Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Granskning

Myt att svensk skola är världsunik

I debatten upprepas ofta att svensk skola är "världsunik". Om man jämför OECD-länderna sticker dock inte det svenska skolsystemet ut särskilt mycket, skriver Carl Gustav Pfeiffer.

Svensk skola sticker inte ut särskilt i jämförelse med andra länder. Foto: Jessica Gow / TT

Få saker upprepas lika flitigt i svensk skoldebatt som påståendet att det svenska skolsystemet med valfrihet, friskolor och aktiebolag är helt unikt eller att inga andra utvecklade länder har gjort något liknande. I en partiledardebatt i riksdagen i början på året, kallade statsministern Magdalena Andersson den svenska marknadsskolan för världsunik. Även under den pågående valrörelsen år 2022 har skolan blivit en mycket omdiskuterad fråga, där debatten handlar mer om vem det är som driver skolan, snarare än hur mycket eleverna lär sig i klassrummen. Av den anledningen kan det vara hög tid att vi kollar hur skolmarknaden ser ut runt om i världen.

Svenskt skolväsende är långt ifrån ett extremfall

Jag har undersökt hur skolval, styrning och konkurrens ser ut i andra länder, huvudsakligen genom att jämföra OECD-länderna. Det vi då ser är att det främst är på två punkter som svensk skola är något ovanlig: frånvaron av skolavgifter som elever och föräldrar själva måste betala samt förekomsten av friskolor i aktiebolagsform. I ingetdera fallet är dock Sverige unikt. Det svenska skolväsendet är tvärtom långt ifrån det extremfall som en del skoldebattörer påstår. I rapporten kan jag fastställa att andelen kommunala skolor i Sverige må vara något lägre än genomsnittet för OECD, men vi utmärker oss framför allt av den närmast obefintliga förekomsten av privatskolor. I flera OECD-länder är det vanligt med helt privata skolor, som huvudsakligen finansierar sin verksamhet genom studieavgifter och donationer, vilket även leder till att andelen av privat finansiering i skolsystemet blir större. Konkurrensen som skolor i Sverige möter är något större än genomsnittet för OECD, men skillnaden är inte särskilt stor. Även vad gäller styrningen och granskningen av skolan, skiljer sig Sverige inte märkbart. 

Det innebär att den svenska skolmodellen i grund och botten inte avviker särskilt mycket från skolsystemen i andra jämförbara länder. För det första kan vi fastställa att många länder redan idag valt att på något sätt möjliggöra för barn och deras föräldrar att själva kunna påverka vilken skola man vill gå i. Idag har nästan hälften av alla OECD-länder någon form av skolval, samtidigt som OECD konstaterar en tydlig trend där allt fler länder väljer gå åt detta håll. 

Men för att ett skolval verkligen ska kunna ske måste det också  – precis som bland annat Andreas Schleicher, chef för utbildning och färdigheter hos OECD, slagit fast – skapas riktiga och relevanta alternativ för elever och familjer att välja emellan. En viktig del är då hur elevens skolgång finansieras. Här förefaller Sverige vara just ett extremland, då i princip hela den svenska skolgången finansieras genom skattemedel. Inget annat land i världen har en så hög andel av offentlig finansiering som Sverige. Tvärtemot ser vi fortfarande att det i de flesta andra länder fortfarande råder en norm där föräldrar står för en del av skolgången. I vissa länder kan skolavgifterna vara av mer symbolisk karaktär, medan de i andra länder kan stå för en betydande del av skolutbildningen. 

Figur 1: Fördelning av offentlig och privat finansiering av skolsystemen (OECD, 2017)

Ett annat exempel är andelen elever som går i fristående skolor (friskolor), av OECD kallat “government-dependent schools”. Dessa är skolor som erhåller minst hälften av sin finansiering genom stat, region eller kommun. I Sverige går var femte elev i en sådan skola, alltså lika många som i vårt grannland Danmark. Även länder som Storbritannien, Nederländerna, Spanien, Sydkorea och Australien har en lång tradition av samarbete mellan det offentliga och enskilda skolaktörer, då en stor del av eleverna aktivt valt att gå i en fristående skola. Sett till ett OECD-perspektiv förefaller Sverige alltså inte skilja sig märkbart från omvärlden. 

Figur 2: Skolmarknaden inom OECD (OECD, 2018)

Det svenska skolsystemet är alltså långt ifrån något ”extremt experiment”. Men inget annat land har så stor valfrihet och erbjuder så mycket egenmakt över de egna barnens skolgång utan att behöva betala med egna privata pengar. Detta gör Sverige till ett föregångsland när det gäller skolval och valfrihet.

Figur 3: Andel offentlig finansiering respektive andelen elever i fristående skolor (OECD, 2018)

OECD belyser i undersökningen även tillsyn av skolan. I 24 av 37 OECD-länder finns det krav på att skolinspektioner genomförs som en del av kontrollverksamheten. Anledningen till att denna siffra kan verka låg är att OECD för en del länder inte anger någon data. I vissa länder förekommer dessa inspektioner oftare än i andra. Hälften eller mer än hälften av länderna undersöker familjernas och personalens nöjdhet med skolan, elevernas prestation, undervisningens kvalitet och skolornas efterlevnad av regler och lagar. En fjärdedel av länderna anger att man även kontrollerar den ekonomiska styrningen av skolan. I detta perspektiv förefaller Sverige göra precis som majoriteten av OECD-medlemsländerna. Skolinspektionerna sker regelbundna och man undersöker ungefär samma faktorer. Det man däremot kan konstatera är att det finns länder som Spanien, Korea, Chile och Mexiko där inspektioner av skolorna genomförs med mycket högre frekvens (en gång per år). 

