Nej, svensk demokrati är inte hotad

Är svensk demokrati hotad? Nej, svarade en majoritet av de tillfrågade när Kvartal strax efter valet genomförde en minienkät bland svenska statsvetarprofessorer. ”På kort och medellång sikt finns inget hot”, försäkrade Sören Holmberg. Kollegan Bo Rothstein instämde och menade sig inte kunna se något scenario där demokratin faktiskt var hotad. Och Peter Esaiasson gick så långt att han beskrev farhågorna som ”mycket kraftigt överdrivna, närmast fantasifoster”.

De lugnande orden vilar på stabil empirisk grund. Nästan alla tillgängliga undersökningar visar att de demokratiska normerna är tryggt förankrade i såväl opinionen som i våra institutioner. Visst finns orosmoln, vilket flera av enkätsvaren också berörde. Sten Widmalm nämnde påverkansförsök från extern makt och Henrik Ekengren Oscarsson lyfte fram ökningen av hat och hot mot förtroendevalda. Någon nämnde korruption, någon annan varnade för att allt för mycket makt är på väg att delegeras till experter. 

Ett så komplext system som ett demokratiskt statsskick påverkas naturligtvis av en mängd faktorer, som sällan utvecklas i samma riktning. Höjd utbildningsnivå kan exempelvis stärka demokratin samtidigt som en krympande lokal nyhetsbevakning kan ha motsatt effekt. Det finns förmodligen hundratals skäl att oroa sig för hur en eller annan faktor i samhället på längre sikt kan vara problematisk för demokratin (och minst lika många skäl att glädjas åt att andra processer verkar i rätt riktning).

Men det är inte på denna abstraktionsnivå som den högljudda demokratidebatten befinner sig. Den kretsar kring Sverigedemokraterna och huruvida partiets framgångar innebär att Sverige nu drabbats av omvärldens auktoritära trender. 

Den globala nedgången för demokratin är väldokumenterad. Antalet länder som uppfyller demokratiska grundkriterier är färre idag än på flera decennier. 

Det är naivt att tro att inte även den svenska demokratin är hotad, hävdar exempelvis Jesper Strömbäck. Kan det hända där så kan det hända här. De som vill avskaffa demokratin säger det inte öppet, men strategin är ändå tydlig:

Strategin för dessa demokratins lönnmördare är istället att attackera och successivt underminera centrala demokratiska fri- och rättigheter, institutioner och processer, och därmed sätta demokratin ur spel och rigga systemet till sin egen fördel.

Till dessa lönnmördare räknar alltså Strömbäck även Sverigedemokraterna. Det är en analys som han bland annat delar med statsvetaren Staffan I Lindberg, som för övrigt avviker som den mest pessimistiska rösten i Kvartals enkät. I en debattartikel i Sydsvenskan, tillsammans med Åsa Wikforss och Mårten Wikforss, skriver han att Sverigedemokraterna är ett parti ”av just det slag” som ligger bakom den pågående ”autokratiseringsprocessen” i världen.

För att hotbilden, som den formuleras av Strömbäck och Lindberg, ska vara motiverad, krävs att två påståenden är sanna. Dels att Sverigedemokraterna faktiskt önskar avskaffa demokratin i Sverige. Dels att det finns en reell risk att de kommer att lyckas. 

Alla vet exempelvis att Nordiska motståndsrörelsen och Kommunistiska partiet vill avskaffa demokratin. Men ingen tror att de kan lyckas. Därför framställs deras existens heller inte som systemhotande.

Svårigheten att belägga partiets anti-demokratiska motiv framgår av den systematiska otydlighet som utmärker texter skrivna i detta ärende.

Är då Sverigedemokraterna verkligen ute efter att ersätta eller åtminstone kraftigt försvaga demokratin? Svårigheten att belägga partiets anti-demokratiska motiv framgår av den systematiska otydlighet som utmärker texter skrivna i detta ärende. När Stefan Löfven och Bengt Westerberg strax före valet i en gemensam debattartikel hävdade att SD utgör ett ”allvarligt hot mot den liberala demokratin” listade de ett antal “förslag och uttalanden” från partiet: 

• begränsningar i public services rörelsefrihet
• utpekande av journalister som samhällets fiender
• krav på partipolitisk stämpling av journalister
• neddragning av presstödet
• minskat stöd till studieförbunden
• nedskärningar med miljardbelopp i de offentliga kulturbudgeterna
• borttagande av alla böcker på främmande språk från biblioteken
• förbud mot prideflaggor i offentlig regi
• diskriminering av icke svenska medborgare
• ifrågasättande av mångfalden i olika avseenden

Här blandas stort och smått. Men bortsett från några olämpliga twitterinlägg refererar de i praktiken till ställningstaganden i frågor som kan och bör rymmas inom demokratin.

