Motmedel mot postkolonial blindhet
Fredrik Segerfeldts bok om kolonialism är ett upplysningsverk med välbehövlig fakta om mänsklighetens värsta illdåd. Efter en lång redogörelse för en rad missförstånd beträffande den europeiska imperialismen lämnas dock läsaren vind för våg att dra sina slutsatser. En bok med ansatser till att ge läsaren fördjupad globalhistorisk insikt bör ta ett tydligare ställningstagande än så.
Vad har Albert Camus gemensamt med spanska conquistadorer? Inte mycket, men de är ändå båda i någon form produkter av den epok vi i bestämd form singular brukar kalla för ”kolonialismen”. Årets kanske mest intressanta bidrag i detta ämne kommer från den liberale debattören Fredrik Segerfeldt. I en diger skrift på fyrahundra sidor går författaren systematiskt igenom myter och medvetna missförförstånd som han menar har präglat den postkoloniala debatten i årtionden. Något som ger extra tyngd åt boken är utan tvekan att Lunds universitets egen nestor i historia – Dick Harrison – har skrivit förordet.
Som ordleken i bokens titel antyder tar Segerfeldt sin utgångspunkt i Rudyard Kiplings berömda dikt från 1899, som manar den vite mannen att ta sig an sitt mission civilisatrice – civilisatoriska uppdrag – för världens själar. Den svarte mannens börda är en redogörelse för hur detta synsätt lever kvar, men i en slags omvänd form, i en debatt som präglas av ett evigt skuldbeläggande av européer som representanter för historiens värsta illdåd.
I ett tiotal efterföljande kapitel går Segerfeldt därefter igenom på vilket sätt denna uppfattning felaktigt påverkar vår förståelse av historien. Det handlar om hur både slaveri och imperiebyggande inte är några europeiska innovationer, utan mänskliga praktiker som funnits i årtusenden och utövats av folkslag och kulturer över hela världen, inte bara vita. Resonemangen backas ofta upp med hänvisning till bokens grå eminens – Dick Harrison – eller andra, internationellt erkända historiker. De rent tematiska kapitlen varvas också med skönlitterära sidospår – intermezzon – som gör historiska fakta mer levande och robusta för läsaren. Vi rör oss från Albert Camus till King Creole.
Den svarte mannens börda är otroligt innehållsrik, och stimulerar med sin faktarikedom till en ny förståelse av den koloniala historien. Termen ”kolonialismen” är i grunden fel, eftersom Europas kolonialism bara var en av många företeelser i den mänskliga historien som inkluderande förslavning och imperiebyggande.
Bokens kanske allra viktigaste bidrag behandlas i kapitel tio där Segerfeldt presenterar en väl underbyggd analys för att avfärda idén om att det västerländska samhällets välstånd är en produkt av slaveri och utsugning. Här visar författaren med hänvisning till modern ekonomisk-historisk forskning hur inkomsterna från den koloniala handeln var långt mindre än man tidigare trott och att den inom-europeiska handeln alltid har varit långt viktigare för de stora kolonialmakternas välstånd än den utomeuropeiska. Kanske bör just detta kapitel av boken kvickt översättas och skickas till 10 Downing Street i London, där man är mitt uppe i den Brexit-process som man menar återska göra Storbritannien till en ”global” i stället för ”europeisk” aktör.
Segerfeldt genomför också, om uttrycket ursäktas, ett närmast civilisatoriskt uppdrag genom att påtala att Sverige lider av ”frankofobi” och ett navelskådande anglosaxiskt perspektiv i vår förståelse av såväl kolonialism som den moderna europeiska historien. Denna uppriktighet, som även efterlevs av författaren genom gedigna referenser till franskspråkig litteratur och historia, är utan tvekan välbehövlig för att bredda den svenska historiesynen.
Europas kolonialism var bara en av många företeelser i den mänskliga historien som inkluderande förslavning och imperiebyggande.
Boken har stora förtjänster i egenskap av en faktabaserad ögonöppnare, men dess effektivitet som debattskrift mot postkolonialismen kan ifrågasättas. Segerfeldt påtalar redan i inledningen till boken att boken inte ska ses som ett debattinlägg. Detta blir dock en närmast en retorisk invändning när just de postkoloniala idéer som Segerfeldt kritiserar är föremål för en intensiv debatt.
I flera kapitel sammanfattar Segerfeldt olika postkoloniala resonemang, utan att hänvisa till vilka teoretiker eller verk det är han åsyftar. Visserligen beskrivs både tänkare som Edward Said och Aimé Césaire, men dessa är i dag förgrundsgestalter, inte huvudgestalter i den postkoloniala forskningen. Denna något anonyma karaktärisering av sin motståndare blir inte bara lätt för motståndaren att avfärda, det blir också en något ohederlig argumentation. Fler referenser till postkolonialismens främsta tänkare och verk i dag hade därför varit välkomna för att göra boken till en vassare debattskrift.
