När detta skrivs har Narendra Modi varit Indiens premiärminister i snart tio år, och de flesta tror att han kommer bli omvald för en tredje femårsperiod. Stödet för honom är starkt. Åtta av tio indier har en positiv bild av Modi och sju av tio anser att Indiens inflytande i världen har ökat under senare tid, enligt Pew Research Center. En annan internationell undersökning visar att Modi är den politiske ledare i världen som har störst stöd i det egna hemlandet. 76 procent av Indiens vuxna befolkning uppgav i december 2023 att de var nöjda med Modis insats, medan motsvarande andelar var 40 procent för Joe Biden i USA och 26 procent för Emmanuel Macron i Frankrike. Mätningen genomförs återkommande av företaget Morning Consult och omfattar de högsta politiska ledarna i 22 länder.

Varför är Modi så populär? De flesta politiker som försöker bli omvalda efter tio år vid makten brukar möta ett växande missnöje. En förklaring till det starka stödet för Modi är sannolikt att han leder ett land med snabb ekonomisk utveckling, där många märker att de stegvis får det bättre. Men bilden av Indiens ekonomi är knappast entydig. Inflationstakten är över sex procent, den öppna arbetslösheten ligger på 7–8 procent, statsskulden växer och de allra flesta indiska hushåll har små eller inga marginaler. Modi kritiseras för maktfullkomlighet, inskränkningar av yttrandefriheten och diskriminering av icke-hinduer.

Troligen spelar Modis politiska ledaregenskaper och förmåga att kommunicera roll för hans starka ställning. Det är vanligt att beskriva Modi som en populist, och han förefaller onekligen ha god känsla för vad som går hem i de breda folklagren. Många i Indien tycks inte bli särskilt avskräckta av Modis band till RSS, moderorganisationen i det hindunationalistiska nätverket, och den hindunationalistiska ideologin. Bland dem som tillhör andra religioner finns en rädsla för vad Modi och hans meningsfränder ska åstadkomma politiskt, men icke-hinduerna är för få i antal för att ensamma kunna rösta bort honom.

När A.B. Vajpayee var Indiens premiärminister i början av 2000-talet uppfattades Bharatiya Janata Party (BJP, på svenska Indiska folkpartiet) mer som ett parti för högkastiga hinduer. Vajpayee attraherade väljare som var missnöjda med den snabba utvecklingen och som befarade att deras ställning i samhället höll på att undermineras. Modi har lyckats med att attrahera denna väljargrupp och han har dessutom lyckats bli populär bland mer lågkastiga hinduer, som ogillar etablissemanget. I sin kommunikation har han både använt sig av att han själv är lågkastig och att han kommer från en liten stad i delstaten Gujarat. Särskilt inför valet 2014 kunde han profilera sig som en outsider, någon som aldrig har varit en del av den traditionella politiska eliten i New Delhi.

Modi sätter sig själv i fokus på ett sätt som egentligen står i strid med idealen inom den egna rörelsen. Inom RSS förväntas individen stå tillbaka för kollektivet. Med Modi tycks BJP ha fått en ledare som vuxit sig starkare än det egna partiet. Den personliga relation han lyckats etablera med folket är en egenskap som brukar förknippas med populistiska politiker.

Det var långt ifrån givet att Narendra Modi inför valet 2014 skulle bli BJP:s kandidat till premiärministerposten. Partilegenden L. K. Advani motsatte sig in i det sista utnämningen med invändningen att Modi var alltför kontroversiell och att uppmärksamheten skulle riktas mot våldsamheterna i Gujarat 2002 snarare än mot Kongresspartiets bristande förmåga att ta itu med landets problem. Efter en lång intern strid blev det till slut ändå Modi som utsågs till BJP:s kandidat. Viktigt för hans utnämning var stödet från flera inflytelserika näringslivsledare, som förväntade sig att han skulle genomföra ekonomiska reformer.

I valet 2014 vann BJP en jordskredsseger och fick egen majoritet med 282 av totalt 545 mandat i det indiska underhuset, Lok Sabha. Partierna i den koalition där BJP ingår, National Democratic Alliance (NDA), hade tillsammans en ännu större majoritet. Samtidigt gjorde Kongresspartiet – det historiskt dominerande partiet – sitt sämsta val sedan Indiens självständighet och fick endast 44 mandat.

Indiens valsystem har stora likheter med det brittiska valsystemet och bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar. Även en liten procentuell majoritet kan ge stor utdelning i mandat, vilket också skedde. Mätt i procentenheter fick BJP 31 procent av rösterna 2014, medan Kongresspartiet fick 19 procent. Valresultatet berodde förvisso inte enbart på Modis politiska styrkor; han hade god hjälp av att Kongresspartiets motkandidat till premiärministerposten, Rahul Gandhi (född 1970), gav ett tämligen blekt och oengagerat intryck.

