Den 26 oktober 1990 meddelade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att Sverige borde söka medlemskap i EG (som det hette då). Det hela presenterades på en presskonferens i riksdagshuset och var interfolierat i ett bredare ekonomiskt-politiskt krispaket. 

Sverige stod på tröskeln till 90-talskrisens stålbad. Politik handlade mer än något annat om att vinna förtroende. För kronan. För Sverige. För reformförmågan. Krispaketet – vilket det i grunden var – hade marknadsförts hårt på förhand och syftade till att bryta den ekonomiska politikens nedåtgående tillitsspiral. Förväntningarna var uppskruvade.

Den föregående våren hade regeringen Carlsson lagt fram ett ”stoppaket” präglat av ekonomisk-politisk panik. Finansminister Kjell-Olof Feldt lämnade regeringen, som dessutom tvingades avgå i dess helhet. Carlsson I efterträddes av Carlsson II och Allan Larsson blev ny finansminister.

Regeringen behövde göra något för att ingjuta förtroende i de finansiella marknaderna.

Problemen var dock inte över. Tvärtom. Svensk ekonomi och den svenska valutan befann sig under ett konstant tryck och under hösten 1990 tilltog valutautflödena. Regeringen behövde göra något för att ingjuta förtroende i de finansiella marknaderna. Lösningen som arbetades fram i Regeringskansliet var en skrivelse till riksdagen som syftade till att signalera och därmed tidigarelägga effekten av ett antal beslut som planerades för våren 1991. 

Allan Larsson beskriver det i en essä i Dagens Arena:

Den slutsats som Ingvar Carlsson och jag kom fram till var att det inte skulle räcka med ett traditionellt krispaket med budgetnedskärningar och skattehöjningar för att skapa förtroende för regeringens ekonomiska politik och därmed för den svenska kronan. Det behövdes ett större grepp.

I Rolf Gustavssons statsministerbiografi över Ingvar Carlsson bekräftas detta i de intervjuer som görs:

Allan kommer till mig [Ingvar Carlsson] med grundidén att vi måste gå fram till riksdagen med ett besked. När vi sitter i soffan uppe hos mig så spånar vi också om hur vi ska behandla de ekonomiska frågorna. Det var ju fortfarande ett besvärligt ekonomiskt läge. Så jag ställde frågan vagt till honom om det skulle vara bra från hans utgångspunkter om vi lade in Europafrågan i ett bredare initiativ, i ett paket. Han tyckte det var jättebra.

Skrivelsen kom att innehålla högt och lågt. I den korta inledande sammanfattningen hette det att:

I skrivelsen presenteras ett omfattande åtgärdsprogram för att stabilisera den svenska ekonomin, förbättra ekonomins funktionssätt och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.

Efter att ha gått igenom ”De grundläggande problemen” (som var betydande), ”Utgiftsutvecklingen i den offentliga sektorn”, ”Pris- och lönebildningen” kom skrivelsen till avsnittet om ”Europapolitiken”. Där man kilade in följande formulering:

Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen.

Tre decenniers ihärdigt argumenterande för varför ett svenskt medlemskap i EEC/EG var oförenligt med Sveriges grundläggande utrikes- och säkerhetspolitik var som bortblåsta. Ingvar Carlsson hade skrivit historia – förvisso i tunna blyertsstreck.

Sättet som beslutet fattades och de former de tog har sedan dess varit föremål för omfattande debatt och historiediskussion. Ett helt avsnitt i Ingvar Carlssons memoarer ägnas åt ett inte bara övertygande försök att tvätta bort bilden av EG-ansökan smögs in i det bredare paketet. Kapitlet heter följdriktigt ”Myten om fotnoten”. Carlssons poäng är att det som inträffade var tydligt för var och en som hade följt den socialdemokratiska partiledarens skrivande, debatterande och – inte minst – resande under de föregående åren. 

Det är som sagt inte helt övertygande. Många uppfattade det som en bomb. Och det gällde inte bara svenska väljare. Finlands president Maunu Koivisto var på statsbesök i Portugal när han nåddes av nyheten. Också här försöker Ingvar Carlsson putsa på historien, för att reparera sin egen och Sveriges relation till Finland.

I en artikel av författaren och journalisten Stefan Bruun i Hufvudstadsbladet i april 2017 beskrivs hur Ingvar Carlsson så sent som 25 augusti 1990 försäkrade Koivisto att Sverige inte kommer att söka medlemskap i EG (åtminstone inte utan samordning med Finland). 

Under de kommande månaderna lägger finländska diplomater och politiker pussel och kommer till slutsatsen att en svensk medlemskapsansökan ändå är fullt möjlig eller kanske till och med sannolikt: 

Några dagar senare briserar bomben, Ingvar Carlsson meddelar officiellt att Sverige ansöker om fullt medlemskap i EG. Trots alla varningar kom beskedet som en chock för den finska statsledningen med Mauno Koivisto i spetsen. Man ansåg att Sverige agerat bakom Finlands rygg och ljugit. För några veckor råder en iskyla mellan länderna.

