När samhället var experternas dockskåp

Sällan har en så imponerande samling intelligenta människor samlats i policysammanhang som på Camp David, USA en helg i augusti 1971. Här fanns bland andra Arthur Burns, landets mest ansedda ekonom, George Schultz, rektor från Chicagoskolan med världens kanske mest aktade forskare, Caspar Weinberg, som gjort sig känd för att kunna skära i offentliga budgetar, Martin Anderson, expert på storstäder, Paul McCracken, expert på inflation och Paul Volcker, expert på internationella finansmarknader.

De var kort sagt de smartaste som fanns att tillgå för att hantera en ekonomisk kris. De hade aldrig känt sig så viktiga och så statsmannamässiga som just denna helg. Alla var villiga att kompromissa med sina övertygelser. Resultatet blev ett omfattande och omvälvande politiskt paket som skulle sätta fart på USA igen.

Amity Shlaes lämnar oss där, med ett slut som hämtat från västernfilmen Butch Cassidy och Sundace Kid springer de inblandade entusiastiskt ut från mötet, någon kanske rentav med kommentaren att de för ett ögonblick trodde att de hade problem.

Amerikaner känner den politiska fortsättningen lika väl som det klassiska filmslutet

Amerikaner känner nämligen den politiska fortsättningen lika väl som det klassiska filmslutet. President Richard Nixons och hans finansminister Texasdemokraten John Connallys ekonomiska program innebar inom kort kollapsen för det så kallade Bretton Woods-systemet, när de fasta växelkurserna inte längre garanterades av att USA vid anmodan ersatte dollar med guld. USA passade dessutom på att införa omfattande importtullar för första gången sedan de olyckliga tullhöjningarna under den stora depressionen, och som kronan på verket skulle löner och priser nu frysas och därmed kontrolleras av staten.

Tvärtemot att lösa några problem stod USA inför ett förlorat decennium ekonomiskt sett, och paketet fick även geopolitiska konsekvenser eftersom de ekonomiska åtgärderna riktades mot allierade länder, inte minst Japan och Tyskland. I det senare landet skulle den avgående Willy Brandt några år senare förutspå demokratins kommande utslocknande. Framtiden tycktes tillhöra antingen fascismens militärjuntor eller kommunismens generalsekreterare eftersom demokratiernas marknadsekonomier alla tycktes stagnera med brist och ransoneringar under stigande folkligt missnöje och tilltagande våld.

De hade under tre presidentskap ägnat sig åt att drömma allt större drömmar och kanalisera dem alla via politiken

I sina memoarer skulle många av de inblandade från det där mötet 1971 förtvivlat försöka friskriva sig från såväl konsekvenserna som själva programmet, som på så många sätt avvek från inte minst de mer frimarknadsvänliga ekonomernas egentliga uppfattningar.

Men hur kom det sig att USA alls hamnade där – i kriser, brist och skenande löne- och prisspiraler? De hade ju under tre presidentskap ägnat sig åt att drömma allt större drömmar och kanalisera dem alla via politiken på central nivå, hjälpta av de mest begåvade experter.

Titeln på Amity Shlaes bok är ”Great Society”, vilket var vad president Lyndon Johnson föresatte sig att bygga, bland annat genom att förklara krig mot fattigdomen. Undertiteln är ”A new history”, Shlaes berättar nämligen denna historia i detalj och vägrar att nöja sig med de goda föresatserna bakom programmen. I dag dryper det av nostalgi när intellektuella beskriver denna period utifrån just de grandiosa föresatserna och den goda tillväxten. Shlaes visar istället hur de förstnämnda bidrog till att kväva det sistnämnda.

Det var i slutänden billigare att ”träna” folk för arbeten än att faktiskt anställa dem

Framför allt fallerar de politiska programmen påfallande ofta enligt sina egna parametrar. Kriget mot fattigdomen får en för sin tid stor budget och ett eget departement med bästa tänkbara ledning sett till expertis och intentioner. Men politiken var bättre på att bygga upp en antifattigdomsbyråkrati befolkad av vita akademiker än på att faktiskt förbättra villkoren för de fattiga och utsatta, som inte sällan var svarta i det fortfarande segregerade USA. Många åtgärder blev självändamål, det var i slutänden billigare att ”träna” folk för arbeten än att faktiskt anställa dem för att göra någonting, och sådana program utslagna över fler personer i fler städer gav intrycket av att man ”gjorde något”.

Regionala och lokala politiker var tacksamma för finansiering av politiska projekt, men mindre nöjda med villkor och krav från centralmakten. Särskilt växte missnöjet i takt med att federalt finansierad medborgaraktivism innebar statligt finansierade protester mot det lokala styret. Dessa aktivistgrupper, finansierade av fattigdomsprogrammen och av fackföreningsrörelsen, fick så småningom eget liv och kom under 1960-talet mer att riktas mot kriget i Vietnam, ett annat område som anförtrotts experter att hantera med föga lyckat och alltmer kostsamt resultat. En annan gökunge som växte ur detta program var offentligt finansierad legal aktivism, ännu en subvention av medelklassjobb i fattigdomsbekämpningens namn.

Men i stället för att ta konflikter och oklara resultat som en anledning att backa blev den ständiga läxan att det krävdes nya och större program. Från kriget mot fattigdom gick fokus på bara några år till ambitiösa byggplaner och stora projekt för storstadsupprustning med modern arkitektur.

Liksom på många ställen i Europa innebar dessa att slitna områden med nätverk och spontana ordningar – beskrivna av bland andra Jane Jacobs, som beskrev sina kvarter i New York med affärsliv, grannsamvaro och ”ögon på gatan” som höll busliv och brottslighet i schack – rycktes upp med rötterna och ersattes av storskaliga och sterila miljöer som inte sällan förvärrade de problem de var tänkta att avhjälpa.

Offentlig mobilisering av ekonomiska resurser som ska förlösa våra lamslagna samhällen.

Även om Amity Shlaes bok kom förra året är den om möjligt ännu viktigare nu, när det återigen samlas experter och politiker kring tanken att det är deras planer och offentlig mobilisering av ekonomiska resurser som ska förlösa våra lamslagna samhällen. Genom sina personporträtt av ofta hedervärda och kunniga män (ytterst få under denna tid är kvinnor) visar Shlaes att det här finns en lockelse för inte minst akademiker och beslutsfattare att tänka på ett konformt och skadligt sätt i sin entusiasm för politisk konstruktivism.

När politiken drömde stort på 1960-talet gav det plats på scenen för den ena akademiska experten efter den andra, från olika fält, att implementera sina tankar på en betydande del av samhället. Landet var för en stund deras dockskåp där de fick agera ut alla sina inre fantasier om hur folk borde leva. De fick känna sig viktiga och betydelsefulla, bekräftade av makten.

Men just denna ordning och denna kanalisering av drömmar via politiken på central nivå innebar att flertalet medborgare stängdes ute, också från beslut som rörde deras eget liv. Kostnaderna drog i väg, missnöjet växte och de förespeglade resultaten uteblev. Men den akademiska entusiasmen bestod och består än i dag.