Mupparna i Moskva

Nej, den här boken handlar inte om det nuvarande ryska styret. I stället får vi en reseberättelse om kulturkrockarna som inträffade när amerikanska ”Sesame Street” skulle lanseras i rysk tv i mitten av 1990-talet. Natasha Lance Rogoff var producenten som skulle ro projektet i land, och hon har nu sammanställt sina minnen i boken Muppets in Moscow (2022).

Natasha hette som liten Susan Lance och hon har anfäder som flyttade till USA från Belarus och Ukraina. Hon blev förälskad i rysk litteratur under tonåren och bytte namn. Historien är skriven ur Rogoffs perspektiv och det är mycket känslor och relationer i berättelsen. De andra personerna har också sina med- och motgångar, men detta är främst författarens egen upplevelse som nu är nedskriven. Det börjar 1993 när hon anställs för projektet. Natasha talar flytande ryska och hade på 1980-talet gjort en dokumentärfilm om underground-livet i Sovjet och bland annat skildrat den undangömda och illegala gay-scenen. Så hennes uppdrag var att åka till Moskva, knyta kontakter med produktionsbolag, artister, producenter och tv-bolag för att göra det möjligt att visa ”Big Bird”, ”Kakmonstret” och ”Ernie & Bert” för miljoner av ryska barn. 

Det fanns ett starkt ideellt driv bakom tanken. ”Sesame Street” föddes från idén att barn snabbt lärde sig varumärken som sändes på tv-reklamen, och givet läraktigheten skulle tv i underhållande form också kunna bidra med kunskaper och färdigheter, allt från bokstäverna i alfabetet till att lära sig visa hänsyn och respekt för andra. Konceptet blev framgångsrikt och programmet sändes i flera andra länder, med lokala anpassningar för att göra miljön och karaktärerna igenkännliga. 

Att få unga ryssar att lära sig annat än att lyda kommunistpartiet skulle bidra till en bättre värld.

Men det fanns också överordnade politiska motiv i bakgrunden. Efter järnridån och Sovjetunionens fall hade världen förändrats, men till vad? Det var ännu oskrivet. Att få unga generationer ryssar att lära sig annat än att lyda kommunistpartiets senaste diktat och att aktivera sig i ungdomsrörelsen Komsomol kunde också bidra till en säkrare och bättre värld. Alltså gav amerikanska kongressen ekonomiska utfästelser för att möjliggöra detta extraordinära projekt. 

Leonid hade flytt Sovjet och hamnat i Kalifornien där hans fru raskt hade tagit ut skilsmässa. Han blir Nataschas högra hand i Moskva, den som introducerar henne för olika personer, knyter kontakter och försöker ordna det praktiska. Tillsammans har de en stark vänskap som sätts på prov. 

Skillnaden mellan att vara en vd för ett företag och att vara en maffiaboss var i praktiken minimal.

Ryssland 1994 var redan förändrat. Skillnaden mellan att vara en vd för ett företag och att vara en maffiaboss var i praktiken minimal. Och den politiska osäkerheten inför den nyvunna ryska demokratin var stor, då det milt reformerade kommunistpartiet under Gennadij Ziuganov utmanade president Boris Jeltsin om makten. 

Till detta kommer det faktum att avtal och kontrakt inte var värda något, dels för att den ryska kulturen inte byggde på transparens och ärlighet, dels för att det inte fanns någon fungerande rättsstat som kunde upprätthålla kontrakten. Det kunde också hända att viktiga personer mördades, för att de inte skulle ställa till med ”problem”. Att som amerikanskt program komma in i rysk tv var därför inte det lättaste även om tv-oligarken Boris Berezovskij inledningsvis medgav att han personligen älskade de tokroliga dockorna.

Boken skildrar kulturkrockarna på ett rättframt sätt. När den ryska personalen kommer in i planeringen finns det ett glapp mellan det gamla sovjetiska tänkandet och de personer som vill bana ny väg. De senare tänker att Ryssland måste bli vänligt, ambitiöst och drivet av viljan att tjäna pengar, medan de förra menar att ryska barn är bättre på språk, musik och matematik än alla andra och att det därför finns liten anledning att tro att amerikaner kan lära dem något. Den ryska docktraditionen spelar också in här. Varför ta håriga färgglada dockor från utlandet, när det redan finns dockfigurer? Tålmodigt får det förklaras att barn över hela världen gillar mupparna och att dockor som skrämmer barn och slår dem med käpp inte ingår i det konceptet. 

Även musiken blir ett problem, liksom dekoren. Den stolta traditionen låter sig inte så enkelt anpassas till en modern produktion. Och den ryska rasismen mot svarta och judar är stark och skapar obekväma situationer, när scener från originalets ”Sesame Street” ska visas. Att det är VHS-kassetter och fax som är de dominerande medierna förstärker bilden av att detta utspelar sig i förfluten tid, men givet Rysslands tv-produktioner av idag går det att ställa sig frågan om särskilt mycket egentligen förändrats.

Mitt i allt detta träffar Natasha sin blivande man, nationalekonomen och schackspelaren Kenneth Rogoff, de gifter sig och hon blir gravid med beräknad nedkomst lagom till att det faktiskt ska bli premiärvisning i rysk tv. Detta skapar givetvis slitningar, både känslomässigt men även geografiskt när den blivande pappan är i New York och den blivande mamman i Moskva. 

Det finns något väldigt speciellt i det roliga och barnsliga som kan förena människor.

På huvudkontoret i New York finns det en ständig oro över hur det egentligen ska gå med projektet. Det krävs ekonomiskt stöd och det finns politiska risker, både inrikes och i relation till Ryssland. När de tre ryska skådespelarna som ska gestalta huvudkaraktärerna åker till USA för att lära sig hantera den märkliga formen av dockor som antingen är hand- och trådstyrda eller hela dräkter, blir det ändå tydligt att det finns något väldigt speciellt i det roliga och barnsliga som kan förena människor.

Nå, efter tre års arbete kan den första showen bli av. Natasha och Leonid lämnar studion och ser i fönstren på Moskvas gator hur tv-ljuset byter om till gult och grönt på många ställen, de färger som finns på gatuskylten ”Ulitsa Sezam”. Uppdraget är avklarat. 

Natasha Lance Rogoff gillar ryssar, deras sätt att bete sig och deras kultur. Hon har stor respekt för deras yrkeskunnande och tekniska skicklighet. Men hon ser också gammal teknisk utrustning, bristande professionell organisation och ett samhälle präglat av stor osäkerhet inför framtiden. Hon kan även chockeras av fördomarna, inskränktheten och illojaliteten som förekommer överallt i det ryska samhället. 

Boken skrevs färdigt innan den ryska upptrappningen av kriget i Ukraina, men har försetts med ett extra efterord. Ryssarna fick ändå en glimt av hur det kunde vara att leva i ett civiliserat land. ”Ulitsa Sezam” lades ner 2010 när Putin blivit skrämd av demokratiska värderingar.