Ekonomi Krönika
Musk skär ner på maktdelningen, inte staten
Att den amerikanska staten behöver skära ned är uppenbart. Men utöver att Elon Musks DOGE använder tvivelaktiga arbetsmetoder kan man ifrågasätta att besparingar är huvudmotivet. Trump har tvärtom ökat utgifterna, skriver Johan Norberg.
Jag har verkligen vridit och vänt på vad jag egentligen tycker om det här med Musk och hans Department of Government Efficiency. Det är en angelägen idé som genomförs så urskillningslöst och icke-konstitutionellt och ändå med så små reella effekter på statsutgifterna att jag faktiskt känner mig som de båda damerna på semesterorten:
– Maten här är verkligen hemsk.
– Ja, jag vet, och så små portioner!
Att USA behöver radikala besparingar är uppenbart. Budgetunderskottet är 6 procent av BNP, trots högkonjunktur och fredstid (nåja). Även de mest skattehöjningssugna demokraterna talar optimistiskt om att de kan höja det federala skattetrycket från knappt 18 till 20-22 procent av BNP. Utgifterna är 24 procent och 2030 kring 30 procent. Staten lägger redan nu mer pengar på räntor på statsskulden än på militären.
Staten lägger redan nu mer pengar på räntor på statsskulden än på militären.
Två tredjedelar av detta är lagstadgade utgifter som betalas ut utan kongressbeslut, främst pensioner och sjukvård. Till det kommer försvaret och räntorna. En konstruktiv DOGE borde inventera överkonsumtion, slöseri och besparingspotential på alla dessa områden och sedan ge kongressen en reformplan att rösta om för långsiktig förändring. Problemet är bara att Trump har lovat att fortsätta att ösa pengar över just dessa områden.
Det betyder att Musks insatsstyrka av IT-nördar endast kan rota runt i en dryg tiondel av budgeten. De skulle därför kunna avskaffa alla federala utgifter till administration, polis, säkerhet, infrastruktur, forskning, utbildning och bistånd och ändå bara halvera det årliga budgetunderskottet. Det är därför DOGE på samma gång kan gå för hårt fram och undergräva essentiella tjänster (ebolaprevention, någon?), men ändå göra så lite att det knappt får statsfinansiell effekt.
Det är också därför Trump hittills har ökat och inte minskat utgifterna. I skrivande stund tror prognosmarknaderna inte ens att DOGE kommer att leda till nettobesparingar på en miljard dollar – 0,01 procent av statsbudgeten.
Men jag får allt mer känslan att besparingar inte är huvudmotivet, än mindre någon slags ”libertarianism”, som Adam Cwejman försöker få det till, utan att det handlar om en kulturkrigsagenda, där man ska rensa ut mångfald och politisk korrekthet och hämnas på ”vänstergalningar” bland tjänstemän och organisationer. Och kapa pengar till utlänningar.
“Strategin har inte handlat om faktiska besparingar i dollar, utan snarare om de filosofiska och ideologiska problem som konservativa har med de här myndigheternas arbete”, säger en republikansk tidigare chef för senatens budgetkommitté. “De kommer inte att rikta in sig på myndigheter som gör saker de gillar. De ger sig på myndigheter de inte håller med”, säger en annan republikan, som brukade leda kongressens budgetkontor.
Kanske är det så man ska förstå den onödiga brutaliteten. Plötsliga och ryckiga diktat samt glåpord på X som ska göra tjänstemän så traumatiserade att de säger upp sig. För det är inte så man etablerar meritokrati (de med alternativ arbetsmarknad lämnar först) eller avreglering (kaos och förlorad nyckelpersonal kan göra tillståndsprocesserna ännu längre). Däremot kan det skapa en lojal byråkrati fylld med undergivna tjänstemän.
Vem skulle våga förvägra Musks bolag offentliga kontrakt nu, till exempel?
Vem skulle våga förvägra Musks bolag offentliga kontrakt nu, till exempel? Eller argumentera emot skatterevision av oppositionella? Eller i längden ens redovisa dåliga tillväxt- och inflationssiffror ofriserade? (Eller valresultat?) Den som går den vägen hamnar till slut i Venezuela.
Vicepresident Vance har sagt att han vill sparka varenda byråkrat, men bara för att ”ersätta dem med vårt eget folk”. Jag förstår instinkten. Alla som har arbetat med politik (eller sett Yes, Prime Minister) vet att byråkrater ofta har egna agendor. Men att explicit politisera byråkratin är att göra problemet större, inte mindre, vilket republikaner kommer inse när de väl är i opposition igen.
Denna imperialistiska presidentmakt förstärks av att DOGE:s arbetsmetoder bryter mot den maktdelning som bygger på kongressens power of the purse. Jag är själv för en nedläggning av USAID som flyttar centralt humanitärt bistånd och demokratistöd till Utrikesdepartementet, men det är inte jag som bestämmer, och det gör faktiskt inte heller Elon Musk. USAID har grundats av kongressen och det är bara kongressen som kan avveckla den.
När utrikesminister Rubio beordrade fortsatt stöd till flera USAID-projekt blockerade Musks kodare helt sonika utbetalningarna genom deras kontroll över IT-systemet. Icke-valda byråkrater saboterar alltså de politiska representanternas uttryckliga vilja. Deep state är tydligen okej när vi gör det.
När DOGE försöker pressa igenom så mycket som möjligt innan domstolar hinner reagera trixar de med grundlagen. När Musk, Trump och Vance skickar upp testballonger om att de inte ens ska behöva följa domstolsbeslut utmanar de hela idén om liberal demokrati.
Risken är att det inte är statsutgifter, utan konstitutionella begränsningar och oberoende statsförvaltning som hamnar i flismaskinen. Det är inte värt det. Inte ens om Musk faktiskt mot förmodan lyckas minska statsbudgeten med 0,01 procent.