Inför valet 2014 satt Kongresspartiet vid makten och ledde en koalitionsregering som kritiserades för handlingsförlamning. Manmohan Singh var 82 år och hade varit premiärminister i tio år. Han ställde inte upp till omval, utan i stället lyftes Rahul Gandhi fram. Rahul Gandhi är son till Sonia och Rajiv Gandhi, och således Indira Gandhis barnbarn. Hans far, farmor och farmors far (Nehru) har alla varit premiärministrar. Därtill har han studerat på Harvard och arbetat som finanskonsult i London. Hans mor Sonia är från Italien och föddes som katolik. Det är med andra ord inte särskilt svårt att porträttera honom som någon som tillhör en privilegierad samhällsklass.

En av Modis slogans inför valet var ”Nytt tänkande, nytt hopp”. Han lovade att ta itu med korruptionen och den höga inflationen. För detta fick han i stor utsträckning väljarnas stöd. Bland de yngsta väljarna hade han ett jämförelsevis högre stöd än bland de äldre. Detta trots att Rahul Gandhi är 20 år yngre än Modi.

Efter fem år vid makten blev Modi omvald 2019 med en ännu större majoritet i Lok Sabha. BJP fick 303 av totalt 545 mandat. Även BJP:s andel av väljarna ökade från 31 till 37 procent. Kongresspartiet gjorde ett marginellt bättre val och ökade från 44 till 52 mandat, men partiets andel av väljarna låg kvar på 19 procent.

Att Modi på detta sätt lyckades bli omvald är en politisk bedrift. Totalt var det 229 miljoner väljare som röstade på BJP 2019, jämfört med 119 miljoner väljare som röstade på Kongresspartiet. 263 miljoner röstade på andra partier, i huvudsak sådana som bara finns i någon del av landet eller som bara representerar en viss folkgrupp. (Efter valet 2019 är totalt 39 partier representerade i Lok Sabha, varav flertalet endast har ett eller två mandat.)

***

Så vad har då Modi och hans parti åstadkommit under tio år med regeringsmakten?

Ett av Narendra Modis övergripande budskap inför valet 2014 var att han skulle åstadkomma samma sak för Indien som han som chefsminister hade gjort för Gujarat – det vill säga locka investeringar, och på detta sätt förbättra ekonomin. Värt att notera är att budskapet går på tvärs med BJP:s traditionella swadeshi-politik, att Indien ska bli självförsörjande och helst avstå från att importera utländska varor. Modi löste denna ideologiska motsättning på sitt vanliga sätt, med formuleringskonst och slagkraftig retorik. På engelska heter utländska direktinvesteringar ”Foreign Direct Investments”, förkortat FDI. ”Min definition av FDI för det indiska folket är First Develop India”, sade Modi i sitt tal när han efter valet lanserade sin stora ”Make in India”-kampanj.

Syftet med Make in India-kampanjen är att attrahera utländska direktinvesteringar till Indien, och särskilt sådana som handlar om att etablera industriproduktion. Indien ska bli den främsta destinationen i världen när företag tar beslut om var de ska förlägga sin tillverkning, heter det när BJP och den indiska regeringen beskriver projektet. För att detta ska lyckas ska den indiska ekonomin öppnas upp och det ska bli lättare att göra affärer på den indiska marknaden.

När Modi-regeringens företrädare i dag beskriver vad som har åstadkommits framhåller de att Indiens varuexport har ökat. Enligt Ashwini Vaishnaw, elektronik- och IT-minister, ligger det ”en djup tanke” bakom kampanjen. ”Om saker tillverkas i Indien får våra människor jobb och våra småföretag skapar sysselsättning. Om exporten till andra länder ökar kommer pengar till landet och en förändring sker som påverkar landets inkomster och ekonomi”, sade han i affärstidningen Mint i december 2023.

Med den välståndsökning som sker är det naturligt att utländska företag vill ta sig in på den indiska marknaden. Fordonstillverkare som Hyundai, Volkswagen och Mercedes-Benz har startat tillverkning i Indien, men i stor utsträckning handlar det om att tillverka fordon som ska säljas inom landet. Samsung har placerat en av världens största mobiltelefonfabriker i staden Noida i Uttar Pradesh, där ett brett sortiment av smarttelefoner tillverkas. Adidas har påbörjat lokal tillverkning av skor i Indien, delvis för att minska sitt beroende av tillverkning i Kina. Listan med exempel kan göras lång. Bland svenska företag med produktion i Indien återfinns AB Volvo, Ericsson, Sandvik, SKF, Atlas Copco, Alfa Laval, Tetra Pak och Ikea. I staden Pune i Maharashtra ligger de svenska tillverkningsföretagen på rad med sina fabriker, längs Sveanagar (”Svenskgatan”). De flesta av de uppräknade företagen har haft produktion i Indien tidigare, innan Modi kom till makten. Samtidigt märks en tydlig trend att intresset för den indiska marknaden ökar. Under de senaste åren har Indien varit den marknad där flest svenska företag gör direktinvesteringar.