Det finns också skäl att ibland ifrågasätta Segerfeldts långtgående historiska slutsatser. Till exempel hävdas att inkomsterna från kolonialismen var förhållandevis oviktiga för Europas industrialisering, genom att hänvisa till att Frankrike blev en industrination trots att landet hade förlorat de flesta av kolonierna i slutet av 1700-talet. Men Frankrike behöll både Haiti och sina karibiska öar, som producerade enorma intäkter genom sockerindustrin åt den franska staten. Lägg därtill den historiska diskussionen om socker-, te- och kaffekonsumtions betydelse för ökad produktivitet och konsumtionssamhällets uppkomst i den europeiska ekonomin.
Kan den europeiska kolonialismen berättigas, och i så fall på vilka grunder?
Den viktigaste invändningen mot Segerfeldts välskrivna verk är dock inte faktamässig, utan snarare av teoretisk natur. I de sista kapitlen resoneras kring den övergripande fråga som hänger i luften genom hela boken: Kan den europeiska kolonialismen berättigas, och i så fall på vilka grunder? Svaret som Segerfeldt ger på denna fråga är nämligen inte utan invändningar och hade behövt en bättre redogörelse av olika teoretiska perspektiv.
Å ena sidan citerar han studier som visar på att närvaron av européer har bidragit till större demokratisering, bättre institutioner och ekonomisk stabilitet. Å andra sidan hävdar han att västvärldens påtvingade välvilja, oavsett om den kommer i form av franska kolonialsoldater som ska förhindra slavhandel eller postkolonialt bistånd, gör mer skada än nytta. Detta kopplar Segerfeldt till den ekonomiskt liberala idén om oförutsedda konsekvenser, som Adam Smith var först med att uppmärksamma och som Friedrich Hayek sedan utvecklade. Segerfeldt skriver:
Det är detta som är den nobelprisvinnande nationalekonomen Friedrich Hayeks allra största bidrag till kunskapen om människans och samhällets beteende, att mängden information är så stor, att den inte går att samla på ett enda ställe och att ett samhälle därför inte går att planera.
Med andra ord menar Segerfeldt att viljan att planera ett samhälle, eller bidra med goda institutioner à la mission civilisatrice, ofta får så oförutsedda konsekvenser att det hindrar den naturliga framväxten av människors fria val. Han illustrerar detta genom ta exemplet med Irakkriget som kostade skjortan, men som när det kom till kritan bara skapade mer kaos. Detta är utan tvekan en rimlig invändning för en debattör som byggt sitt namn på att slåss för den ekonomiska liberalismens idéer. Föga förvånande kolliderar Segerfeldt här med den inom borgerliga kretsar välkände historikern Niall Ferguson.
Frågan för oss är då inte vilket samhällssystem vi föredrar, utan vilka vi helst vill undvika.
Konflikten mellan Segerfeldt och Ferguson kan även sägas gestalta kollisionen mellan två skolor inom internationella relationer/historia: den liberala och den realistiska. Enligt det liberala sättet att se på saken är alternativet till europeisk dominans pluralism, ekonomisk liberalism och mänsklig frihet. Det realistiska perspektivet är betydligt mer kärvt och menar att alternativet till brittisk eller fransk imperialism inte främst var mänsklig frihet, utan andra imperier. Detta eftersom maktpolitik alltid är grundläggande för hur stater fungerar sinsemellan. Frågan för oss är då inte vilket samhällssystem vi föredrar, utan vilka vi helst vill undvika.
Här tar dock Segerfeldt tydligt parti för den liberala skolan i att se på internationella relationer, utan att ägna det realistiska perspektivet någon vidare uppmärksamhet. Frågan är dock om detta är en med historien överensstämmande analys, lika mycket som den är moraliskt renlärig? Den tes Niall Ferguson driver i sin bok Empire: How Britain Made the Modern World är att varken de brittiska eller för den delen de franska kolonialimperierna var några utopier för sina undersåtar – men de var långt bättre än den ottomanska (i Afrika), japanska (i Stilla havet) eller mongoliska (i Indien) imperialism som vid denna tidpunkt var realistiska alternativ.
Det realistiska synsättet kan även appliceras på fler argument som förs fram i Den svarte mannens börda. Till exempel hävdas det i kapitel 10 att svenskar också fick del av av varor från hela världen, utan att ha något imperium. Men byggde inte denna ”vanliga” handel på att Sverige använde sig av andra kolonialmakters infrastruktur? Var inte Sverige vad en nationalekonom skulle kalla en ”free-rider”? Fler exempel kan listas i samma anda.
Dessa invändningar ska trots allt ses som en parantes i sammanhanget. Bokens stora förtjänst är inte att vara ett teoretiskt verk om internationella relationer, utan att vara en kraftfull folkbildande skrift mot de myter om den europeiska kolonialismen som är förhärskande inom såväl allmänheten. När nu Hans Rosling Factfulness blir nedladdningsbar för alla svenska gymnasieelever, kanske det är dags för någon manad mecenat att syna given och göra samma sak med Segerfeldts bok?