När det inte räcker att öppna sina hjärtan

När jag i oktober 2015 besökte Stockholm för att träffa några vänner kändes atmosfären annorlunda än vid tidigare tillfällen redan när jag steg av tåget. Centralstationen var full av poliser och volontärer i västar. I entréhallen mot Vasagatan stod personal från Migrationsverket och besvarade nyanlända migranters frågor. Bredvid stod Röda Korsets personal. En bit bort fanns ett sjukvårdstält där migranter erbjöds elementär vård.

Utanför stationen möttes jag av en skara slitna människor. Några satt på trottoarkanten och åt smörgåsar som frivilligorganisationer delade ut. En mor försökte trösta sitt gråtande barn. Unga killar stod i grupper och rökte. Alla, slitna och rådvilla, verkade vänta, på något eller någonstans att ta vägen. Jag vände mig till min vän som hade mött upp mig utanför entrén och frågade om denna hjärtskärande syn var vad vårt mottagande hade kommit till. Han nickade, utan att säga något.

Två i varje rum

Månaden efter ringde jag till Migrationsverket med anledning av en anvisning av en ungdom och bad om någon dags uppskov. Jag förklarade att vi i kommunen på grund av platsbrist inte hade möjlighet att ta emot den anvisade ungdomen. ”Det är bara att sätta in sängar i en gympasal”, sade personen på andra sidan luren.

Vi i kommunen löste sådana situationer ändå, mycket tack vare tillfälliga ändringar i olika regelverk. Varje ungdom som placeras på ett HVB-hem ska enligt lag ha ett eget rum. Syftet med det kravet är att tillgodose ungdomens integritet. När problemet med brist på platser blev ohanterligt frångick Socialstyrelsen tillfälligt den regeln, vilket möjliggjorde att ungdomar kunde dela rum med varandra. Det blev den nya standarden under en period. Detta innebar att hem som tidigare hade platser för exempelvis tio ungdomar kunde inhysa det dubbla.

Mottagandets nedgång och fall

År 2002 fick Migrationsverket och Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att förbättra mottagandet av ensamkommande ungdomar. Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna renodlades och systemet modifierades allteftersom, så att ensamkommande fick samma skydd och stöd som svenska barn. I den rapport som skrevs skymtas ett tämligen sällsynt förekommande helhetsperspektiv:

”En större tillströmning av ensamkommande barn kan dessutom medföra svårigheter att hålla hög kvalitet i mottagandet. Att handla i enlighet med enskilda barns bästa här och nu kan således få konsekvenser som inte ligger i linje med barns bästa på en mer generell och långsiktig nivå.”^[1]

Under hösten 2014 belyste programmet Kaliber på Sveriges Radio krisen i socialtjänsten. Många socialsekreterare menade att deras arbetssituation inte var hållbar och att många erfarna socialsekreterare hade börjat lämna sina arbeten på avdelningar för barn och unga, då de inte stod ut med att barn, familjer och unga inte fick den hjälp de behövde.

I samma programserie visade det sig att 70 procent av kommunerna hade svårigheter att rekrytera erfarna socialsekreterare som kunde arbeta med barns och ungas ärenden. I en undersökning som fackförbundet Vision genomförde 2015 uppgav 83 procent av socialcheferna att det är svårt att rekrytera socialsekreterare, och än svårare var rekryteringen av socialsekreterare som skulle arbeta med barn och unga. Där uppgav nio av tio socialchefer att de hade rekryteringssvårigheter.

Det höga mottagandet av flyktingar 2015 medförde att en socialtjänst som redan befann sig i kris utsattes för ännu hårdare påfrestningar. De farhågor som Migrationsverket och Socialstyrelsen uttryckte redan 2002 gällande bristande kvalitet till följd av ett högt mottagande av ensamkommande skulle med tiden visa sig besannas. Det ökade antalet människor som behövde hjälp och insatser från socialtjänsten satte instansen under en arbetsbörda som den inte var dimensionerad för. Följden blev dels att socialtjänsten inte längre förmådde fullfölja sina förpliktelser, och dels att de som behövde hjälp och stöd inte fick den hjälp de behövde.