I staden Pune ligger de svenska tillverkningsföretagen på rad med sina fabriker, längs Sveanagar (”Svenskgatan”).

Genom att förlägga tillverkning i Indien blir det oftast lättare att anpassa produkterna efter den indiska marknaden. Ett annat skäl för företagen kan vara att undvika höga importtullar. I vissa fall erbjuder indiska myndigheter förmånlig tillgång till mark, och att infrastruktur ska byggas för att underlätta etableringen. Förutsättningarna varierar mellan olika indiska delstater. Maharashtra, Karnataka (där IT-staden Bangalore ligger), Gujarat, Delhi och Tamil Nadu är de delstater som hittills har dragit till sig mest utländska direktinvesteringar.

På sätt och vis har Make in India-kampanjen varit framgångsrik, men å andra sidan borde det gå att locka betydligt mer utländska direktinvesteringar till Indien – om de förutsättningar som erbjuds vore bättre. Målet att skapa hundra miljoner nya jobb inom tillverkningsindustrin har inte uppnåtts, och inte heller målet att industrisektorn ska växa till att omfatta 25 procent av Indiens BNP. De nya fabriker som etableras är som regel tekniskt avancerade och kräver inte stora mängder lågkvalificerad arbetskraft. De arbetstillfällen som skapas är i stor utsträckning kopplade till transporter och andra kringtjänster som krävs för att verksamheten ska fungera.

***

Tanken bakom Make in India-kampanjen är, som sagt, att locka utländska direktinvesteringar till Indien. Det betyder absolut inte att det är fritt fram för utländska företag att etablera produktion och försäljning på den indiska marknaden. Olika regler gäller för olika branscher. För flera branscher krävs godkännande från den indiska regeringen. Detta gäller exempelvis gruvverksamhet, tryckta medier och försäljning av livsmedel till butiker – branscher som anses vara av särskilt nationellt intresse.

För vissa branscher gäller att det dessutom ska finnas en indisk samarbetspartner som står för en del av investeringen, och därmed blir delägare. Detta gäller bland annat för bankverksamhet, sjukvård, läkemedel och telekom.

När vi bodde i Indien var en laddad politisk fråga huruvida det skulle bli tillåtet för utländska livsmedelskedjor, som Walmart och Tesco, att etablera sig på den indiska marknaden. Regeringen, som då leddes av Manmohan Singh och Kongresspartiet, ville öppna för utländska direktinvesteringar inom detaljhandeln, men de indiska handlarna var rasande och flera oppositionspolitiker såg chansen att vinna politiska poäng på kritiken.

Indien är påfallande underutvecklat när det gäller livsmedelsbutiker; försäljningen av livsmedel sker i huvudsak vid torgstånd eller i små kvartersbutiker. Moderna livsmedelskedjor skulle kunna göra stor nytta, inte minst genom att bygga upp en fungerande infrastruktur för livsmedelsdistribution. I debatten hävdas att 40–50 procent av Indiens livsmedelsproduktion ruttnar och förstörs under transporterna från producenterna till konsumenterna. I synnerhet i ett land med omfattande undernäring är detta ett tragiskt slöseri.

Alltjämt krävs indiska regeringens godkännande för att genomföra utländska direktinvesteringar i butikskedjor som säljer flera varumärken. Det krävs också en indisk samarbetspartner som står för minst 49 procent av investeringen och ägandet.

Tesco inledde häromåret ett samarbete med Tata och bildade ett gemensamt bolag, Trent Hypermarket, som stegvis expanderar på den indiska marknaden. Men processen för att nå dit har varit lång och tålamodsprövande. Jag minns den person som Tesco hade utsänd för tio år sedan med uppdrag att föra dialog med den indiska staten. Efter fem år i Mumbai flyttade han hem till Storbritannien med oförrättat ärende. Han var mycket uppgiven. Nu tycks det ha lossnat för Tesco, vilket på många sätt är glädjande.

Den handelspolitik som Modi-regeringen för har starka merkantilistiska drag. Ambitionen är att öka exporten och därigenom få intäkter till landet, samtidigt som importen begränsas genom tullar och andra handelshinder. Politiken bygger på en idé om importsubstitution, att importen av utländska varor och komponenter kan ersättas av inhemsk produktion. Risken med detta är att de inhemska produkterna är sämre, och att resurser förslösas. Under Modis tid vid makten har importtullarna höjts (vilket förvisso går i linje med den internationella trenden).

