgerliga partierna.

SD-samarbete känsligt i storstäderna

Redan i Moderaternas eftervalsanalys 2018 fastslogs att väljarflödet vänsterut, i framför allt storstäder, åtminstone delvis kunde förklaras med ett avståndstagande från SD. Tillbakagången i Stockholm ska även ses i ljuset av en bredare internationell trend, där allt färre huvudstäder styrs av högern. Värderingar trumfar sakpolitiken. Socioekonomi kan i lägre grad än tidigare förklara röstbeteenden.

Samtidigt fanns ändå ett trumfkort som talade till Moderaternas fördel i storstäderna. Det är hushållen i storstäder som har högst belåning, och som därmed är på väg att få det tuffast med de senaste månadernas historiska ränteuppgång. Svenska hushåll har inte varit så deppiga om sin egen ekonomi på tjugo år. 

Det var ett misslyckande att M inte lyckades göra den ekonomiska politiken till en central valfråga.

Det går med andra ord inte att se det som något annat än ett misslyckande att Moderaterna inte lyckades göra den ekonomiska politiken till en central valfråga. Socialdemokraterna gjorde det inte lättare att skapa en politisk konflikt, genom att vara maximalt otydliga om sin egen ekonomiska politik. Den föreslagna beredskapsskatten på 40 miljarder kronor var höljd i dunkel. Finansminister Mikael Damberg var den enda politikern som i Dagens Industri inte ville precisera sin finanspolitik.

Samtidigt bidrog Moderaternas spretighet till avsaknaden av konflikt. Skattesänkningarna från M var utspridda: sänkta drivmedelsskatter, en mindre skattesänkning på arbetsinkomster och borttagen plastpåseskatt. Hur många väljare kände egentligen till skillnaden, i kronor och ören, mellan S och M i skattefrågan?

Det kan jämföras med valrörelsen 2006. Då gick Alliansen till val på jobbskatteavdrag för 45 miljarder kronor, totalt 1 000 kronor per förvärvsarbetare. Dessutom skulle fastighetsskatten avskaffas. Förslagen var tydliga och konkreta – väljarna visste på förhand hur deras ekonomi skulle påverkas vid ett maktskifte.

I Demoskops eftervalsundersökning framkommer dock hur viktig skattefrågan ändå var för M-väljarna. Liknande resultat återfinns i SVT:s Valu. ’’Den egna ekonomin’’ uppgav hälften av M-väljarna som viktig i sitt partival, näst högst av alla partier efter SD-väljarna. I samma undersökning uppgav M-väljarna ’’Sveriges ekonomi’’ som den näst viktigaste frågan för sitt partival. För inget annat partis sympatisörer var frågan i närheten lika viktig.

Mätningarna sänder en tydlig signal till den nya regeringen om att inte glömma bort den ekonomiska politiken. Av uppenbara skäl behöver både resurser och fokus läggas på frågor kopplade till brottsbekämpning, men ekonomin är Moderaternas raison d’être. 

Demoskops eftervalsundersökning visar även att samarbetet med Liberalerna gjorde Moderaterna mer attraktiva för väljarna i storstäderna. Varannan M-väljare i Stockholm, Göteborg och Malmö uppger att Liberalernas plats  i samma block som Moderaterna var mycket viktigt eller ganska viktigt för partivalet. Även om Liberalernas prestationer i valet var blygsamma, bidrog de tydligt till att göra helheten mer attraktiv. Ett block med M-L-KD med stöd av SD, är någonting annat än M-KD med stöd av SD i storstadsväljarnas ögon.

Den långsiktiga relationen till SD

Frågan om den långsiktiga relationen till Sverigedemokraterna är ur ett partistrategiskt perspektiv mandatperiodens kanske enskilt viktigaste fråga. Moderaternas potential, både att bli återvalda som block och gå fram som parti, avgörs av SD-frågan. I det här hänseendet ligger Sverige tio år efter Norge, Danmark och Finland, där SD:s systerpartier redan växt kraftigt, tvingats ta ansvar, och därefter backat.

 I dag är Høyre sedan flera år tillbaka klart större än Fremskrittspartiet. 

I Norge blev SD:s systerparti Fremskrittspartiet större än M:s systerparti Høyre i två val i rad, 2005 och 2009. I opinionsmätningar kring de här valet var FrP nästan tio procentenheter större än H. I dag är Høyre sedan flera år tillbaka klart större än FrP, och skillnaden har ökat till nästan fjorton procentenheter. Hur lyckades egentligen Norges moderater?

För att få svar på frågan tar jag hjälp av Trond Helleland, gruppledare i stortinget för Høyre under regeringsåren och stortingsledamot sedan 90-talet. Han har varit med om partiets fall och uppgång.

Høyre var i två val, 2005 och 2009, mindre än Fremskrittspartiet. I flera mätningar inför valen skiljde det nästan tio procentenheter mellan partierna. Varför?

– Høyre hade många problem under den här perioden. Vår partiledare, och starke man, Jan Petersen avgick. Det ledde till att partiet blev tillbakablickande och nostalgiskt. Partiet blev förbittrat. Det, i kombination med att FrP hade en väldigt populär partiledare, Carl I Hagen, gjorde det svårt för oss. Erna Solberg (partiledare för Høyre sedan 2004) var ingen självklar partiledarkandidat och hade stark motvind i början. Det tog många år för henne att bli populär.

– När man var ute på valmöten i landet och frågade väljare ’’Kommer du att rösta på Høyre?’’, fick man svaret, ’’Nej, jag stöttar Carl I Hagen’’.

Det var mellan valen 2009 och 2013 som Høyre gick om FrP. Vad hände egentligen? 