I november 2015 Lex Sarah-anmälde Landskrona kommun sig själv då man ansåg att det förelåg en påtaglig risk för allvarliga missförhållanden i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Därför begärde kommunen undantag från att ta emot fler ensamkommande barn. Socialtjänsten var så ansträngd att verksamheterna riskerade att inte klara mottagandet, menade kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (FP).

Situationen var inte unik för Landskrona. Catarina Odenberg, tillförordnad socialchef i Norrtälje, menade att socialtjänsten inte hann utreda ungdomarna och att man inte heller hann att enligt lag utreda jourhemmen och HVB-hemmen som ungdomarna placerades på. Läget bedömdes vara allvarligt i elva av Stockholms läns 26 kommuner.

I december 2015 hade 34 kommuner Lex Sarah-anmält sig själva. De klarade då inte längre av att ta emot ensamkommande flyktingbarn på ett tryggt och rättssäkert sätt. Birgitta Hagström, avdelningschef på Inspektionen för vård och omsorg, IVO, med särskilt ansvar för ensamkommande flyktingbarn, menade då att man befann sig i ”ett läge där vi ganska snart kommer att säga till regeringen att nu är kommunernas möjligheter definitivt uttömda… att nu är gränsen definitivt nådd.”

I januari 2016 hade 86 kommuner anmält sin egen socialtjänst och ytterligare 85 kommuner övervägde att göra det, enligt en sammanställning som SVT:s Agenda gjorde.

Strax tidigare, i slutet av 2015, hade 186 kommuner uppgett till Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, att de hade stora svårigheter i arbetet med ensamkommande barn och ungdomar.^[2] Med anledning av en hemställan från MSB, som kom mot bakgrund av de uppgifter som kommuner lämnat till myndigheten, undersökte Socialstyrelsen i januari 2016 läget inom socialtjänsten.

I den efterföljande rapporten står att ”86 % uppger att de bedömer att de inte hinner följa upp vården av ensamkommande barn, vilket Socialstyrelsen ser som oroande. (…) Sammantaget visar de brister som har framkommit i socialtjänstens arbete med ensamkommande barn, i de mest ansträngda kommunerna, på att det finns risk för att barnens behov inte tillgodoses.”^[3]

Det historiskt stora mottagandet 2015 och dess effekt på socialtjänsten, en de viktigaste aktörerna i mottagandet av ensamkommande flyktingungdomar, medförde att barn och ungdomars behov inte utreddes eller blev tillgodosedda.

I Socialstyrelsens publikation ”Analys av situationen i socialtjänsten – läget under hösten 2016”, utgiven december 2016, kan man läsa att: ”Socialstyrelsens bedömning idag är att det minskade antalet ensamkommande barn [under 2016] inte generellt har underlättat socialtjänstens arbete (…) Många förefaller fortfarande, efter ett år, ha stora brister i myndighetsutövningen när det gäller ensamkommande barn.”^[4]

Det historiskt stora mottagandet 2015 och dess effekt på socialtjänsten, en de viktigaste aktörerna i mottagandet av ensamkommande flyktingungdomar, medförde att barn och ungdomars behov inte utreddes eller blev tillgodosedda. Sett ur denna aspekt hade kvaliteten i mottagandet sjunkit drastiskt. Detta påverkade ur ett vidare perspektiv även de barn och unga, oavsett härkomst, som sedan tidigare befann i systemet och behövde hjälp och insatser från socialtjänsten.

När IVO larmade om att kommunernas resurser snart var uttömda låg fokus på rättssäkerheten och socialtjänstens arbete. Kvaliteten i mottagandet påverkades även av problemet med brist på boendeplatser. När Migrationsverket anvisar en ungdom till en kommun övergår ansvaret för ungdomen från staten till kommunen inom 48 timmar. Då har den anvisade kommunen ansvaret för att ungdomens behov tillgodoses. Däri ingår en säker och trygg placering.

