Samhälle Åsikt
Naiv svensk entusiasm över DOGE
För att på allvar minska de offentliga utgifterna krävs långsiktiga strukturreformer. Därför är förhållningssättet hos 1990-talets svenska Lindbeckkommission att föredra framför Elon Musks spektakulära angrepp på byråkrati, skriver Markus Uvell.
Sverige är ett av de länder i världen där förtroendet för Donald Trump är allra lägst. När Förtroendebarometern nyligen presenterade sin senaste rapport framkom att endast åtta procent av svenskarna har förtroende för den amerikanske presidenten. Och då ställdes frågan ändå före Trumps uttalanden om att Ukraina startade kriget med Ryssland.
I en Ipsos-mätning inför presidentvalet uppgav en majoritet av samtliga svenska partiers väljare att de helst skulle se Kamala Harris som president. Den svenska debatten om Trump har varit betydligt mer unisont kritisk än efter hans första valseger. Den senaste tidens agerande vad gäller just Ukraina kommer sannolikt öka enigheten ytterligare.
De mycket få personer i den svenska offentligheten som uttalat sig positivt om Trump har fått kalla fötter efter den allt mer uppenbara strävan att stryka den ryska regimen medhårs. De allra flesta uppfattar det som orimligt att försöka se ljuspunkter i Trumps bisarra beslut och uttalanden.
Med ett viktigt undantag. Elon Musks uppmärksammade roll som chef för DOGE – Department of Government Efficiency – har skapat entusiasm hos ett antal svenska skribenter och tyckare till höger. Musks allmänna kultstatus som sanningssägare och superentreprenör, tillsammans med det uppenbart goda syftet att minska offentligt resursslöseri, har blivit en oemotståndlig cocktail. I sociala medier dröms många drömmar om en svensk motsvarighet till DOGE. ”Det här är vad vi behöver!”
Nja. Den fnissiga entusiasm som DOGE utlöst på sina håll i den svenska debatten är mycket naiv. Den bygger på fundamentala missförstånd av vad de offentliga utgifterna består av, hur reformering av offentlig verksamhet kan gå till och vad som krävs för att effektiviteten ska kunna öka.
Jag är den förste att hålla med om att det är värdefullt att uppmärksamma exempel på slöseri med skattepengar. Varje bortslösad skattekrona är en stöld från folket.
DOGE handlar om bisarra exempel på hur amerikanska myndigheter har slösat bort medborgarnas pengar.
Som styrelseledamot i Skattebetalarna under 14 år fick jag förmånen att på nära håll följa SlösO:s idoga arbete att avslöja det ena bisarra skatteslöseriet efter det andra. Från verklighetsfrämmande badhussatsningar till kommunala medeltidsvärldar, klonade granar och vätgasdagis. Det är skrattretande och obegripligt, men framförallt djupt respektlöst mot alla de vanliga skattebetalare som får stå för notan.
Mycket av det som hittills är känt om DOGE handlar om just detta: bisarra exempel på hur amerikanska myndigheter har slösat bort medborgarnas pengar. Att avslöja sådana är förstås mycket angeläget. Även om det är lite lustigt att de blir stora nyheter i USA 2025, med tanke på att SlösO uppmärksammat svenska motsvarigheter sedan 2010.
Den svenska – och för övrigt amerikanska – kritiken mot DOGE har ofta handlat om något mer fundamentalt. Det faktum att verksamheten inte är en myndighet utan ett fristående rådgivande organ har framställts som tveksamt eller direkt odemokratiskt. Det är en märklig invändning. Få skulle hävda att till exempel den svenska AI-kommissionen hotar demokratin för att den har synpunkter på regeringens AI-politik.
Musks massmail till amerikanska offentliganställda om att redovisa vad de gör på dagarna gör förvisso ett både auktoritärt och fördomsfullt intryck, även om det i skrivande stund är oklart om de kommer att få någon effekt. Men att ett fristående organ granskar exempel på offentligt slöseri är knappast odemokratiskt.
Mina invändningar mot den svenska DOGE-entusiasmen är helt andra.
För det första är de höga offentliga utgifterna i Sverige varken resultat av korruption eller kommunalpolitisk hybris, utan av ersättningssystem som miljontals människor omfattas av. Att därför som svensk applådera bildsättningen att drakoniska nedskärningar av ”byråkrati” löser problemen är naivt.
