Ekonomi Essä
När politiken slutade bry sig om tillväxten
Svenska politiker tar allt oftare välståndet för givet. Det märks i miljödebatten och i en tilltagande högskattenostalgi bland socialdemokrater. Men även borgerliga politiker måste återupptäcka tillväxten som politiskt mål, skriver Bengt Ludvigsson.
I regeringsförklaringen 2003 argumenterade Göran Persson för ”kraftfulla åtgärder som stärker de svenska företagen, handeln och tillväxten”. Om vi ska klara en stark välfärd i framtiden måste tillväxten öka, konstaterade statsministern, och nämnde sedan tillväxt ytterligare 15 gånger i sitt anförande.
På regeringen Perssons initiativ och med samtliga partiers – inklusive Vänsterpartiets – stöd röstade riksdagen 2004 för att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Dessa skatter ledde till kapitalflykt och slog direkt mot Sveriges tillväxt. Inför beslutet konstaterade Göran Persson att ”det är poänglöst att behålla en skatt som inte fungerar”. Ett par år senare avskaffades även förmögenhetsskatten, även det motiverat av att investeringarna behövde öka och skatten verkade hämmande på kapitalbildningen.
Detta markerade slutpunkten för ett decennium då ekonomisk tillväxt var en av de självklara utgångspunkterna i svensk politisk debatt. Sedan dess har det låtit annorlunda.
Den borgerliga regeringsperioden 2006–2014 inriktades, inte minst retoriskt, på arbete som ett egenvärde. Reformer för att öka antalet timmar och minska bidragsberoendet fick högsta prioritet, och statsministern beskrev organisationen Svenskt Näringsliv, som samlar 60 000 företag med två miljoner medarbetare, som ett särintresse. Företagande och investeringar – och därmed tillväxten – togs för given.
Politiken har förts till en mindre tillväxtvänlig riktning på många områden.
I den regeringskonstellation som har styrt Sverige sedan 2014 ingår ett parti som menar att ständig ekonomisk tillväxt i längden är omöjligt. Det har fört politiken till en mindre tillväxtvänlig riktning på många områden.
Den sista delen av ringleden runt Stockholm, den östliga vägförbindelse som skulle ha stor betydelse för varuflöden och persontransporter i regionen, har tagit bort från Trafikverkets långsiktiga investeringsplan. Nyligen meddelades att regeringen vill stänga Bromma flygplats, utan att det finns någon plan för hur trafiken på flygplatsen ska ersättas. Sent i processen tog regeringen över frågan om tillståndet för ett nytt raffinaderi i Lysekil från Mark- och miljödomstolen, vilket är en mycket sällsynt åtgärd.
Symbolskatter har införts på bland annat plastpåsar, flygresor och hemelektronik, vilket har noll betydelse för det globala klimatet men tydligt negativa konsekvenser för många svenska företag och konsumenter.
Åtgärder av det här slaget betyder mer än dess kortsiktiga konsekvenser. De signalerar också osäkerhet om vilka villkor som ska gälla för företagande. Förutsättningarna kan förändras snabbt. Det gäller inte minst på skatteområdet. Risken för plötsliga skattehöjningar påverkar den samlade investeringsviljan.
Ekonomisk tillväxt har blivit ett närmast fridlyst begrepp i den politiska debatten.
Inom Socialdemokraterna vill nu allt fler återinföra de skatter som togs bort för 15 år sedan, trots erfarenheten av att dessa skadade landets ekonomiska utveckling. För politiker som tror att kapital alltid finns fritt tillgängligt är detta inget problem. För alla med insikt om att det inte är någon naturlag att utländska investerare väljer att investera i Sverige är den här typen av återfall i högskattenostalgi mycket bekymmersam.
Ekonomisk tillväxt har blivit ett närmast fridlyst begrepp i den politiska debatten. I det 16-sidiga 73-punktsprogram kring vilket mycket av svensk politik kretsat de senaste åren nämns tillväxt endast vid två tillfällen. Ingen av gångerna handlar det om den ekonomiska tillväxten som sådan. I en rubrik slås det fast att Sverige ska eftersträva ”hållbar” tillväxt. Lite längre ned konstateras att livsmedelsproduktion är viktig för den svenska landsbygdens tillväxt. Det är allt.
Den tillväxtfrånvända trenden möter svagt motstånd hos den borgerliga oppositionen.
Den tillväxtfrånvända trenden möter svagt motstånd hos den borgerliga oppositionen, som sedan flyktingkrisen 2015 har lagt det mesta av sin energi på statens misslyckanden avseende integration och kriminalitet.
Det finns flera förklaringar till att tillväxt har tappat ordentligt i politisk popularitet under 2000-talet.
En av de viktigaste orsakerna är klimatdebatten. Genomslaget för uppfattningen att vår nuvarande livsstil och den tillväxt som denna bygger på är ohållbar har varit mycket omfattande. Det gör det mindre attraktivt för politiker att påminna om att tillväxt är avgörande för vår förmåga att möta klimatförändringar.