Panikplaceringarna

Socialstyrelsens tillåtelse att ungdomar kunde dela rum med varandra innebar att många kommuner kunde hantera problemet med brist på boendeplatser ytterligare ett tag, men problemet var därmed inte helt löst.

De ungdomar som redan hade egna rum ville inte dela rum med någon annan. Ungdomarna hade genom medias rapportering, men även sina egna resor, vetskap om flyktingkrisen. Kollegorna och jag samtalade i timmar med ungdomarna för att motivera dem till att dela lägenhet eller rum med andra ungdomar som anlände endast en vecka senare än de själva och som sannolikt flytt av samma skäl och har samma behov.

Det var till en början lönlöst och möttes av protester. Jag var här först och det här är mitt rum, löd argumentet. Vi försäkrade ungdomarna om att deras trygghet inte skulle äventyras och eventuella problem, som exempelvis bristande personkemi eller känsla av otrygghet, skulle åtgärdas. Några ungdomar lämnade boendet i protest, andra kom med diverse hot, och några andra krävde omedelbara samtal med sina socialsekreterare, som redan var överbelastade, för att diskutera sin placering.

I samtal med kollegor på andra orter förstod jag att många befann sig i samma sits. Är ungdomarna så osympatiska mot sina egna landsmän, kan någon fråga. Ja, i vissa fall. Men det håller inte som en generell förklaring. Protesterna förstås kanske bäst mot bakgrund av deras historia. Det är inte lätt för den som kommer från knappa förhållanden, där man varit tvungen att armbåga sig fram till minsta lilla fördel i tillvaron, att dela med sig av en förmån, i det här fallet ett eget rum, till en främmande person även om det är en landsman i nöd. Hur platsbristen och konsekvenserna av det påverkade kvaliteten i arbetet kan läsaren räkna ut tämligen enkelt.

Vad gäller problemet med brist på boendeplatser började ytterligare ett problem som tydligt påverkade mottagandets kvalitet att göra sig gällande. Bristen på boendeplatser väckte många oseriösa privata aktörer till liv. En marknad uppstod för HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar som kommuner kunde köpa platser av.

Redan under 2014 togs många skånska kommuner på sängen när Migrationsverket fick utvidgade möjligheter att anvisa ensamkommande ungdomar även till kommuner som saknade överenskommelse om ett mottagande med verket. Av de 58 kommuner som saknade en sådan överenskommelse låg 11 i Skåne. Enligt en kartläggning som Sydsvenskan gjorde 2015 bodde en tredjedel av de unga som kom till Skåne inte i den kommun de från början blivit anvisade.

I artikelserien ”Panikplaceringarna” visade Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad på stora brister i mottagandet av flyktingbarn som bollades runt mellan kommuner och externplacerades på hem med kaotiska miljöer som ingen kontrollerade. Fler kommuner skulle vandra den vägen, kom det att visa sig.

Björn Eriksson, regeringens tidigare koordinator för mottagandet av ensamkommande, sade i en intervju med Sydsvenskan sommaren 2015, alltså precis innan flyktingkrisen på riktigt blev kännbar, att:

”Det som håller på att hända… är att systemet håller på att krackelera. När man kommer till 10 000 ensamkommande, 12 000 eller 14 000. Då kommer inte det här att fungera. Kommunerna kommer fortsätta att använda den teknik ni visar på, att köpa platser i annan kommun. Den går inte gärna att förbjuda. Då kommer det bli en handel som kan få tveksamma etiska dimensioner.”

När man samma år kom upp i 35 369 ensamkommande asylsökande besannades dessvärre Erikssons förutsägelser med råge. Fler kommuner tvingades, med anledning av brist på lokaler och boendeplatser, att köpa externa platser. Detta samtidigt som socialtjänsten inte förmådde att följa upp sina insatser och placeringar – dels på grund av en hög arbetsbelastning och ibland för att ungdomarna som kommunen ansvarade för kunde vara placerade på hem långt bort, vilket medförde långa och tidskrävande resor för socialsekreterarna.

