Från föräldrahemmets balkong syns ännu de röda ljusen från Barsebäcksverken. Under flera decennier marinerades närområdets barn och ungdomar i kärnkraftssäkerhet. Med overaller, skoöverdrag och hjälmar togs besökare in i hjärtat av svensk kraftproduktion. Fysikböckernas kluvna urankärnor fick liv, det gick nästan att hoppa ner i bassängen bland bränslestavarna. Radioaktivitetsmätningen före och efter besöket inne i reaktorhallen skänkte extra spänning i tillvaron. 

Strömmen flödade i slösande mängder från kärnkraftverket vid det gamla fiskeläget. Hemma i de gulteglade 70-talsvillorna stod de direktverkande elementen med varningslappar som förkunnade: ”Ei saa peitää”.  Vi levde i världens modernaste land.

Med båda reaktorerna igång levererades el till runt 60 procent av Skånes konsumtion. Det skulle ha varit mer. 1965 planerades sex kokvattenreaktorer på platsen – vackert belägen intill ett gammalt  fiskeläge, där den danska kusten under klara dagar är en mänsklig blick bort.

Sveriges väg bort från oljeberoendet, med vattenkraft i norr och kärnkraft i söder, var en förutseende plan. Åtminstone ur elförsörjningssynpunkt. För placeringen av verken några mil från ett grannlands huvudstad, den olösta avfallsfrågan och riskerna med drift och transporter av bränslen – allt det där skulle hinna ikapp utvecklingsoptimisterna. 

Jodtabletter kom i brevlådan och så småningom installerades en särskild apparat som skulle varna för en olycka vid verket, tänkt att skapa extra trygghet. Det är tveksamt om det hade just den effekten. Men någon utbredd radioaktiv rädsla att bota bland de närboende fanns inte. Snarare tvärtom.

Gärna kärnkraft men bara om den syns på min söndagspromenad. 

Vid kärnkraftsomröstningen 1980 var stödet för kärnkraft störst i Malmöhus län. Inte ens en fjärdedel röstade för snabbavvecklingens linje 3. I vattenkraftsförsörjda norr nådde antikärnkraftslinjen långt över 40 procent. En slags omvänd Nimby: gärna kärnkraft men bara om den syns på min söndagspromenad. 

För skåningarna var vikten av en tillförlitlig strömkälla i söder större än oron för en olycka. Det som hände i Harrisburg skulle inte hända i Barsebäck. Och Barsebäcksreaktorerna fick ett filter som skulle fånga upp radioaktiviteten om det som inte kunde hända ändå hände. 

Nu strömmar det inte längre någon el från Barsebäcksverken. Hinderljusen på blocken får hämta sin kraft från en annan källa. Nedmonteringen av det som kom att bli till en atomålderns parentes har pågått i länge nu. 1999 stängdes produktionen i den första reaktorn efter en uppgörelse 1997 mellan den socialdemokratiska regeringen, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centerpartiets ledare Olof Johansson hade några år tidigare vandrat i Öresund och lämnat den borgerliga regeringen för att stoppa bygget av bron. Den gången slapp dock skåningarna undan Centerpartiet. 

2005 stängdes den andra reaktorn. 30 år med drift på platsen blev det. Sedan 2020 går det inte längre att göra studiebesök på Barsebäcksområdet, men ägarbolaget Uniper låter en kortversion av den gamla rundan ligga kvar på nätet. 

Sydvästlänken skulle rädda den skånska elförsörjningen efter Barsebäck. Hösten 2005 togs beslutet. Ett projekt som bara tickar pengar men som aldrig tycks stå klart. En representant för ABB, som förlorade upphandlingen till en konkurrent, liknande 2012 sydvästlänken vid Hallandsåsprojektet: ”Tunneln är inte klar än och vi är rädda för att historien upprepar sig för skåningarna”. Då hade slutdatum satts till 2014. 

Sydvästlänken blev mycket riktigt något av ett hallandsåsprojekt.