Läs också:
Att antalet människor som dör av extremväder har minskat dramatiskt de senaste 100 åren trots att befolkningen samtidigt flerdubblats beror på att vi har haft resurser för att utveckla bättre byggnader, bättre prognoser och bättre varningssystem för att skydda oss mot olika väderfenomen. Det är genom ekonomisk tillväxt som det har varit möjligt att finansiera de avancerade skyddsvallar som gör att det går att bo på mark som ligger flera meter lägre än havsnivån i Nederländerna.
Detsamma gäller förstås även framåt. Utvecklingen av elbilar, koldioxidfri stålproduktion, fortsatt utveckling mot att utrota den extrema fattigdom som fortfarande finns kvar i delar av världen kräver tillväxt. Det går inte att önska sig till de innovationer som löser våra problem. De kan inte heller i framtiden beställas fram av politiker, utan växer fram genom den kreativa förstörelse som bara finns i samhällen med tillräcklig ekonomisk frihet.
En orsak till bristen på intresse för tillväxt är något paradoxalt den starka välståndsutvecklingen som sådan.
En annan orsak till bristen på intresse för tillväxt är något paradoxalt den starka välståndsutvecklingen som sådan. Från slutet av 1970-talet till mitten av 1990-talet minskade reallönerna i Sverige med fyra procent. Efter det tidiga 90-talets avregleringar ökade i stället människors reallöner med över 50 procent på 20 år. En stor andel av dagens befolkning har ingen relation till eller endast vaga minnen av svag ekonomisk utveckling.
När människor har klättrat högt upp på behovstrappan anser de sig kunna fokusera på annat än fortsatt ökat välstånd. Det starka uppsvinget för identitetspolitik är ett tydligt uttryck för detta. Vi anser oss ha råd att försöka utplåna de sista kvarvarande orättvisorna i samhället. Detta är inget svenskt fenomen, utan något vi ser över hela den rika delen av världen. Exempelvis meddelade president Joe Bidens administration kort efter att den tillträtt att de inte primärt tänker mäta effekterna av sin ekonomiska politik utifrån tillväxt, utan utifrån mångfald och jämställdhet.
Även näringslivets eget agerande är centralt. Vi lever i en tid då företagsledare stundtals talar mer om hur deras företag ska bidra till att uppnå politiska målsättningar än om hur de ska växa, vinna nya marknadsandelar och skapa värden för sina aktieägare. Det är förstås inget fel med att företag vill vara goda samhällsaktörer, men det starka fokuset på detta förstärker intrycket av att tillväxt är mindre viktigt än tidigare.
Om ekonomisk tillväxt ska prioriteras av väljarna krävs att folkets företrädare visar varför det är en av de viktigaste frågorna.
En av farorna med att tillväxt nedprioriteras i den politiska debatten är att medborgarnas efterfrågan på reformer som skapar förutsättningar för ökad tillväxt minskar. Om komplicerade ämnen som ekonomisk tillväxt ska prioriteras av väljarna krävs att folkets företrädare visar varför det är en av de viktigaste frågorna. Försiktighet från tillväxtens vänner riskerar därför att försvaga det folkliga motståndet mot politik som hämmar tillväxten. Att som allt fler socialdemokrater argumentera för skattehöjningar som enbart påstås drabba ”rika” blir enklare om skattehöjningarnas negativa konsekvens för hela samhällets tillväxt inte anses vara ett så stort bekymmer.
Efter 15 förlorade år behövs förnyad folkbildning om det mest grundläggande när det gäller ekonomisk utveckling. Hur skapas tillväxt och varför är det så betydelsefullt? Vi behöver både blicka bakåt och framåt. Nya generationer behöver utbildas om hur Sverige blev ett rikt land från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet, under en period då näringsfriheten var omfattande och de politiska ingreppen i ekonomin begränsade. Vi behöver också tala mer om varför det gick så dåligt 1970-talet och fram till 1990-talet, så att vi inte upprepar den tidens misstag.
Det behöver bli tydligare att det inte går att ta en växande kaka för given.
Framför allt behöver det bli tydligare att det inte går att ta en växande kaka för given. Vilken politik som förs spelar avgörande roll för vilken tillväxt som är möjlig. Över tid blir konsekvenserna dramatiska.
En procent i tillväxt per år ökar ett lands samlade välstånd med 22 procent på 20 år. Är tillväxten i stället 2,5 procent per år ökar välståndet med nästan det tredubbla, dryga 60 procent.
Översatt till lönekuvertet handlar det antingen om en ökning av dagens genomsnittliga månadslön från 36 000 till 44 000 kronor på två decennier, eller om en ökning till närmare 60 000 per månad.
Ökningen i ett samhälles välstånd kan användas på olika sätt beroende på politiska preferenser, men utan tillväxt finns inget ytterligare välstånd att fördela. Utan tillväxt kommer vi successivt att börja bli fattigare när vi inte har råd att underhålla det vi redan har. Och utan tillräcklig tillväxt kommer vi definitivt inte att ha råd att investera för att möta klimatförändringar, fler pandemier och andra hot mot människors hälsa och trygghet.
Att ta tillväxten för given är första steget mot stagnation.
Ekonomisk tillväxt är det moderna samhällets främsta allmänintresse.
Om detta talas det alldeles för lite.