Utblick Essä
Mot brevbärarna har Musk ingen chans
Elon Musk och Vivek Ramaswamy ska reformera USA:s tröga offentliga sektor. Det kommer att bli mycket svårt, eftersom många myndigheter och verk i praktiken fungerar som ett extra socialt skyddsnät – som vaktas av starka fack och snåriga regler. Det skriver Erik W. Larsson.
I ett klassiskt avsnitt av serien Seinfeld nekas Jerrys avskydde granne, brevbäraren Newman, en drömförflyttning till Hawaii. I ren ilska mot sin arbetsgivare börjar han dumpa outdelad post i Jerrys förråd. Jerry, som håller hoppet uppe om att få Newman förflyttad, går med på att hjälpa honom att dela ut posten, utklädd till brevbärare. Planen går dock i stöpet när postverket upptäcker att en utomstående har varit inblandad. ”För många människor fick sin post!” utbrister Newman bestört. ”Närmare åttio procent! Ingen brevbärare har någonsin sprängt femtioprocent-barriären!”
Porträttet av Newman som patologiskt lat brevbärare är knappast unikt i amerikansk populärkultur. Televisionens näst mest kände brevbärare är den tröttsamme pratkvarnen Cliff Clavin från serien Skål. Clavin osar yrkesstolthet, men tycks, liksom Newman, sällan få någonting gjort. Liknande porträtt har även dykt upp i tv-serier som Vänner och The Simpsons. Det amerikanska folket må vara splittrat, men förenas i sin syn på postverkets anställda som ett gäng arbetsskygga klåpare.
Med över en halv miljon anställda är postverket USPS den största civila arbetsgivaren på federal nivå, men hamnar sällan i rampljuset. Ett undantag var ett dramatiskt kongressförhör i december där USPS-chefen Louis DeJoy grillades av republikanska ledamöter. De senare kritiserade postverkets dåliga service, höga kostnader och överdimensionerade personalstyrka. Därtill varnade de för att de anställdas pensioner och sjukförmåner på sikt hotade statsfinanserna, och krävde nedskärningar. Efter några timmars sågning tappade DeJoy tålamodet och höll bokstavligen för öronen – ett ovanligt grepp på Kapitolium.
Att den amerikanska staten är för dyr verkar alla vara överens om. Förra årets budget hade ett underskott på 1,8 biljoner dollar, och statsskulden närmar sig 37 biljoner. För att tackla problemet har Donald Trump skapat DOGE (Department of Government Efficiency) tillsammans med entreprenörerna Elon Musk och Vivek Ramaswamy. Initiativet saknar formell makt, men kommer att fungera som en intern tankesmedja, vars syfte är att slimma och effektivisera den federala apparaten. Musk, som skar ned Twitters personal med 80 procent när han tog över bolaget, är i mångas ögon rätt man för uppdraget.
Efter några timmars sågning tappade DeJoy tålamodet och höll bokstavligen för öronen – ett ovanligt grepp på Kapitolium.
Vart går statens alla pengar? Över en tredjedel slukas av välfärdsprogrammen Medicare och Social Security, som garanterar sjukvård och pensioner till medborgare över sextiofem. Trump, vars väljarbas till stor del består av äldre, har svurit att inte röra dessa program, som tillsammans med räntan på statsskulden står för drygt 70 procent av den förväntade ökningen i årliga utgifter. En annan betydande källa till utgifter är försvaret, men vare sig Trump eller hans allierade i kongressen verkar särskilt hågade att utmana det militär-industriella komplexet.
I den mån Musk och Ramaswamy har talat högt om nedskärningar så ligger fokus mest på stöd till vetenskapen och bistånd till fattiga länder. Från sin plattform på X har Musk för vana att håna forskningsprojekt som rör ”alkoholiserade möss” eller ”transsexuella apor”. Men offentligt finansierad forskning är enligt vissa ekonomer en kraftfull motor för tillväxt, åtminstone på lång sikt. Bara en liten bråkdel av pengarna går till transsexuella apor. Vad gäller internationellt bistånd donerar USA redan en mindre del av sin BNP än de flesta rika länder. Dessutom får givande stater ofta något tillbaka för sina pengar, såsom tillgång till nya marknader. Även om allt stöd till såväl forskning som utvecklingsländer avskaffades helt så skulle det knappt märkas i den federala budgeten. Pengar måste sparas på annat håll.
Detta för oss tillbaka till postverket. USPS är bara ett i raden av statliga verk som kostar för mycket och levererar för lite. Ett annat ökänt exempel är Department of Veterans Affairs (VA), som förser pensionerade militärer med sjukvård och sociala tjänster. Det mest kända porträttet av ett VA-sjukhus på film är från Born on the Fourth of July (1989), där vårdbiträden spelar poker på toaletten i stället för att byta urinkateter på Tom Cruises förlamade krigsveteran. Trots att antalet krigsskador har minskat radikalt sedan Vietnam-eran blir VA bara dyrare, och går från den ena skandalen till det andra.
***
Jag har själv haft viss insyn i VA, eftersom jag arbetade där som läkare ett par år under mitten av 2010-talet. Mitt första uppdrag var på en liten klinik i förorten. För att ta mig dit förlitade jag mig på en buss som enligt VA:s tidtabell avgick från sjukhuset klockan åtta varje morgon. Men på min första arbetsdag kom ingen buss, och jag blev tvungen att ta en Uber istället. På vägen tillbaka från kliniken berättade jag om det inträffade för en av VA:s chaufförer.