Av de samlade offentliga utgifterna i Sverige utgörs en fjärdedel (760 miljarder kronor) av transfereringar, som till exempel pensioner, sjukpenning, föräldrapenning och barnbidrag. Det är en betydligt större post än såväl regionernas kostnad för hälso- och sjukvården (400 miljarder) och kommunernas kostnad för skola och omsorg (600 miljarder). Att sänka kostnaderna i de stora transfereringssystemen är något av det mest politiskt komplexa och impopulära en regering kan ägna sig åt.
Naturligtvis finns besparingspotential på andra områden än transfereringar. Skattebetalarna har till exempel beräknat att om alla landets kommuner var lika effektiva som den mest effektiva fjärdedelen skulle hela 30 miljarder kunna sparas. Regeringen har sjösatt ett antal åtgärder för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen, vilka uppskattats till 15–20 miljarder per år.
Att det skulle vara möjligt att snabbt spara mycket stora summor med enkla nedskärningar är helt enkelt inte sant.
Potentialen att sänka kostnaderna är alltså långt ifrån obetydlig, men det kommer att krävas långsiktigt reformarbete för att förverkliga den. Att det skulle vara möjligt att snabbt spara mycket stora summor med enkla nedskärningar är helt enkelt inte sant.
För det andra är det verkligt svåra inte att kritisera offentligt slöseri eller ens att stoppa enskilda övertramp, utan att se till att missbruket av skattepengar inte fortsätter. Naturligtvis är det i en akut statsfinansiell situation viktigt att försöka hitta enkla sätt att snabbt skära kostnader. Kanske kan man hävda att den amerikanska ekonomin är i en sådan situation, men definitivt inte den svenska.
De grundläggande orsakerna till att offentliga utgifter har en tendens att ständigt öka, att myndigheter växer till synes av sig själva och att offentlig verksamhet ofta är ineffektiv är inte att ”byråkraterna” är lata eller korrupta. Orsakerna finns i stället inbyggda i det politiska systemets sätt att fungera, i valhandlingen och i det offentliga beslutsfattandet som sådant.
Public choice-forskningen har under hela efterkrigstiden beskrivit hur samma grundläggande mekanismer som finns på en marknad i politiken leder till den typ av problem DOGE-retoriken siktar in sig på. Jag vet inte om de som tror att en svensk Musk är lösningen på den offentliga sektorns problem har missat denna forskning eller om de bara struntar i den. Men visst är DOGE-retoriken mer slagkraftig.
För den som vill göra verklig skillnad är dock det viktiga inte vad som låter tufft i sociala medier, utan hur de grundläggande problemen kan lösas så att expansionen stoppas eller i alla fall bromsas. Därför har framför allt borgerliga regeringar försökt utforma reformer som begränsar politikens inneboende tendens till ständigt ökade kostnader.
Medan Musk fokuserar på snabba spektakulära besparingsförslag tog Lindbeck fasta på strukturella reformer.
Lindbeckkommissionen, som var central bland annat för 1990-talets uppstramning av den svenska budgetprocessen, kan i likhet med DOGE ses som ett fristående rådgivande organ (även om den formellt var en offentlig utredning). Den avgörande skillnaden är dock att medan Musk fokuserar på snabba spektakulära besparingsförslag tog Lindbeck fasta på strukturella reformer av det ekonomiska beslutsfattandet. Just sådant som kan bromsa framtida expansion.
Den typen av reformer är ett mycket krävande politiskt arbete som tar lång tid och sällan kortsiktigt uppskattas av väljarna. Men om inte kostnadsökningarnas grundläggande orsaker hanteras blir enskilda besparingsbeslut bara som att ösa en sjunkande eka. Denna till synes självklara insikt är som bortblåst i den svenska förtjusningen över Elon Musks dramatiska utspel.
Till de svenska DOGE-entusiasternas försvar kan man i och för sig tillägga att de senaste årens politiska agenda inte precis har dominerats av behovet av sänkta offentliga utgifter. Tvärtom har kampen mot brottsligheten helt dominerat debatten och vindarna blåser snarare mot ett ökat offentligt åtagande – särskilt vad gäller polis och försvar. Så kanske kan man förstå att somliga upplever Musks enkla lösningar som en frisk fläkt.
Men jag önskar att fler kunde tänka lite längre. Det som skapar störst rubriker och får flest delningar i sociala medier är sällan det som gör störst skillnad i praktiken. Det tråkiga och långsiktiga är tvärtom ofta det allra viktigaste.