Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Niclas Kvarnström kommer att stärka statsministerrollen
Efter en lång väntan har Niclas Kvarnström utsetts till Sveriges nya nationella säkerhetsrådgivare. Med en gedigen karriär inom näringsliv och utrikesförvaltning kommer hans erfarenheter att tjäna Sverige väl. Men för att inte låta rollen slösas bort måste han ges möjlighet att bli mer än bara en samordnare. Det skriver Bean Khalil.
De purpurfärgade brudorkidéerna skapade en ogenomtränglig barriär mellan den kinesiska och europeiska delegationen. Men torsdagens toppmöte var inte inledningen på ett äktenskap. Tvärtom. Det som skulle bli ett firande av ett halvsekel av vänskap blev istället en verbal fäktning iklädd ömsesidiga löften om förbättring.
Mitt i detta retoriska slagsmål satt personen som nu fått nyhetsrubriker i hela Sverige: Niclas Kvarnström. Som chef för Asien-avdelningen vid EU:s utrikestjänst, EEAS, var det honom alla blickar riktades mot när de europeiska giganterna Ursula von der Leyen, António Costa och Kaja Kallas ville få medhåll.
När den svenska statsministern därför sökte runt efter en ny nationell säkerhetsrådgivare fanns det få med lika stor utrikespolitisk gravitas som Niclas Kvarnström. Kvarnströms gedigna erfarenhet från näringsliv, UD, EU och multilaterala organisationer kommer att göra gott för en förvaltning som är i behov av lugn och ro efter flera månader av negativ medial uppmärksamhet.
Funktionen han nu kommer leda har snabbt blivit en viktig nod i det svenska utrikesväsendet. När statsminister Ulf Kristersson gav Henrik Landerholm i uppdrag att bygga upp den nationella säkerhetsrådgivaren så var det för att täppa till två hål som under decennier vuxit sig större.
Med uppbyggnaden av en nationell säkerhetsrådgivare kom allt detta på plats.
Den första var Sveriges urusla hantering av kriser. Efter tsunamikatastrofen, senfärdigheten i coronapandemin och den överraskning som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina verkar ha varit, så förstod man att något var fel i systemet. Rätt information kom för sent fram till statsministern och hans kansli. Värst av allt: ingen hade heller det mandat som krävdes för att kunna samla alla statsaktörer, samordna arbetet och lösa uppgiften.
Den andra var det faktum att statsministern inte blev försörjd med tillräckligt kvalificerad omvärldsbevakning. Hans tidigare utrikespolitiska kansli sysslade mest med administrativa uppgifter kring resor. Statsministern kunde självklart begära information från fackdepartementen men det saknades någon som kunde bearbeta, få en överblick och formulera en genomtänkt analys för att möta problemet. Med uppbyggnaden av en nationell säkerhetsrådgivare kom allt detta på plats.
Rollen som nationell säkerhetsrådgivare kom från efterkrigstidens USA och president Eisenhowers försök att samla all säkerhetspolitik i en funktion. Begreppet ”säkerhet” hade efter världskrigen blivit större och kunde inte begränsas till att bara handla om stridsförmågor. Presidenten ville få en helhetssyn och förstod att statsapparaten inte kunde förbli oförändrad när samhället förändrades och hoten ändrade karaktär.
Det var mellan Kissinger och Nixon den amerikanska linjen skissades på, formades och sedan verkställdes
Även om den amerikanska rollen till en början bara var ämnad att vara en samordnande funktion så har dess inflytande varierat utifrån vem som innehaft positionen. Det går särskilt att urskilja tre olika typer av säkerhetsrådgivare.
Den första – som förknippas med Henry Kissinger – är den mest kända. Kissinger tjänstgjorde under president Nixon och Ford och kom att bli huvudkällan för all amerikansk utrikespolitik. Det var mellan Kissinger och Nixon den amerikanska linjen skissades på, formades och sedan verkställdes. Utrikesministern fick istället instruktioner om att varken synas eller höras.
Den andra arketypen av säkerhetsrådgivare kännetecknas av Zbigniew Brzezinski. Brzezinski var säkerhetsrådgivare under president Jimmy Carter och intog inte en lika offentlig roll som Kissinger. Brzezinskis maktställning inom administrationen byggde på det nära vänskapliga band han hade till presidenten. Brzezinski hade ett stort inflytande och fick administrationen att bli mer konfrontativ i sin utrikespolitik. Då han alltid var mån om säkerhetsrådets roll och självständighet hamnade han oftast i konflikt med andra departementschefer.
Den sista typen av nationella säkerhetsrådgivare är den Eisenhower hade i åtanke när han skapade funktionen. Främsta exemplet på det är Brent Scowcroft som tjänstgjorde under H. W. Bush. Scowcroft såg sin uppgift att väga olika åsikter och intressen för att låta presidenten agera på det han tyckte var bäst. Scowcroft hade en mycket mer samordnande funktion än de tidigare nämnda.
Även om den svenska konstruktionen gör en Scowcroft-liknande variant mer trolig så finns argument till varför rollen kan tjänas bättre av att förändras. Statsrådsberedningen är det enda departementet som måste ha en helhetsbild och väga alla regeringens intressen mot varandra. Inget annat departement kan förväntas ta hänsyn till andra intressen än sina egna. Det kan därför vara klokt att inte bara låta Kvarnström samordna andras åsikter utan tydligare ges det mandat som krävs för att bilda, framföra och verkställa egna. Då skulle statsministern först få en analys fri från departementens särintressen, som sedan kan ställas mot både UD och Försvarsdepartementets bedömningar.
Även om vilken väg posten som nationell säkerhetsrådgivare tar ännu är oviss så kan vi redan nu konstatera att Niclas Kvarnströms tillsättning kommer tjäna Sverige väl. Samma kvalificerade råd som han måste ha gett de europeiska ledarna som satt bakom den purpurfärgade barriären, samma råd kommer han kunna ge den svenska statsministern.