MUF: Sverige behöver ett nytt Saltsjöbadsavtal

20 december 1938 tecknades det senare normgivande avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Den Svenska Modellen har på flera sätt tjänat Sverige väl, som rekordfå strejkdagar och en samförståndsanda. Men modellen var skapad i en helt annan tid, med en helt annan arbetsmarknad och befolkningsstruktur. För att parterna även i fortsättningen ska få förtroendet att lönebilda krävs ett nytt Saltsjöbadsavtal.

Sverige har förändrats. Vi har de mest konkurrenskraftiga företagen i världen inom sina nischer, men också ett stort antal människor vilka tillhör bland de minst produktiva i hela OECD. Automatisering, urbanisering och rekordstor asyl- och anhöriginvandring måste påverka även lönestrukturen på arbetsmarknaden – annars riskerar vi att tappa vår konkurrenskraft eller spä på utanförskapet.

Det stora problemet med svensk lönebildning är att ingen av parterna har några incitament till att ta hänsyn till arbetsmarknadens tredje part, de arbetslösa. Arbetsgivarna är mest intresserade av den sammanlagda kostnadsmassan, märket, medan facket är mer måna om att de med lägst löner ska få mer. Det ser vi inte minst i årets avtalsrörelse. I förlängningen byggs därför, vid varje nytt avtal, murarna på mot de som står utanför.

Ett nytt Saltsjöbadsavtal måste även inkludera unga och utrikesfödda, vi som är de största förlorarna på de nuvarande höga trösklarna. Därför borde kostnaderna för bidragsberoende och utanförskapet i större utsträckning täckas av arbetsmarknadens två parter. Om kostnaderna internaliseras blir också incitamenten till att få fler i arbete högre.

Framtida avtalsrörelser måste också bygga på att förhandlingspositionerna är mer balanserade. I dag är det LO-anslutna förbund som i störst utsträckning höjer ingångslönerna och därmed minskar möjligheterna till det första jobbet. Genom att avskaffa turordningsreglerna i LAS, sänka skadeståndsbeloppen vid avsked och begränsa rätten till sympatiåtgärder kan Sverige på allvar börja få ordning på integrationen.

Framtidens arbetsmarknad kommer i ännu större utsträckning vara individualiserad. Det förutsätter en stor flexibilitet där arbetare och tjänstemän byter både arbetsplats och arbetsuppgifter. Guldklockornas tid är förbi och det måste även avspeglas i politiken. Men flexibilitet får inte ske på bekostnad av alltför mycket trygghet. Med differentierade avgifter på arbetslöshetskassorna kan finansieringen på ett trovärdigt sätt säkras även i många år till.

Första maj är arbetarnas dag. Men om det ska finnas arbetare i Sverige även i framtiden behövs ett nytt Saltsjöbadsavtal. Partsmodellen måste anpassa sig eller dö.

Benjamin Dousa, Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet