När kulturkrigets antagonister tar ton

Det amerikanska 1970-talet är en brokig tid. Richard Nixon avgår efter Watergateskandalen, sex och droger lockar ungdomen och tusentals dör en meningslös död i Vietnam. Kvinnorättsrörelsen är på frammarsch, tillsammans med pacifisterna och miljöaktivisterna. Samtidigt upplever samhället ett konservativt bakslag, som en motreaktion på den progressiva vågen.

Den är i denna tidsanda som Equal Rights Amendment aktualiseras. Det konstitutionella lagförslaget garanterar samma rättigheter åt alla amerikanska medborgare, oavsett kön. Förslaget, som har legat på den amerikanska regeringens bord sedan 1923, ska äntligen träda i kraft. Det blir ratificerat av delstat efter delstat och har stöd av kongressen, partierna och president Nixon. Historia skrivs i kvinnokampens namn och ingenting kan gå fel!

Eller?

I HBO:s nya miniserie Mrs America får vi möta Phyllis Schlafly (Cate Blanchett) – den ultrakonservativa sexbarnsmamman från Illinois, vars nationsomfattande kampanj STOP ERA minst sagt väckte känslor när den lanserades 1972. Kampanjen, med Schlafly i spetsen, organiserades av amerikanska hemmafruar som motsatte sig lagförslaget, främst på grund av att de ansåg att det skulle ta ifrån kvinnor könsspecifika privilegier som att slippa tjänstgöra i armén eller leva som hemmafru och därmed undgå arbetsmarknaden (STOP är en akronym för Stop Taking Our Privileges). STOP ERA orsakade stor debatt och var så framgångsrika att de lyckades få flera delstater att dra tillbaka sin ratificering, vilket hindrade lagförslaget från att gå igenom. Idag, 2020, har det fortfarande inte trätt i kraft.

Kulturkrigets antagonist är här och hon bär plisserade kjolar i mjuk pastell, har håret i en perfekt uppsättning och ställer alltid upp när maken begär njutning. Schlafly är arketypen för dåtidens amerikanska hemmafruideal. Samtidigt är hon den kristna järnladyn med principer av stål och en retorisk skicklighet som räcker långt. Här snackar vi konservatism i klack. Hon hatar ”the commies” och ”the libbers”, men framför allt hatar hon feminister – faktum är att hon beskriver ett feministiskt samhälle som ”en totalitär mardröm”. Att det blir fruktansvärt fel när hon ska presentera sina ofta påhittade eller åtminstone gravt överdrivna fakta spelar knappast någon roll. Hon förlitar sig på sin strålande karisma och det räcker för att blända både kyrkliga hemmafruar och mäktiga kongressmän. Den flerfaldigt Oscarsbelönade Cate Blanchett kunde inte ha gjort en bättre tolkning av Schlafly.

Mrs America tar obönhörligen tempen på det så kallade systerskapet och resultatet är dystert för dess förespråkare

Samtidigt som vi får följa Phyllis Schlaflys resa möter vi även hennes ideologiska motståndare, den amerikanska kvinnorörelsens stjärnor som kämpar för att ERA ska gå igenom. Varje avsnitt fokuserar på en nyckelperson och dennes roll i idékampen. Skaparens (Dahvi Waller) tanke är visserligen god, det kan vara svårt som icke-insatt att skapa sig en uppfattning om konflikten när endast en part får ta plats. Problemet är att karaktärerna inte riktigt får den utveckling de förtjänar och som tittare blir man stundtals frustrerad när historiens fokus skiftar just då man på allvar börjat lära känna en rollfigur.

Serien tenderar stundtals att anta en moraliserande ton. Waller lägger en viss vikt på att vara övertydlig med vilka som är goda och vilka som är onda, men det är något som förvånansvärt nog inte stör särskilt mycket. Själv blev jag glatt överraskad – jag hade förväntat mig mer av det elementet. De stridande parterna visas i både positivt och negativt sken. Team Schlafly må vara bakåtsträvande och faktaresistenta, men många är samtidigt välvilliga hustrur och mödrar som genuint är oroliga för att deras bekväma tillvaro ska slås i spillror. Stjärnfeministerna står visserligen på barrikaderna i kampen för kvinnors rättigheter, men likväl är de redo att sätta en dolk i sin systers rygg när maktkampen tätnar. Verkligheten är sällan svartvit och hjältarna, om det överhuvudtaget finns några, är sällan felfria.

Det viktigaste elementet i serien är feminismens interna strider. För vad händer när kvinnokampens främsta motståndare är just kvinnor? Mrs America tar obönhörligen tempen på det så kallade systerskapet och resultatet är dystert för dess förespråkare. När den berömda feministen Betty Friedan (Tracey Ullman) under en intensiv debatt med Schlafly tappar fattningen och skriker “Du är en häxa! Du borde brännas på bål!”, spräcks inte den berömda myten, den exploderar som en bomb. Vilka slåss egentligen feminismens förespråkare för? Är Schlaflys följare inkluderade i kampen eller måste en själv stödja feminismens grundvalar för att betraktas som en ”medsyster”? I en annan scen diskuterar ett antal ERA-förespråkare politiska strategier. En av dem säger ”Vi vill inte att hemmafruarna ska tro att vi är emot dem”, varpå en annan utbrister ”Vi är ju emot dem!”.

Den interna problematiken slutar inte där. Den andra vågens feminister agerade i en tid som präglades av medborgarrättsrörelsen och HBTQ-personers början till frigörelse, något som gav nya frågor att tampas med. Vilken roll har svarta kvinnor i kampen för jämställdhet? Lesbiska kvinnor? Vad händer när den vita heterosexuella kvinnan hamnar i centrum för den feministiska rörelsen, medan minoriteter trängs undan? När deras röster ekar i Mrs America får vi svaret – det uppstår konflikter som hotar att slita rörelsen i sär.

Trots vissa skavanker är Mrs America otroligt sevärd. Det har något för alla, oavsett om man vill inspireras av jämställdhetens förkämpar, uppleva kulturkrigets mångfacetterade dynamik eller bara drömma sig bort till ett amerikanskt 70-tal i karantäntider. Mrs America är en serie som träffar rätt in i samtiden.