I början av Modis regeringsperiod minskade Indiens handel med omvärlden, men efter Covid 19-pandemin har en tydlig ökning skett. 2022 uppgick handelns andel av BNP till 49 procent i Indien, jämfört med 38 procent i Kina och 25 procent i USA. Att Kina haft en trendmässig nedgång av handeln – mätt som andel av BNP – är delvis en konsekvens av att den inhemska marknaden vuxit kraftigt, och att mer av det som produceras i Kina också konsumeras inom landet. Motsvarande utveckling kommer rimligen att ske även i Indien framöver. Men för att uppnå målet om en kraftigt växande industrisektor krävs på kort sikt en ökad export och att handelns andel av Indiens BNP fortsätter öka. Om företag betraktar Indien som ett globalt konkurrenskraftigt land för etablering av fabriker och tillverkning av varor som sedan ska säljas i andra länder, bör detta synas i handelsstatistiken. Annars rör det sig enbart om produktion för den inhemska marknaden. 

***

En av de frågor som Modi har lagt emfas vid är att det ska bli lättare att göra affärer i Indien. När han tillträdde 2014 låg Indien på 142:e plats i Världsbankens Ease of Doing Business-ranking över hur lätt eller komplicerat det är att göra affärer i olika länder. Sedan dess har Indien avancerat till plats 63 – en markant förbättring. 

Rankingen mäter tio faktorer och jämför 190 länder. Indien ligger numera hyfsat bra till när det gäller beviljande av bygglov (27:e plats), tillgången till elektricitet (22:e plats), kreditgivning (25:e plats) och skydd för minoritetsägare (13:e plats). Däremot ligger landet betydligt sämre till när det gäller möjligheten att upprätthålla kontrakt (163:e plats), hur smidigt det är att registrera markegendom (154:e plats), byråkratin förknippat med att starta företag (136:e plats) och hur krångligt det är att betala skatter (115:e plats).

Modi-regeringen framhåller att den, i syfte att underlätta affärsverksamhet, har tagit bort mer än 39 000 regleringar och avkriminaliserat mer än 3 400 lagförseelser. Detta säger en hel del om utgångsläget. Som framgår av hur dåligt Indien fortfarande rankas för vissa av de jämförda faktorerna finns det en hel del kvar att uträtta för att företagsklimatet ska kunna betraktas som gott.

Världsbankens ranking har fått kritik för att den utelämnar väsentliga aspekter, som hur komplicerat det är att anställa eller säga upp personal. För företag som överväger att etablera industriproduktion i Indien är detta ofta en av de avgörande faktorerna.

Indiens arbetsmarknadslagar har sin grund i det brittiska styret och självständighetsrörelsen, vilket gör det politiskt känsligt att modernisera reglerna. Nationella och delstatliga regler överlappar delvis varandra, och därför är det svårt för arbetsgivare att veta vad som gäller. Företag kan behöva hantera olika bestämmelser i olika delstater.

Vissa regler, särskilt de som handlar om att säga upp personal, är väldigt rigida. Enligt lagen om arbetstvister måste exempelvis företag med fler än 300 anställda ha regeringens tillstånd för att genomföra uppsägningar (tidigare låg gränsen vid 100 anställda). Denna regel gör större företags uppsägningar till en potentiell politisk stridsfråga och försvårar omstruktureringar av verksamheter. Regeln gäller även om verksamheten går med förlust och företaget har svårt att överleva. 

Indiens arbetsmarknadslagar har sin grund i det brittiska styret och självständighetsrörelsen, vilket gör dem politiskt känsliga.

Det är uppenbart att lagstiftarna hade bilden av företag som tämligen statiska verksamheter, utan behov av att förändras över tiden. Förändringar är något som företagsledningen ska be om lov för att kunna genomföra. Exempelvis anger lagstiftningen att de anställda måste förvarnas minst 21 dagar i förväg om deras arbetsuppgifter ska förändras. Om de anställda inte vill gå med på förändringen, kan de lägga in sitt veto.

För industriföretag ger lagstiftningen mycket begränsad flexibilitet när det gäller de anställdas arbetstider, övertidsarbete och möjligheten att vid behov hyra in extra personal. Den rigida arbetsmarknadslagstiftningen pekas av ekonomer ut som en bidragande orsak till att industrisektorn i Indien inte växer, och till att nya industriella verksamheter hellre investerar i maskiner än att anställa personal.

Parallellt finns i Indien en stor informell sektor där i praktiken huvuddelen av den vuxna befolkningen arbetar. I den informella sektorn saknas anställningstrygghet, de anställda har nästan inga rättigheter och villkoren är väsentligt sämre än i den reglerade industrisektorn. 