Det man kan konstatera är att det svenska skolsystemet befinner sig långt ifrån det expriment en del politiker och debattörer gör gällande. Vi har tvärtom ett skolsystem som i det mesta påminner om andra länders.

Denna slutsats får sprängkraft mot bakgrund av alla de många påståenden om den svenska skolans världsunika privatisering. Efter en granskning faller de ihop. Men varför förs de då fram med en sådan intensitet? Där vi avviker är genom förekomsten av friskolor i aktiebolagsform med möjlighet att lämna utdelning till ägarna. Men att det skulle göra Sverige till en extrem experimentverkstad är en grov överdrift. I så fall är vi minst lika extrema i att inte tillåta skolavgifter eller genom att vi har samma grad av tillsyn oavsett om huvudmannen är privat eller kommunal. 

Och även om vanliga aktiebolag är mer ovanliga så är det inte något helt unikt för Sverige. I vårt grannland Norge finns större friskoleföretag (som dock främst driver förskolor) med huvuddelen av sina intäkter från det offentliga. Även i USA finns det friskoleföretag som antingen själva äger skolor eller driver dessa på uppdrag av andra huvudmän. Det gäller inte minst de alltmer populära charterskolorna som liknar svenska friskolor genom att de inte tar ut skolavgifter, men har ofta andra regler vad gäller antagning (där lotterier är vanliga) eller krav på att följa en gemensam läroplan. Det vanligaste är att charterskolorna drivs av icke-vinstdrivande (non-profit) organisationer men det finns också delstater där verksamheten drivs av vanliga företag och totalt utgör den gruppen cirka 12 procent av USA:s charterskolor. I de flesta fall är huvudmannen som äger skolan en ”non-profit”-organisation och en del delstater har strikta regler kring vinster och förekomst av privata företag. Men i flera delstater är det tillåtet för ”non-profit”-huvudmannen att anlita skolföretag som ansvariga för driften av skolan. Därmed finns det vad vi i Sverige skulle kalla ”skolkoncerner” som ansvarar för många skolor i en eller flera delstater. Ett sådant exempel är Michigan-baserade National Heritage Academies som sedan starten av den första skolan Excel Charter Academy 1995 vuxit till att idag driva över ett 90-tal skolor i nio delstater där man erbjuder utbildning från kindergarten till high school för över 60 000 elever.

Storbritannien, Lettland, Slovenien, Nederländerna och Australien sticker ut

Det finns alltså växande skolmarknader i många länder och ingenting som vi har i Sverige är helt unikt. Sammantaget finns det tvärtom gott om länder som sticker ut. I inget annat land har andelen elever som går i kommunala skolor sjunkit snabbare än i Storbritannien. Skolkonkurrensen i Lettland är större än i alla andra länder. Och Slovenien har haft den snabbaste ökningen av skolkonkurrensen de senaste femton åren. Nederländerna har den högsta andelen elever i fristående skolor. Australien förefaller ha den högsta andelen skolavgifter. Vilket land som då ska anses ha mest ”marknadsskola” eller är mest extremt kan diskuteras. Men det är knappast Sverige. 

Det svenska skolsystemet kännetecknas – precis som landet i övrigt – framför allt av en hög grad av jämlikhet. I Sverige är det elever och föräldrars val som avgör vilken skola eleven går i, inte föräldrarnas ekonomi. Jämför man den av OECD framtagna socioekonomiska faktorn mellan elever som går i en kommunal skola och elever som går i en fristående skola, förefaller Sverige tillhöra ett nordiskt kluster med allra minst skillnad i elevers bakgrund mellan skolor. 

Figur 4: Skillnad i socioekonomisk profil av elever i fristående skolor och kommunala skolor inom OECD (OECD, 2018)

Det svenska systemet kännetecknas även av ett enhetligt regelverk för friskolor och kommunala skolor, som upprätthålls genom Skolinspektionens tillsyn. Varken i förekomsten av skolval eller omfattningen av skolkonkurrensen utmärker sig Sverige. Valfriheten har blivit ett större inslag i det svenska skolsystemet de senaste årtiondena, men då startade vi också från en internationellt sett extrem nivå med ett närmast totalt offentligt skolmonopol. Den förändringsresa Sverige har gjort sedan dess delar vi med flera andra länder. Och den har snarare gjort oss till ett mer normalt land än tvärtom. 

Slutsatsen om Sveriges normalitet är kanske tråkig, men viktig

Slutsatsen om Sveriges normalitet är kanske lite tråkig, men inte oviktig. Tvärtom. Med detta konstaterande kan fokus skiftas från svepande utsagor om den svenska skolans internationella position till en diskussion om befintliga styrkor och svagheter. Vad är bra? Vad kan göras bättre? Där målet inte kan vara graden av offentlig/privat utan om alla svenska barn och unga har tillgång till bra skolor med goda kunskapsresultat. Dit har vi ännu inte nått, men tack vare skolval och friskolor har vi sannolikt kommit närmare målet.