”Ah… det måste vara Earl,” skrockade han. ”Ibland dyker han inte upp.” Det visade sig att Earl, som körde morgonbussen, hade för vana att antingen komma för sent eller inte alls. “Hur kan det komma sig?” frågade jag. Chauffören rykte på axlarna. ”Ingen vet riktigt. Men han har alltid varit sådan.”
Earl var knappast unik, visade det sig. En internmedicinare jag kände behövde ofta tjata på sina sköterskor flera gånger för att få ett EKG taget. Ibland tog det så lång tid att hon gjorde det själv. En socialarbetare på akuten kunde ägna hela eftermiddagar åt Facebook och Youtube i stället för att göra sitt jobb. På en psykavdelning blev en sköterska påkommen med att tillhandahålla så kallade “lap dances” till manliga patienter under sina nattpass. Hon blev förflyttad till en annan enhet, men fick inte sparken. På VA får ingen någonsin sparken.
Härmed inte sagt att personalen i stort var lat eller inkompetent. De allra flesta gjorde ett bra jobb. Men en betydande minoritet presterade långt under acceptabel nivå, utan att drabbas av några påföljder. Detta förhållande är inte unikt för VA, utan kännetecknar många offentliga arbetsgivare i USA, såväl på federal som lokal nivå. Jerry Seinfelds granne Newman må vara en absurd figur, men att han ständigt lyckas behålla sitt jobb ligger helt i linje med verkligheten.
Varför är statliga verk som USPS och VA så toleranta mot sin personal? Till stor del handlar det om den sociala roll som den offentliga sektorn historiskt har spelat i USA. Den amerikanska välfärdsstaten är förstås långt mer begränsad än exempelvis den svenska. I vårt land kan en hemlös person utan vidare dyka upp på sitt lokala socialkontor och räkna med tak över huvudet samma kväll. I USA kan bara minderåriga personer förvänta sig sådan service. Det nätverk av institutioner som i Sverige verkar för att få ut folk i arbetslivet har heller ingen motsvarighet i USA. I den mån dylika initiativ finns så är de flyktiga eller riktade mot någon särskild population.
Så vad händer med amerikaner som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden? En del hamnar i hemlöshet eller lever på bidrag. Andra söker sig till enklare jobb inom den offentliga sektorn, där anställningstryggheten är god och kompetenskraven lågt ställda. Denna roll förstärktes till följd av de medborgarrättsliga reformerna som Lyndon Johnson initierade under 1960-talet. Svarta medborgare, som ofta saknade adekvat utbildning och nekades jobb hos privata arbetsgivare, fick en väg in på arbetsmarknaden genom federala verk som USPS. Än i dag är svarta kraftigt överrepresenterade inom den offentliga sektorn, även om de flesta anställda är vita. Under Johnsons tid vid makten ålades även VA att prioritera anställningar av krigsveteraner, som ofta har svårt att ta sig fram i det civila arbetslivet. Jag lärde aldrig känna chauffören Earl, men har skäl att tro att han stred i Vietnam.
Den offentliga sektorns inofficiella roll som skyddad verkstad gör den svår att omdana eller modernisera.
Den offentliga sektorns inofficiella roll som skyddad verkstad gör den svår att omdana eller modernisera. Under sin hätska utfrågning av Louis DeJoy i december frågade senatorn Rand Paul varför USPS inte kan vara lika effektivt som privata bolag som FedEx eller UPS.
“Varför måste vi sortera tjugo miljoner paket om dagen för hand?” svarade en frustrerad DeJoy. Det är en rimlig fråga. Varför kan inte USPS införa mer effektiva rutiner och automatisera sina processer? För att folk skulle bli av med sina jobb och sina sjukförmåner. Och människor som har flyttat paket på ett postkontor i hela sina vuxna liv låter sig inte omplaceras hur som helst.
Av hans gräl med republikanska ledamöter kunde man lätt tro att Louis DeJoy är något slags inbiten byråkrat och motståndare till förändring. Men det är han inte alls. DeJoy är – liksom Elon Musk och Vivek Ramaswamy – en framgångsrik affärsman som Donald Trump utsåg för att effektivisera USPS enligt näringslivets principer. Detta visade sig lättare sagt än gjort.
Rand Paul och hans partikamrater har ett enkelt sätt att se på saken. Om den offentliga sektorn drar ner på personal så sparar nationen pengar. Men det resonemanget håller först och främst om de uppsagda hittar andra jobb inom den privata sektorn. I annat fall blir de arbetslösa, vilket på sikt medför såväl sociala som ekonomiska kostnader. Folk utan jobb sitter ju inte bara hemma och tittar in i väggen. Ofta utvecklar de dåliga vanor och blir snart en belastning för anhöriga, sjukvården och i värsta fall rättssystemet. De allra flesta människor behöver något att göra om dagarna – annars bryter de ihop.
Av Elon Musks retorik att döma kommer DOGE främst att rensa ut bland slappa mellanchefer som jobbar hemifrån – en grupp som få sympatiserar med och som ofta kan hitta nya jobb i näringslivet. Men en större andel av offentlig personal består av fotfolk med enklare arbetsuppgifter och begränsade kvalifikationer. Deras jobb och förmåner skyddas av mäktiga fackföreningar och en omfattande snårskog av lagar och regler som vuxit fram under decennier.
Elon Musk hyllades av många när han gjorde rent hus bland personalen på Twitter. Men Twitter hade inget socialt ansvar, utöver att dra in pengar till sina aktieägare. Att reformera den offentliga sektorn är en helt annan utmaning, mot ett annat slags motstånd. Elon Musk framstår ofta som oövervinnerlig och kapabel till vad som helst, men mot Newman och Cliff Clavin har han inte en chans.