När Modi-regeringen tillträdde genomfördes vissa lagändringar i syfte att öka flexibiliteten inom industrisektorn och samtidigt förbättra de anställdas villkor. Bland annat mer än fördubblades den lagstadgade minimilönen, från 817 kronor till 1 887 kronor i månaden. Möjligheten för arbetsgivare att kräva övertidsarbete av anställda utökades från 50 timmar per kvartal till 100 timmar per kvartal.

En mer övergripande arbetsmarknadsreform är under utarbetning, som ska förenkla lagstiftningen och öka flexibiliteten för arbetsgivare. Uppgifter gör gällande att det kommer att dröja till efter valet 2024 innan denna nya lagstiftning träder i kraft.

Den öppna arbetslösheten i Indien är 7–8 procent, av dem som ingår i arbetskraften. Denna procentsats ger dock inte någon rättvisande bild av förvärvsfrekvensen bland vuxna i Indien. Många som bor på landsbygden och arbetar i jordbrukssektorn är i praktiken undersysselsatta. Deras jobb ger en lön som snarast motsvarar en deltidslön.

Bland kvinnor är arbetslösheten dubbelt så hög som bland män. Till och med högutbildade kvinnor kan ha svårt att få jobb, vilket är en avspegling av bristande jämställdhet och den traditionella synen på kvinnor. Som nämndes tidigare är förvärvsfrekvensen bland kvinnor i Indien låg – knappt en av fyra kvinnor förvärvsarbetar. Länge gick dessutom andelen kvinnor som förvärvsarbetar ner, i takt med att välståndet ökade. 2012 förvärvsarbetade 27 procent av kvinnorna, men 2018 hade andelen sjunkit till 21 procent. Därefter vände trenden, och 2022 var förvärvsfrekvensen bland kvinnor uppe i 24 procent. Huvudförklaringen till ökningen är Covid-19-pandemin – när inkomsterna sjönk behövde fler kvinnor ge sig ut på arbetsmarknaden. ”Jag var tvungen att börja arbeta eftersom min man inte fick något arbete”, säger den 29-åriga tvåbarnsmamman Kiran Devi, som 2020 tog jobb som hemhjälp hos två andra familjer. Den ekonomiska buffert som familjen tidigare hade gick snabbt åt till mat och uppkoppling av mobiltelefoner, så att barnen kunde delta i skolans onlineundervisning. ”Jag frågade min man om jag fick börja förvärvsarbeta och han tillät mig det”, berättar Kiran Devi i en intervju med IndiaSpend. Hon tjänar 2 500 rupier i månaden (cirka 310 kronor) på vart och ett av de två jobben – ett välkommet tillskott i hushållskassan.

Kongresspartiet kritiserar Modi-regeringen för att den inte lyckats uppfylla löftet om att skapa nya jobb i en växande industrisektor. För att Indien ska kunna dra nytta av att ha en stor befolkning i arbetsför ålder, krävs att det skapas fler produktiva jobb i industrisektorn, som kan ge högre löner. Modi och hans regering verkar i högsta grad medvetna om att detta behöver uppnås, men besluten för att nå dit är komplicerade. Det är heller inte självklart att det finns politiskt stöd för reformer som innebär att fler kvinnor uppmuntras förvärvsarbeta.

***

I ett filmklipp som delas via sociala medier syns en vitklädd Narendra Modi komma gående i ensamt majestät över den stora, tomma bron. Klippet släpptes i samband med öppnandet av Mumbai Trans Harbour Link, Indiens hittills längsta bro, som är sex filer bred och sträcker sig 21,8 kilometer över vattnet från södra Mumbai till satellitstaden Navi Mumbai på andra sidan. Öresundsbron är, som jämförelse, knappt 15,9 kilometer lång.

Bron till Navi Mumbai har officiellt döpts till Shri Atal Bihari Vajpayee Trans Harbour Link, efter den tidigare premiärministern och BJP-ledaren A.B. Vajpayee. Vardagligt kallas den ”Atal Setu” – Atal-bron. Den har förkortat restiden mellan centrala Mumbai och Navi Mumbai från över två timmar till ungefär 20 minuter, vilket förstås är en enorm förbättring. Beslutet att placera ett Ikea-varuhus i Navi Mumbai blir med detta i beaktande logiskt.

Det är uppenbart att infrastruktursatsningar är ett centralt inslag i kampanjen för att Modi ska bli omvald, till en tredje mandatperiod. Totalt har infrastrukturprojekt för över elva biljoner (11 000 miljarder) kronor utlovats under perioden 2024–2030, vilket nästan är dubbelt så mycket som vad som förverkligats under den senaste sjuårsperioden. En del av kostnaderna ska täckas med privata investeringar, men mycket ska det offentliga stå för – bland annat för att det har varit svårt att få privata finansiärer att ställa upp.