Sydvästlänken blev mycket riktigt något av ett hallandsåsprojekt. 7,3 miljarder kronor hade det kostat när Svenska Kraftnät i oktober 2020 äntligen meddelade att driften skulle vara igång den 18 december samma år. Dock med projektledarens reservation: ”Vi är varken mer eller mindre övertygade än vid andra tillfällen”.

Han sa det av erfarenhet. I november 2020 meddelade Svenska Kraftnät att den planerade drifttagningen av sydvästlänken skjuts fram ytterligare. Nu är beskedet att den sätts igång 31 mars 2021. Då har våren rullat in över Skåne.  

”Vi måste granska vad som gått snett”, sa energiminister Anders Ygeman (S) till Sydsvenskan som i rubriken påpekade att det var försening nummer 20 för sydvästlänken.

Det är mycket som har gått snett i svensk energipolitik. Under många år. Inte bara med sydvästlänken. Ygeman har en del granskningsarbete framför sig. 

Läs också:

144: Politiken bakom elbristen

Smedjanpodden

När elen ska öka
behövs kärnkraften

Daniel Westlén

När Ringhals reaktor 1 stängdes vid årsskiftet 20/21, mitt i vintern, nåddes möjligen ett slags botten för energipolitiken. Usel planering och inkonsekventa beslut med snabb nedmontering av planerbar elproduktion och storskalig satsning på det väderberoende. Utbyggd överföringskapacitet skulle lösa kalkylen, men den har inte hängt med. 

Allt är betalat av elkonsumenterna. De har fått en mängd nya och högre skatter på elräkningen. De har betalat subventioner till energislag som sänkt marknadselpriset stora delar av året men låtit det skjuta i höjden när det inte blåser. De har fått läsa om företag som tvingas skjuta upp eller flytta investeringar i nya anläggningar på grund av att nätkapaciteten inte räcker till. I ett par år har varningar utfärdats om att delar av elnätet kan komma att stängas av om en oväntad driftstörning inträffar vid fel tillfälle. I december 2019 slocknade en kabel mellan Danmark och Tyskland, något som skakade om Svenska Kraftnäts kontrollrum. Den gången lyckades man undvika en manuell nedstängning av delar av elsystemet.

Det var den politiska maktens spel som såg till att dyra investeringar blev värdelösa.

Det är knappast en bred folkvilja som har drivit på för kärnkraftens förtida avveckling, särskilt inte i söder. Det var den politiska maktens spel och kompromisser som såg till att dyra investeringar, miljökostnader som redan var tagna, blev värdelösa. Omställningen drevs på i ideologisk blind hetsjakt, till ett högt pris och med ökade risker för elförsörjningen som följd. 

I dag talas det om hotet mot demokratin, ett hot drivet av populism. Regeringens företrädare varnar rentav för konsekvenserna av om oppositionen tar över: ett populistparti ska tyglas, sådant klarar inte moderater av, är budskapet. 

Det är ett sätt att flytta fokus från egna och tidigare politiska företrädares misslyckanden. Bort från hur man låtit mindre partier med stark ideologisk agenda i avgörande frågor driva de andra framför sig. Allt i utbyte mot uppgörelser och stöd för maktinnehav. 

Energipolitiken är ett sorgligt exempel på hur politiska makthavare brustit i sitt långsiktiga åtagande, hur de slarvat med huvuduppdraget att hålla landet stabilt under utveckling, att förbättra steg för steg utan att erodera den grund samhället vilar på. Om folket reagerar är det brister i den förmågan som väljarna vill göra makten uppmärksam på. Då duger det inte att svara med att skrika högre på motståndarna om deras sviktande demokratiska ryggrad. En deklaration om att själv vara demokratins garant kan vilken politisk ledare som helst utfärda. Det säger ingenting om de egna demokratiska reflexerna, än mindre om politisk duglighet. 

Skånes slätter är numera beströdda av vindkraftverk, i havsbanden växer vindkraftsbyar upp. Från mitt sovrumsfönster ser jag flera möllor av det nyare slaget, under sommarbrisen blandas bruset från vågorna mot Östersjöns strand med vindsnurrornas monotona ljud. Om natten lyser de röda varningslamporna.