Storleken på stödet till studieförbunden bestäms exempelvis av riksdagsmajoriteten, inte av en demokratikommission. Kulturbudgetar konkurrerar med försvars- och sjukvårdsbudgetar och hur den avvägningen bäst ser ut är en ideologisk, snarare än demokratisk, fråga. Och hur obekvämt det än kan låta så diskriminerar alla demokratier mellan medborgare och icke-medborgare. Frågan är inte om utan hur.

Att blanda in den här typen av exempel i en diskussion om demokratihot är att blanda bort korten.

Att blanda in den här typen av exempel i en diskussion om demokratihot är att blanda bort korten. Man kan också påminna om att liknande uppräkningar för några år sedan alltid innehöll hänvisningar till SD:s invandringspolitik. Men efter att Socialdemokraterna och Moderaterna tagit över stora delar av denna är det förstås inte längre trovärdigt att använda just migrationen som demokratiskt slagträ.

Mer besvärande för Sverigedemokraterna är deras internationella förebilder. Det är ingen tvekan om att partiet både inspirerats och imponerats av exempelvis Fidesz framgångar i Ungern. Även om det nu är den ungerska invandringspolitiken och statligt sanktionerade nationalismen som lockar säger det förstås en del om de demokratiska reflexerna när man inte bara har överseende med utan också beundrar en politisk ledning som tar strid för sina nationalkonservativa värderingar på alla nivåer i samhället, även när detta medför begränsad frihet för medier och domstolar. 

Men Ungern är inte Sverige. Hundra år av obruten demokrati väger trots allt tungt i jämförelse med länder som under nästan hela 1900-talet präglades av fascism och kommunism. Alla exempel på demokratiska tillbakagångar har skett i länder med ett yngre demokratiskt arv än Sverige. Det må vara naivt att föreställa sig någon slags evig skandinavisk anti-auktoritär immunitet, men likväl talar denna erfarenhet för att ”Trump”, ”Polen” eller ”Ungern” inte duger som kvalificerade argument för att även den svenska demokratin skulle vara hotad. 

Hur man än jämför framstår Sverige alltjämt som en av de absolut mest stabila demokratierna i världen. Och vi vet av erfarenhet att i en konsoliderad demokrati, där de demokratiska normerna är väl förankrade hos medborgare och myndigheter, ryms även partier med avvikande demokratisyn. Inte ens när riksdagen rymde ett parti som var direkt inspirerat av Stalins Sovjet rubbades det här systemet. 

Och precis som Vänsterpartiet kommunisterna en gång i tiden tvingades anpassa sig till demokratin som överideologi har Sverigedemokraterna i stort gjort samma resa. Här spelar det ofta felriktade argumentet om partiets storlek – ”om tjugo procent röstar på dem kan de inte vara rasister” – faktiskt roll. Inget parti som lurar sina väljare kan överleva i längden. För att attrahera stora väljargrupper har SD varit nödsakade att både följa och anamma spelreglerna. De har suttit i folkvalda församlingar sedan 1990-talet och i riksdagen i tolv år och har hela tiden följt protokollet, accepterat förluster och vunnit sitt inflytande på oklanderlig väg.

Men tillväxten har också förändrat partiet: i en demokrati är partierna till stor del sina medlemmar och väljare. Och få av dessa delar grundarnas högerextrema bagage.

För egen del har jag noll intresse av att relativisera eventuella demokratihot. Min egen subjektiva uppfattning är att Sverigedemokraterna är riksdagens sämsta parti. Men de är inte desto mindre en legitim aktör i vår demokrati.

I sin debattartikel varnar Lindberg, Wikforss och Wikforss för att ”politisera demokratidebatten”:

Frågan om vad som utgör ett hot mot ett lands demokrati är en faktafråga som endast kan besvaras med grund i forskningen.

Jag tror att det är tvärtom. Visst bör man även i diskussionen om demokratins framtid anamma klimatdebattens stridsrop och lyssna på forskarna. Men då finner man snart oenighet. En ibland förvirrande oenighet om hur partier ska klassificeras, men också en konstruktiv oenighet om komplexa samband, definitioner och avgränsningar. Och framförallt en berikande och sannolikt evig filosofisk och ideologisk oenighet om hur den goda demokratin egentligen ska utformas.