När fabrikerna tystnade

I valet 2006 förlorade Socialdemokraterna makten, och de har hittills inte lyckats återfå den. I stället styrs staden av en säregen koalition där Liberalerna är klart störst, och med Moderaterna och Miljöpartiet som koalitionsbröder. Sverigedemokraterna innehar vågmästarrollen, men backar i huvudsak upp den styrande treklövern. Under de drygt tio år som gått sedan maktskiftet har kommunen vänt skolresultaten, styrt om stadsbyggnadspolitiken mot mer av attraktiva boenden och lockat till sig nya butiker och företag i lokaler som tidigare stod tomma. Hur gick det till, och vad kan Sverige som land lära av den lilla kommunen på Skånes västra strand?

Landskrona var drömmen om folkhemmet. Länge var staden vid Öresund, mellan Helsingborg och Malmö, oerhört framgångsrik. Här tillverkades järnvägsvagnar och det var här grunden lades för både svensk flyg- och bilindustri. Här fanns ledande företag inom växtförädling, tillverkare av konstgödsel och en stor textilindustri.

Men framför allt kom staden att definieras av varvet, som grundades 1915. När Öresundsvarvet stod på sin topp 1974 hade det 3 000 anställda. Till det kom en lång rad småföretag som fungerade som underleverantörer, till vad som både sågs som Landskronas stolthet och framtid.

Några år tidigare hade containerfartyget Nihon levererats till Svenska Ostasiatiska Kompaniet och slagit hastighetsrekord i världsomsegling, 42 dygn, 8 timmar och 47 minuter.

Människor var stolta över sina arbeten och de ledande företag de arbetade på. Landskrona var som Dagens Nyheter redan 1901 konstaterat i ett reportage en ”arbetets stad”. Det satte även sin prägel på politiken i kommunen. Socialdemokraterna kom till makten i kommunen första gången våren 1919, då det första valet med allmän kommunal rösträtt hölls. När alla röster hade räknats den 27 mars hade Socialdemokraterna vunnit 22 av 40 platser i fullmäktige.

Socialdemokraterna kom att behålla den egna majoriteten fram till 1991, då man förlorade den bara för att återkomma tre år senare. Det moderna Landskrona var en kommun som byggdes av en arbetarrörelse som levde i symbios med de stora företagen.

Men den optimism och framtidstro som präglade Landskrona och folkhems-Sverige skulle på några få år förbytas i dess motsats. För det är svårt att hitta någon plats där det sena 1970-talets strukturomvandling slog lika hårt.

Schlasbergs, en av Sveriges äldsta textilindustrier, gick i konkurs strax före jul 1978. Samtidigt hade marken börjat skaka under varvet. ”Ska statsmakterna riva Landskrona?” undrade kommunalrådet Bengt Öhrvik i september 1978 då flera tusen Landskronabor samlats i kommunens idrottshall för att lyssna på industriministern Nils G Åsling och debattera varvets framtid.

För de allra flesta var det svårt att ta till sig att varvet gått från att vara lönsamt under stora delar av 1970-talet till att några få år senare vara konkursfärdigt. En lång kamp, med stora återkommande demonstrationer, fördes för att rädda varvet. Men den 2 juni 1981 fattade riksdagen beslut om att lägga ner Öresundsvarvet och i december 1982 levererades det sista fartyget, nummer 282 i varvets historia. 2 500 personer förlorade sina jobb. Det var då den hittills största företagsnedläggningen i svensk historia.

Samtidigt började andra företag dra ner på antalet anställda. På några få år försvann närmare 4 000 industrijobb i en kommun med cirka 36 000 invånare. Med dessa försvann den sociala struktur som utmärkt Landskrona, och med den stoltheten och identiteten.

Utanförskapet mitt i stan

För Socialdemokraterna i Landskrona var bostadsbyggandet symbolen för det politiska projektet. Precis som på andra ställen i Sverige handlade det om att bygga bort trångboddhet och ge människor möjlighet att flytta till modernare lägenheter. Men det handlade minst lika mycket om att möjliggöra den inflyttning som krävdes för att kunna tillgodose vad som upplevdes vara ett aldrig sinande behov av arbetskraft hos varvet och de andra industriföretagen i kommunen. Något som inte minst tillgodosågs genom en betydande arbetskraftsinvandring från Danmark, Finland och Jugoslavien.

1965 stod 2 400 sökanden i kommunens bostadskö. Prognosen från kommunens sida var att det den kommande femårsperioden behövdes drygt 4 500 nya lägenheter. Resultatet blev miljonprogramsområdena Pilängen och Koppargården, som stod klara för inflyttning i början av 1970-talet.

Men redan då hade bostadsbristen vänts till sin motsats. 1972 var problemet outhyrda lägenheter och det talades om ”isolering, tristess och bråk” i de nya miljonprogramsområdena. 1979 stod det kommunala bostadsbolaget Landskronahem med över 400 outhyrda lägenheter och en akut ekonomisk kris. Samtidigt minskade befolkningen i spåren av varvsnedläggningen, vilket ytterligare bidrog till antalet tomma lägenheter.

Landskrona blev känt som en plats med många tomma lägenheter. Denna situation är avgörande för att förstå framväxten av de problem som kom att prägla Landskrona i början av 2000-talet.

Både för Landskronahem och stadens privata fastighetsägare blev utmaningen att fylla de tomma lägenheterna. Ett sätt var att låta det dåvarande Invandrarverket omvandla tomma lägenheter till flyktingförläggning. 1986 stod en sådan förläggning färdig med plats för 600 flyktingar.

Under 1994 och 1995 kom cirka 2 000 bosnier och kosovoalbaner till Landskrona i spåren av kriget på Balkan. Det handlade om familjer som fått uppehållstillstånd och för att slippa bo på en flyktingförläggning lockats till Landskrona av kommunens många små privata fastighetsägare med tomma lägenheter i äldre hus i centrala Landskrona.

Det förekom också att stadens privata fastighetsägare kom överens med andra kommuner om att erbjuda lägenheter till människor med försörjningsstöd i utbyte mot en deposition motsvarande några månadshyror. På så sätt exporterades andra kommuners sociala problem och kostnader för försörjningsstöd till Landskrona. På motsvarande sätt förekom det att fastighetsägare annonserade på svenska fängelser, om möjligheten att få lägenhet och försörjningsstöd i Landskrona efter avtjänat straff.

Medan utanförskapsområden normalt sett förknippas med miljonprogram utanför stadskärnorna kom många av Landskronas sociala problem att koncentreras i centrum och den centralt belägna stadsdelen Öster. Situationen i Landskrona kom därmed att påminna om den som finns i många amerikanska storstäder, med stadskärnor präglade av sociala problem och kriminalitet, medan de ekonomiskt välmående delarna av befolkningen bor i områden utanför staden och i möjligaste mån försöker undvika stadskärnan.

Genom att bostadsbyggandet i Landskrona varit helt inriktat på hyresrätter blev det samtidigt svårt för kommunen att locka till sig invånare som föredrog att äga sin bostad. Landskrona hade blivit en kommun präglad av en hög andel utrikesfödda som stod utanför arbetsmarknaden, omfattande bidragsberoende, hög kriminalitet och sjunkande skattekraft.

Det socialdemokratiska Landskrona hade nått vägs ände.

Kriskommunen

Valåret 2006 var Landskrona en kommun där det satt brunt papper i fönstren på butikslokaler i bästa centrumläge. Oron över brottsligheten i centrala Landskrona var både påtaglig och högst befogad. Kommunen befann sig i en snabbt nedåtgående negativ spiral, och hade misslyckats med att bryta den utveckling som inletts med varvsnedläggningen 25 år tidigare.

Den som tog del av offentlig statistik och jämförde Landskrona med andra kommuner i regionerna, kunde konstatera att siffrorna talade ett tydligt språk. Det utbetalade försörjningsstödet hade sedan 1990 ökat med 223 procent, jämfört med 61 procent i Malmö och 75 procent i riket. 17 procent av alla barn i Landskrona växte i bidragsberoende hushåll, jämfört med 7 procent i landet som helhet. Anmälda grova brott hade de första åren på 2000-talet ökat med 60 procent, jämfört med 15 procent i Malmö och 11 procent i riket. Utbildningsnivån var låg bland kommunens invånare och närmare 40 procent av eleverna gick ut grundskolan med underkänt i ett eller flera ämnen. Samtidigt fortsatte arbetstillfällen att försvinna från kommunen. Med alla mått mätt utvecklades kommunen åt fel håll.

Det talades om en kollektiv uppgivenhet och en utbredd känsla av att det inte fanns någon framtid i Landskrona. Detta var bakgrunden till det upprop sju lokala företagare tog initiativ till våren 2006:

”Det gick inte längre att gå runt och bara knyta näven i fickan”, heter det när en av företagarna, Peter Billquist, i dag beskriver initiativets tillkomst.

Under rubriken ”Något har gått snett med Landskrona” skrev företagarna till stadens politiker och pekade på hur Landskrona, samtidigt som allt fler talade om Öresundsregionen som en av de främsta tillväxtregionerna, utvecklades i rakt motsatt riktning. Landskrona hade, konstaterade de, blivit ”en stad med växande sociala problem, stagnerat näringsliv och ett centrum präglat av butiksdöd och kriminalitet” – en stad som ”tillåtits förfalla år efter år”.

För att vända utvecklingen krävdes, argumenterade de sju företagarna, en befolkningssammansättning som mer liknade riksgenomsnittet: ”Landskrona behöver inflyttning av familjer som har jobb och en rimlig ekonomi för att skapa balans i befolkningsstrukturen. Dessa människor har valfrihet. För att få dessa att välja Landskrona framför alla andra alternativ, måste man ha något attraktivt att erbjuda. Något som alla andra kommuner inte har i samma utsträckning. Dessbättre är Landskrona lyckligt lottad härvidlag. Stadens långa kustremsa ger stora möjligheter för byggnation av attraktiva bostäder.” Att bygga bostäder vid vattnet och att åstadkomma en bättre balans mellan hyres- och bostadsrätter var med andra ord avgörande.

Mycket av det som företagarna skisserade hade diskuterats inom kommunledningen långt tidigare. Men förslagen hade stupat både på socialdemokratins oförmåga att frigöra sig från bilden av Landskrona som en arbetarstad där folk bor i hyresrätt, och på små egenintressen bland kommunens borgerliga politiker, som rädsla att komma för nära nya vägar och bebyggelse.

Många talar i dag om att det var enklare för Socialdemokraterna att låta skatteutjämningen finansiera ökade sociala problem och en dålig skattebas, än att ta till sig idéer om hur staden skulle kunna utvecklas. Staten försörjer oss ändå, och om människor med goda inkomster flyttar in tappar vi statsbidrag, tycktes många resonera. ”Varför stämmer inte kommunpolitikernas bild av verkligheten med den verklighet vi mötet i vardagen?” frågade sig de sju företagarna.

På ett politiskt plan hade diskussionen kring framtiden strypts.

Men att låtsas som ingenting går bara ett tag. Samtidigt som Socialdemokraterna valde att ignorera företagarna, fick deras utspel stort genomslag hos Landskronaborna och bland de borgerliga politikerna i kommunen. De sjus initiativ bidrog att sätta ord på vad många Landskronabor upplevde i sin vardag och bidrog tillsammans med en omfattande debatt om otrygghet och brottslighet till att Socialdemokraterna förlorade makten i kommunen hösten 2006.

I valet blev Liberalerna största parti på den borgerliga sidan, med 22,5 procent av rösterna. Partiets valmaterial kretsade kring behovet av att bygga upp staden igen, och återigen göra den till en attraktiv plats att bo på. De sju företagarnas tankar kring att bygga attraktiva bostäder vid Öresund var en central del tillsammans med en klassisk borgerlig politik som betonade trygghet och brottsbekämpning, en välfungerande skola och vikten av egen försörjning.

Liberalerna stack inte under stol med det dåliga utgångsläget, och att förändringsarbetet varken skulle vara enkelt eller gå snabbt. Men man talade också om en skyldighet att vända utvecklingen. I ett långt brev till väljarna knöt Torkild Strandberg, som efter valet skulle bli kommunstyrelsens ordförande, an till sin egen uppväxt i Landskrona och upplevelsen av att själv ha blivit förälder:

När fabriksvisslan hördes visste jag och alla andra barn i Landskrona att tusentals män och kvinnor satte sig på cykeln för att åka hem från arbetet. På så vis lärde vi oss något viktigt: Landskrona var en arbetande stad. Våra föräldrar var arbetande människor som försörjde sig själva och sina barn. Det kändes naturligt att vi en dag skulle göra detsamma för oss själva och våra familjer. Inbäddat i allt detta formades en viktig och grundläggande värdering – att vuxna och friska människor både kan och ska arbeta och försörja sig.

Vilken bild skulle de som föddes i början av 2000-talet få av sin hemstad, vad skulle bli framtidens fabriksvissla? frågade Strandberg. Där talade han till alla de som ville att Landskrona skulle vara en stad att vara stolt över.

I nästa del: Om arbetet med att bygga en mer attraktiv stad där fler försörjer sig själva.