Obebodda fält och skogar

Vilka for mest illa? Jo, de ensamkommande – och andra barn som behövde socialtjänstens hjälp och stöd. De oändliga fält och skogar som Fredrik Reinfeldt beskådade när han flög över Sverige, de tomma ytor som tydde på att de som menade att landet var fullt hade fel, visade sig föga överraskande inte vara till någon hjälp då det inte var ytor som saknades, utan boendeplatser och socialsekreterare – samt lärare och vård- och skolplatser.

Vilka for mest illa? Jo, de ensamkommande – och andra barn som behövde socialtjänstens hjälp och stöd.

När regeringen väl drog i nödbromsen var det således redan för sent, sett både till de ungas bästa men även ur ett samhällsperspektiv. I regeringens proposition om införandet av ID- och gränskontroller kan man läsa att beslutet fattades bland annat mot bakgrund av att ”centrala samhällsfunktioner utsätts för en hög belastning. Det som särskilt kan lyftas fram är boendesituationen, hälso-och sjukvården, skolan och socialtjänsten. (…) Brist på kvalificerad personal och boenden är också en stor utmaning. Den verksamhet som fortsatt är hårdast belastad är den som rör ensamkommande barn.”

När den öppna famnen inte räcker till

Ändringarna i migrationspolitiken, hur obekväma de än kan kännas på ett emotionellt eller ideologiskt plan, var en politisk nödvändighet. Dessa ändringar blev dock en brutal krock för de ensamkommande. Många förstod inte hur landet Sverige, med ett rykte om sig att föra en generös flyktingpolitik, plötsligt kunde ändra kurs och behandla dem på ett så radikalt motsatt sätt än de hört och trott. Parallellt med denna krock löpte oron för familjemedlemmars situation i hemländerna, och i många fall, men självfallet inte alla, förväntningar på remittenser och en snabb asylprocess för en återförening i Sverige. Många ungdomar hamnade i en situation av vanmakt, desperation och frustration.

Många förstod inte hur landet Sverige, med ett rykte om sig att föra en generös flyktingpolitik, plötsligt kunde ändra kurs och behandla dem på ett så radikalt motsatt sätt än de hört och trott.

Och det är här, i gapet mellan den nya verkligheten med en radikalt annorlunda migrationspolitik som kom till efter att människor tagit sig hit och de ungas desperation inför utvisning till länder där livet är outhärdligt, som larmen om unga asylsökande som avviker eller begår självmord blir lika hjärtskärande som förklarliga.

Redan 2002 kunde man från Migrationsverkets och Socialstyrelsens sida förutspå konsekvenserna av ett högt mottagande på både mikronivå (ungdomarnas situation) och makronivå (systemets kapacitet). Frågan som uppstår är inte bara hur de ansvariga inte kunde förutspå flyktingkrisen, utan även hur de inte förstod de samhälleliga och humanitära konsekvenserna av ett högt mottagande – ett mottagande vars konsekvenser i dag skördas av asylsökande ungdomar och aktörer kring dem. När många än i dag menar att vi ska ha öppna gränser och att vi kan ta emot fler människor inser de sannolikt inte de långsiktiga konsekvenserna av den politik de förespråkar. Att öppna famnen är en sak, att hantera mottagandet av den som kryper in i den öppna famnen med värdighet och kvalité är något helt annat.

1. “Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)”, Artikelnr: 2002-107-7 (Författarens kursiveringar). ↑
2. Socialstyrelsen, Avdelningen för kunskapsstyrning för socialtjänsten. 2016. “Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn – läget januari 2016”, Dnr 10.5-29723/2015. S 4. ↑
3. Ibid, s 4. ↑
4. Socialstyrelsen, Avdelningen för kunskapsstyrning. 2016. ”Analys av situationen i socialtjänsten – läget under hösten 2016”. ↑