Tidigare har Modis infrastruktursatsningar i stor utsträckning handlat om att skapa bättre förutsättningar för industriell verksamhet, men i de utlovade nya satsningarna är syftet mer att förbättra för privatpersoner. Ett exempel är planerna på att bygga en höghastighetsjärnväg som ska gå mellan Mumbai och åttamiljonersstaden Ahmedabad i Gujarat. Resan med tåg mellan städerna förväntas kortas ned från dagens 5–6 timmar till endast 2–3 timmar.

Sedan Modi kom till makten har det nationella vägnätet byggts ut med 50 000 kilometer motorväg. Totalt finns i Indien i dag ungefär 150 000 kilometer motorväg, vilket dock fortfarande är mindre än hälften så många kilometer som i Kina. Att fortsätta bygga ut och förbättra vägnätet är ett tydligt löfte från Modis sida.

Ett annat projekt syftar till att utveckla och förbättra regionala flygplatser i Indien, för att flygresande ska bli både billigare och mer tillgängligt.

Redan som chefsminister i Gujarat satsade Modi på att förbättra elförsörjningen, laga och bygga ut vägar, utöka hamnkapaciteten och inrätta ”industrikorridorer”, där företag erbjuds bättre förutsättningar att bedriva verksamhet. Denna strategi har han i stor utsträckning överfört på den nationella politiken. Ett viktigt syfte är att ta upp konkurrensen med Kina, som har satsat mycket på infrastruktur.

***

Som tidigare nämnts består Indien av 28 delvis självstyrande delstater, och utöver detta åtta unionsterritorier, varav ett är Delhi. Tidigare brukade det vid delstatsgränserna stå långa köer lastbilar som väntade på att bli kontrollerade och genomsläppta, på grund av olika tull- och skatteregler i de respektive delstaterna. Kötider på flera timmar vid varje gränskontroll hörde till vanligheterna. Vid längre resor där flera gränskontroller behövde passeras kunde restiden för lastbilschaufförerna förlängas med flera dagar, bara på grund av byråkratin och gränskontrollerna. 

Detta var ett skäl till att det länge diskuterades att införa en enhetlig varu- och tjänsteskatt (Goods and Service Tax, GST), jämförbar med moms. Idén väcktes under A.B. Vajpayees tid som premiärminister men togs sedan över och drevs av Manmohan Singhs UPA-regering. Singhs regering lyckades dock inte driva igenom någon enhetlig GST, då det förslag som lades fram mötte motstånd från BJP i parlamentet. En kompromiss syddes ihop, men denna blockerades av Gujarats dåvarande chefsminister – Narendra Modi. Oenigheten handlade om utformningen om förslaget, och i viss utsträckning också om vem som var avsändare.

Kötider på flera timmar vid varje gränskontroll hörde till vanligheterna.

Efter valet 2014 började Modis regering driva på för att genomföra en enhetlig GST, med den utformning som BJP föredrog. Ett nytt förslag presenterades, men detta underkändes av Kongresspartiet. Till slut lyckades Modi-regeringen förverkliga idén, och den 1 juli 2017 infördes en enhetlig skatt för varor och tjänster som gäller i hela Indien. Kongresspartiet och flera andra mindre partier motsatte sig förslaget, men de utgjorde en minoritet.

För Narendra Modi har GST blivit en profilfråga. ”En nation, en skatt” är en fras han ofta har med i sina tal.

Skatten må vara enhetlig över delstatsgränserna, men den är samtidigt ett lapptäcke av olika skattesatser för olika varor och tjänster. För exempelvis tvål är GST 18 procent, medan den för tvättmedel är 28 procent. För biobiljetter styrs procentsatsen av priset – 18 procent om biobiljetten kostar under 100 rupier, 28 procent om den kostar 100 rupier eller mer. För färdigsydda kläder är GST fem procent. Färsk frukt och färska grönsaker, mjölkprodukter, köttprodukter och en rad andra livsmedel är GST-befriade.

En positiv effekt av reformen är att de lastbilsköer som tidigare fanns vid delstatsgränserna i huvudsak har försvunnit. Den totala tidsvinsten för transporterna måste vara stor. Fortfarande kan det på vissa ställen förekomma köer, men då beror det på något annat som delstaten vill kontrollera. En stark drivkraft för att genomföra gränskontroller är möjligheten att ta mutor för att släppa förbi fordon.

***

Indien var dåligt rustat för att hantera Covid-19-pandemin. När smittan dök upp i landet under vintern 2020 tycktes den först inte drabba befolkningen särskilt hårt. Spekulationer förekom om att många indier kanske redan var immuna eftersom de är vana vid att trängas med andra. Tyvärr stämde inte detta.