– Efter flera dåliga år för partiet bestämde vi oss för att sluta snacka skit om andra partier och fokusera på oss själva och vår egen politik. Vi jobbade väldigt mycket med interna kommittéer och arbetsgrupper, la fram konkreta reformer. Det underlättades också genom att samarbetet mellan FrP:s nya partiledare, Siv Jensen, fungerade mycket bättre ihop med Erna Solberg. Siv var mer intresserad av att faktiskt få igenom politik och att vinna val.

– Det hela underlättades även av omläggningen av regeringsfrågan. Valet 2005 handlade debatterna nästan alltid om vem som ska samarbeta med vem. Ska FrP sitta med i regeringen, eller stå utanför. Kan Venstre och Kristelig Folkeparti acceptera det? Sedan 2006 har vi varit konsekventa i regeringsfrågan. Vår dörr står alltid öppen. De partier som vill vara med får också det. Vi har inte några ideologiska spärrar som hindrar oss från att samarbeta med andra partier. Den här omläggningen var extremt viktig för att få Høyre till den position vi är i nu. Vi är det stora borgerliga partiet som står mot den rödgröna sidan.

Hur gick det att samarbeta med FrP? Och vad hände när partiet började tappa väljare till er?

– Det skapades snabbt interna konflikter i FrP. Ett stortingslag, som var besviket över att de inte blev ministrar. Och ett regeringslag, som var entusiastiskt över att jobba för regeringens politik. Konflikterna gick rätt mycket i vågor, men många gånger fick vi signaler om kriser i FrP. Exempelvis fick FrP ofta kalla in landsstyret, som bestod av både företrädare från stortinget och lokala ordföranden. 

– Ett sätt att lösa det hela på var att ta in de största kritikerna, de som startade flest bråk, i regeringen. Ett exempel var att utnämna Per Sandberg, vice ordförande i FrP, till fiskeminister 2015. Han var väldigt omtyckt internt i FrP och en stark kritiker till regeringen, men efter ministerposten, som han tackade ja till med en gång, kom han att samarbeta väldigt bra med Erna.

I det svenska valet växte Moderaterna på landsbygden, men tappar kraftigt i Stockholm. Såg ni motsvarande trend när ni byggde en koalition med FrP?

– Ja. Ett av Høyres största problem är fortsatt Oslo. Invandringsskepsis och klimatmotstånd går inte hem i storstäder. FrP ligger bara på 5-6 procent där, jämfört med ett valresultat på drygt 11 procent i hela landet.

Givet valresultatet i Sverige, vad har du för tips till Moderaterna?

– Att komma förberedda. När vi först lyckades bilda regering efter maktskiftet 2013 skämtade Venstres partiledare i media om att hon köpt anteckningsblock och kulspetspennor till sina förhandlare. Våra förhandlare kom inte med anteckningsblock och pennor, de kom med pärmar. Vi var extremt väl förberedda. Under förhandlingarna var Krf och Venstre ofta på ena sidan, och FrP på andra. Det slutade inte sällan med att Høyres mittenposition var det som blev av.

– Mitt tips är även att hålla dialogen tät, det uppstår någon kris varje dag. Men det är viktigt att ändå vara tydlig med linjer mot Sverigedemokraterna. No go zoner, som också är kommunicerade. Hållpunkter som alla förhåller sig till. Därför är det bra med ett avtal redan i början av mandatperioden.

– Om motståndarsidan är offensiv, kan även det bidra till att hålla flocken samman.

Var det något misstag ni gjorde?

– En del hävdar att det var ett misstag att ta in FrP i regeringen. Jag menar att det inte är så. Det var viktigt att efter så många år i opposition tvinga dem att ta ansvar. 

Høyre är, precis som Moderaterna, ett liberalkonservativt parti. Hur kan man behålla de liberala inslagen i en koalition med konservativa partier?

– Vi hade splittringar i invandringspolitiken. För oss har det alltid varit viktigt att ha en sträng invandringspolitik, men vi är liberala när det gäller integrationen. Det är viktigt att inte bli kollektivistiska, Høyre har alltid varit stolta över de invandrare som kommer till Norge och bidrar till ekonomin och anstränger sig. Det kan man tycka utan att vara för fri invandring.

– I den ekonomiska politiken hade vi redan från början en klar målsättning om att sänka skatterna. Det är klart att när du sitter i budgetprocesser med partier som egentligen vill spendera mer pengar är det inte alltid så lätt. Men vi lyckades sänka skatterna. Vi avreglerade också tågmarknaden och konkurrensutsatte flera tåglinjer, trots att det var väldigt kontroversiella frågor i Norge.

Här finns potentialen att växa

Valresultatet blev för Moderaternas del varken en succé eller katastrof. Partiet behöver vända trenden i Stockholm och göra inbrytningar hos gruppen utrikesfödda som blir allt större i storstäder. Ekonomiska reformer är fortsatt ett huvudskäl till att väljare röstar på Moderaterna, vilket är viktigt att komma ihåg när mycket fokus kommer att ligga på justitieområdet.

Avslutningsvis är förhållandet mellan, och bilden av, Moderaterna och Sverigedemokraterna det som i stor utsträckning kommer avgöra vilket valresultat man landar på 2026. I årets val svarade var tredje SD-väljare att de övervägde att rösta på M. Sköter man frågorna kopplade till lag och ordning och invandring väl, sänder det signalen till dessa väljare att M är att lita på. Lyckas man dessutom skapa en höger-vänster-konflikt om skatter mot Socialdemokraterna finns alla möjligheter att växa kraftigt de kommande fyra åren.

Omslagsfoto föreställande Ulf Kristersson på väg till möte med talmannen för att diskutera regeringsbildningen: Jonas Ekströmer/TT