Trettio år senare är det Finland som driver processerna. Kontrasten mot hur informationsgivningen sköttes då av Sverige är stor. Finlands statsminister Sanna Marin lämnade förra veckan över presentationen av den historiska säkerhetspolitiska analysen till sin utrikesminister, och satte sig istället på planet till Stockholm för att möta Sveriges regering och media. När detta förhoppningsvis landar i ett svenskt Nato-medlemskap kommer vi att ha Finland att tacka för mycket. 

Det som gjorde historien om EG-ansökan lite märklig är varför regeringen inte gjorde större affär av det historiska beslutet. 

Det som gjorde historien om EG-ansökan lite märklig är varför regeringen inte gjorde större affär av det historiska beslutet. För om avsikten med paketet var att ingjuta förtroende i de internationella finansmarknaderna, så var ju detta en betydande pjäs. En signal om en europaanpassning av svensk ekonomisk politik. 

Allan Larsson har själv konstaterat att nyheten helt flög förbi bland annat Dagens Nyheter. Det stämmer. Påföljande dag var huvudrubriken ”Ekonomer dömer ut krispaketet”. På förstasidan puffades det för att ledarredaktionen kräver nyval och för medborgerliga kommenterar om att krispaketet är ”En katastrof för barnfamiljer.” 

Läs också:

Kroka arm med Nederländerna i EU-politiken

Fredrik Johansson

Regeringen har gjort Sverige EU-politiskt irrelevant

Fredrik Johansson

Socialdemokraterna förblev splittrade i EG/EU-frågan. Partilinjen blev en sorts övergripande rekommendation som det var fullt möjligt att vara helt emot och samtidigt uppbära ledande positioner. Partiets sammanhållning ställdes över förmågan att driva en fokuserad och tydlig svensk europapolitik. Listorna till Europaparlamentsvalen varvade EU-anhängare och EU-motståndare.

Några år senare skulle den socialdemokratiska partiledningen agera på ett liknande sätt i EMU-frågan. Partiledningen dröjde länge med att ha en egen uttalad uppfattning – vilket inte blev mindre märkligt av att Göran Persson hävdade att EMU var den viktigaste frågan under hela hans politiska karriär. När partiledningen väl bestämde sig kombinerades det med att ledande EMU-motståndare som Leif Pagrotsky och Margareta Winberg gavs seniora ministerposter (Winberg blev vice statsminister).

Det beslut som nu fattas kommer att kräva uppslutning på ett helt annat sätt.

Natofrågan är något annat. Socialdemokraterna kommer inte att kunna agera på det sätt man gjorde 1990. Och då inte bara för att det är Finland som är pådrivande. Sverige kommer behöva gå in i alliansen med en tydlig egen uppfattning om vilken roll vi ska spela och för att möta de förväntningar som våra allierade kommer att ha på vårt bidrag vad gäller säkerhet, teknologi och försvarsförmåga. 1995 backade vi in i EU. 2022 måste vi gå rakt in i Nato. 

Det beslut som nu fattas kommer att kräva uppslutning på ett helt annat sätt. Det kommer exempelvis inte att vara möjligt att vara minister och samtidigt motståndare till en grundförutsättning för svensk säkerhetspolitik. Vi kommer sannolikt se många snabba individuella positionsförflyttningar. 

Natobeslutet kommer också att få konsekvenser för regeringsfrågan och för förutsättningarna att exempelvis bygga en vänsterregerings politik på stöd från uttalade Nato-motståndare som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En ny koalition mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer inte att vara möjlig med mindre än att Miljöpartiet ändrar sig.

Det finns anledning att tro att den socialdemokratiska partiledningen och Magdalena Andersson menar allvar när man säger att man sätter Sveriges bästa främst när man fattar detta beslut. Alternativet är allt för omskakande att föreställa sig. 

Både partiordföranden och partisekreteraren har dock sagt att det är viktigt att stöka undan Natofrågan för att fokusera på valrörelsen. Tobias Baudin vill ”knacka dörr” och menade i ett svindlande uttalande i DN att Nato inte bör dominera valrörelsen eftersom ”det är en för stor och viktig fråga”. Det socialdemokratiska partiets valplanering kan inte vara en del i Sveriges överväganden i detta. 

Det är möjligt att det taktiska är att tiga kring det som är uppenbart. Men Sverige kommer inom några veckor behöva fatta beslut om medlemskap i Nato. Tåget går när Finland bestämmer sig. Att lotsa igenom ett medlemskap kommer vara denna och kommande regerings viktigaste uppgift. Något viktigare svenskt intresse har inte funnits i svensk politik på decennier. Ju bredare enigheten kring det kan bli desto bättre. Men så länge Vänsterpartiet, Miljöpartiet och ledande socialdemokrater är motståndare till Nato så blir det en valfråga. Oavsett vad Tobias Baudin vill eller inte. 

Sveriges medlemskap i Nato kan inte läggas in i en ekonomisk-politisk skrivelse till Sveriges riksdag.

Omslagsfoto föreställande statsminister Magdalena Andersson tillsammans med Finlands statsminister Sanna Marin:
Stina Stjernkvist/SvD/TT

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!