När Modi-regeringen insåg riskerna, agerade den långtgående och införde en nationell nedstängning (lockdown). 1,4 miljarder människor beordrades att hålla sig i sina hem. Ett problem som uppdagades var att många arbetskraftsmigranter befann sig långt hemifrån, i vissa fall i en annan delstat. Dessa blev tvungna att bege sig till fots hemåt. Stora mängder människor vandrade i en del fall i dagar utan mat och andra förnödenheter. En del arresterades av polisen för att de bröt mot utegångsförbudet, och andra blev sjuka eller dog av utmattning.

Myndigheterna uppmanade indierna att över huvud taget inte gå ut, och de blev helt instängda i sina hem. Konsekvensen blev att de flesta inte kunde arbeta, och därför förlorade sina inkomster. Klockan 17 varje dag ombads de boende att ställa sig i dörröppningen till sina hem och klappa händerna eller ringa i klockor, för att visa sin uppskattning för landets hjälparbetare.

Det första utegångsförbudet aviserades den 24 mars 2020 utan förvarning och gällde i 21 dagar. Det förlängdes sedan kontinuerligt, och perioder av utegångsförbud gällde under resten av året. 

Nedstängningen sägs ha bidragit till att bromsa smittan, men väldigt många blev ändock sjuka och avled. Den indiska sjukvården räckte inte alls till för att hantera de behov som uppstod. 

Totalt dog över 530 000 indier i Covid-19. Bara i USA och Brasilien avled fler i absoluta tal. Om Indien hade haft en äldre befolkning är det sannolikt att ännu fler indier hade strukit med.

Väldigt många indier förlorade sin inkomst på grund av nedstängningarna. Detta bidrog till en brutal nedgång i landets ekonomi. Under april–juni 2020 hade Indien en negativ BNP-utveckling på minus 23,9 procent. Totalt under hela 2020 föll Indiens BNP med sju–åtta procent, vilket lär vara det största BNP-tappet i landets historia.

Trots den brutala nedstängningen tycks pandemihanteringen inte ha skapat några större politiska problem för Modi. Hans popularitet förefaller inte ha sjunkit på grund av de politiska besluten under pandemin.

Trots den brutala nedstängningen tycks pandemihanteringen inte ha skapat några större politiska problem för Modi.

I storstädernas slumområden går det ofta flera hundra invånare per toalett, vilket under pandemin rimligen måste ha bidragit till att förvärra smittspridningen. Ett av de stora politiska projekt som Modi driver är Clean India Mission – som går ut på att öka antalet toaletter, i syfte att minska mängden människor som uträttar sina behov i det fria. 

Clean India Mission beskrivs som det största sanitetsprojektet i världen. När det inleddes 2014 hade enligt officiell statistik färre än fyra av tio hushåll i Indien tillgång till egen toalett. 60 procent av alla i världen som spred sin avföring i det fria bodde i Indien. Beteendet är ett stort hälsoproblem, som orsakar sjukdomar och hög barnadödlighet. Därför vill FN helt få bort denna ohygieniska ovana.

I Mumbais slumområden syns ofta människor sittande på huk vid avfallshögar eller på strandkanten. Problemet är dock ännu större på den indiska landsbygden, där många män anser att toaletter främst är till för kvinnor, äldre och sjuka. En del hyser motvilja mot att dela toalett med någon som tillhör fel kast eller folkgrupp.

Över hundra miljoner nya toaletter har tillverkats och distribuerats i projektets regi. Redan 2019 hävdade Modi att andelen hushåll i Indien med tillgång till egen toalett hade ökat till hundra procent. Med ”tillgång” avses dock att inte fler än 30 personer behöver dela på en toalett. 

En viktig del av kampanjen är utbildning – att förklara varför det är klokt att installera och använda toaletter. Kändisar har anlitats för att framföra budskapet. Byar där invånarna helt har slutat med att uträtta sina behov utomhus har förklarats ”defekationsfria” och tilldelats extra anslag.

Byar där invånarna helt har slutat med att uträtta sina behov utomhus har förklarats ”defekationsfria” och tilldelats extra anslag.

Bill och Melinda Gates stiftelse är engagerad i projektet och har hyllat det som uträttats. Misstankar har dock framförts om att Modi-regeringen kanske överdriver de uppnådda resultaten. En fristående undersökning visade för några år sedan att endast 71 procent av hushållen hade tillgång till egen toalett, medan Clean India Mission vid samma tidpunkt uppgav att det var 95 procent av hushållen.

Med den omfattande bostadsbrist som råder i Indien har det länge varit en politisk ambition att bygga billiga bostäder, som även fattiga hushåll har råd med. Första gången detta aktualiserades var 1985, när den dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi lanserade ett program för att bygga bostäder åt minoritetsgrupper och hushåll med inkomster under fattigdomsgränsen. 

