Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

När proffsen förlorade makten över samtalet

Det offentliga samtalet har det senaste decenniet i allt större utsträckning kommit att tas över av den tidigare publiken. Men demokrati garanterar inte alltid demokrati. I själva verket har det blivit än viktigare att värna sanning, rätt och vett, konstaterar Carl-Johan Westholm.

Thomas Thorilds ord som pryder Uppsala Universitets huvudbyggnad fortsätter att ha relevans. Foto: Uppsala Universitet.

”I och med att man börjar ge utryck för ett sådant tvivel har man öppnat dörrarna för allehanda vidskepelse och irrationellt tänkesätt. Man har inbjudit till mystik av allehanda slag.”

Så avslutade Torgny T. Segerstedt (Uppsala universitets rektor 1955–1978) förordet till Ratios första seminariebok Antiintellektualismen i Sverige (1979). Det som åsyftades var om myndigheterna ska ha rätt att stoppa fri forskning därför att man inte kan överblicka resultatens betydelse i positiv eller negativ riktning.

Omslag: Daidalos

I en nyss utkommen bok om humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt Oumbärliga samtal (Daidalos, 2020) inleder dess redaktörer Johannes Heuman, Jenni Sandström och Sten Widmalm förordet: ”Det är möjligt att dagens debattklimat i Sverige är mer polariserat och kunskapsfattigt än vad det någonsin varit sedan andra världskriget.”

Vad har hänt? Och varför? Och på grund av vad?

Boktryckarkonst, telefon, radio och tv skakade om villkoren för samhällsutvecklingen. Inte minst politik och opinionsbildning. Också vetenskapen påverkades. De senaste åren har inneburit en stor förändring genom de sociala medierna.

Medan representativ demokrati är en etablerad term, har representativ yttrandefrihet inte varit det

Vår demokrati är representativ, med undantag av folkomröstningar. Men medan representativ demokrati är en etablerad term, har begreppet representativ yttrandefrihet inte varit det, fast den är en tämligen välfunnen beskrivning av den offentliga diskussionen, hittills. Det alldeles övervägande antalet deltagare har ju varit professionella: politiker, författare, debattörer, skribenter, journalister, lobbyister. Så kallat vanligt folk har kunnat skriva insändare, men om de togs in och sedan uppmärksammades, det var en annan sak.

Sociala medier har för första gången i yttrandefrihetens och demokratins historia givit var medborgare möjlighet till ett eget massmedium. Det är inte bara Trump som twittrar, många väljare gör det också.

Ytligt sett kan denna förändring tyckas oproblematisk. Men den franska revolutionens folk, peuple, fick inte omotiverat en klang av pöbel. En individ ur folkdjupet kan vara hård, brutal, okunnig och ondskefull. En massa individer kan vara det tillsammans, med historiskt obehagliga följder. Särskilt under en karismatisk ledare.

Ett viktigt motiv för den allmänna och lika rösträtten var dess folkuppfostrande funktion. Folk tar ansvar om det får ansvar. Medan beslutsfattarna var folkets representanter, blev folket undervisat, även av sig självt. I Sverige spelade folkrörelserna en viktig roll, kompletterade folkskolan. Valspråket för Gustaf V (1907–1950) var tidsenligt ”Med folket för fosterlandet”.

Men hur blir det när den offentliga opinionsscenen intas mer än tidigare av publiken? Traditionella massmedia som tidningar och kvalitetsradio är alltmer sällan kommersiella succéer. Och skolan anses av många brista i sin fostrande funktion.

Teknik kan slå politik, och politik kan slå teknik. Men när, och hur? Det tycks inte finnas några lagbundna rytmer, förutom att tyngdpunkterna förefaller skifta i perioder.

Om attityderna i samhället ändras genom antidemokratiska strömningar, då skulle i längden institutionerna brytas ner.

Det finns också en annan inbördes viktig växelverkan mellan två olika delar i varje samhälle: den mellan attityder och institutioner. Våra institutioner i väst styrs demokratiskt, eller är förankrade i demokratiska beslut av folkvalda, om avtalsfrihet, äganderätt, och rättssäkerhet. Om attityderna i samhället ändras genom antidemokratiska strömningar, då skulle i längden institutionerna brytas ner, och ett annorlunda Sverige, Europa och USA framträda.

Det märks sedan en tid illavarslande tendenser.

Sällan eller troligen aldrig har avståndet mellan de tekniska framstegen och det värderingsmässiga stillaståendet varit så stort i vissa länder utanför väst som idag. Där har utbredda föreställningar stannat på förmedeltida klan- och stamnivå. Även i Europa har det kulturella gapet mellan nyinflyttade isolerade grupper och traditionella västerländska uppfattningar väckt förundran och oro.

I det läget har den nya tekniken med sociala medier blivit en möjlighet till både att förbättra och försämra. Många har ett ansvar, att observera, analysera, värdera och bilda opinion.

Det paradoxala, och oroväckande, är att i en del demokratier har politiska ledare underblåst konflikter, och varit förenklande och vulgära, i detta ords sämsta betydelse. Den yrvakna allmänhet som tagit steget in på den offentliga scenen via sociala medier tycks ibland mer tolerant, ibland mer extrem.

Demokrati garanterar inte demokrati.

Därtill kommer att det magiska tänkandet visat sig i de akademiska sammanhangen. Vissa saker får inte sägas eller utredas, eller uppfattas. En slags akademisk trolldom. Åsiktskorridoren har kompletterats med en forskningskorridor. (Belysande exempel ges av Sten Widmalm i Respons 5/2020 ”Rädsla och radikalisering urholkar det rationella samtalet”.)

Demokrati garanterar inte demokrati. Länder med folkvald regering kan utsättas för statskupper av ett fåtal. Demokratin kan också röstas bort av ett folkflertal. Det är svårt att förneka att sociala medier är ett nytt hot. Frågan är hur starkt, och vad som ger hotet energi. Mycket kan förklaras av vad och hur de styrande politikerna, det styrda folket och den opinionsbildande eliten i massmedia och vetenskap gör och inte gör.

Antiintellektualism, populism och ny kommunikationsteknik har blivit en stark brygd. En första försvarslinje måste rimligen vara att värna sanning, rätt och vett – slitna ord som nu bör hämtas av många från högtidstalens garderob till vardagens tjänst, på olika fronter.