Under Modis tid vid makten har ungefär 29 miljoner nya bostäder för fattiga på landsbygden färdigställts. Bostäderna har byggts så att det finns tillgång till toalett, och därmed har de bidragit till att även detta sanitetsmål uppnåtts.

Modi-regeringen driver också ett annat program, PMAY-U, som syftar till att förse fattiga i storstäderna med bostäder. Enligt ministern för stadsutvecklingsfrågor, M. Venkaiah Naidu, ställs det krav på att det ska det vara en kvinna som står på bostadskontraktet – antingen ensam eller tillsammans med en man. Syftet med detta är att bostäderna ska komma rätt individer till del.

Det ursprungliga målet för detta program var att 20 miljoner nya bostäder för fattiga i storstäder skulle vara färdigställda senast i mars 2022. Av dessa har hittills drygt 65 procent färdigställts. Regeringen ursäktar misslyckandet med att programmet är ”efterfrågedrivet” och att det är upp till delstaterna att ta initiativ för att bostäder ska byggas. Slutdatumet då målet ska vara uppnått har flyttats fram till utgången av 2025.

***

Den 8 november 2016 höll premiärminister Narendra Modi ett direktsänt tv-tal där han plötsligt aviserade att alla sedlar med valörerna 500 rupier och 1 000 rupier skulle dras in. Översatt i svenska pengar motsvarar det alla 50- och 100-kronorssedlar.

Beskedet orsakade panik och vanliga indier tvingades köa i timmar för att lösa in sina sedlar. Alternativet till att köa var att förlora pengarna, vilket för de flesta indier förstås inte var tänkbart.

Värt att komma ihåg är att detta skedde för snart åtta år sedan, och att den indiska ekonomin vid den tiden fortfarande i mycket stor utsträckning var en kontantekonomi.

Modi-regeringens syfte med ”demonetariseringen” – som åtgärden allmänt kallas – var att bekämpa den svarta ekonomin.

Modi-regeringens syfte med ”demonetariseringen” – som åtgärden allmänt kallas – var att bekämpa den svarta ekonomin. De som hade oskattade pengar förväntades inte vilja uppsöka banken för att lösa in dessa.

Bland experter råder stor enighet om att sedelindragningen inte blev särskilt lyckad, då över 99 procent av de sedlar som fanns i omlopp löstes in. Mängden pengar som brann inne, alltså sådana kontanter som kunde misstänkas härrörde från svarta affärer, var mycket begränsad. 

De som drabbades var i stället vanliga människor som riskerade att förlora sina tillgångar. I det tumult som uppstod när folk försökte rädda sina sparade sedlar var det flera som dog och skadades.

Indragningen av sedlar påskyndade övergången till elektroniska betalningar. Men ekonomisk oro ledde till att BNP sjönk och bortåt 1,5 miljoner jobb gick förlorade. De flesta ekonomer var starkt kritiska till regeringens agerande. Modi överlevde bevisligen kritiken, men just denna reform gav honom knappast några pluspoäng hos väljarna.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ett spektakulärt framsteg under Narendra Modis tid som premiärminister är den månlandning som Indien år 2023 genomförde intill månens sydpol, med rymdsonden Chandrayaan-3. Indien var först med att landa på denna plats på månen. Tidigare månlandningar har skett närmare månens ekvator, inte dess poler.

Därmed ingår Indien nu i en liten krets av endast fyra nationer – USA, Sovjetunionen och Kina – som lyckats genomföra en månlandning. Framgången framstod som än större mot bakgrund av att Ryssland bara någon vecka tidigare hade genomfört ett misslyckat försök att landa på månens sydpol, vid vilket rymdfarkosten kraschade.

Indien använde sig av egen teknik, och lyckades på detta sätt hålla nere kostnaderna, som endast lär ha uppgått till cirka 800 miljoner kronor – mindre än hälften av vad Ryssland ska ha lagt på sitt motsvarande försök.

För Indien är symboliken stark; månfärden visar att landet är ett framstående ingenjörsland med förmåga att mäta sig med världens stormakter.

Månlandningen visades förstås i direktsändning, med premiärminister Narendra Modi i bild. Efteråt gjorde han följande uttalande, som tydliggör hur han vill att framgången ska uppfattas: ”Indien är på månen! Vår nationella stolthet är på månen. Vi har nått en plats dit ingen har nått tidigare. Vi har lyckats med en bedrift som inget land har lyckats med tidigare. Det här är dagens Indien, djärvt och modigt.”

Omslagsfoto föreställande Narendra Modi: Manish Swarup/AP

Texten är ett utdrag från Indien är på väg – Ekonomi, politik och samhälle i förändring där Jonas Hellman skildrar en nation som står inför en rad avgörande politiska vägval.