Samhälle Krönika
Nu är jakt politisk hårdvaluta
En bred skara borgerliga politiker har på senare år givit jakten allt större utrymme i sina sociala medier. Anna Ek, väl rotad i en lantlig, mer avslappnad jakttradition, undrar vad de försöker kommunicera.
Andra måndagen i oktober har under hela min uppväxt varit helig. Då har jaktlagets gubbar samlats på gårdsplanen, med kaffekorgarna fyllda till bristningsgränsen och bössorna avslappnat hängande över axeln. Med förväntan har de flesta redan tagit en tur runt på markerna med bilen, för att kika efter vilt eller spår. Kaffet får vänta en stund, för nu är det dags för älgjaktspremiär.
Så länge jag kan minnas har jag suttit med pappa på pass eller gått i drevkedjan. Jakten har varit en lika naturlig del av årstidernas gång, som plöjning och sådd. Jag hör till den del av jägarkåren som ser jakten som en naturlig del av livet, snarare än en hobby eller en aktivitet. Den del som jagar i de kläder man har, med en ärvd bössa och med syfte att fylla frysar. Det var inte förrän jag kom till universitetet som jag egentligen kom i kontakt med en mer professionaliserad jakttradition. Att jakt är en image, känns därför fortfarande främmande. När politiker, så som Ulf Kristersson och Ebba Busch, använder jakten av symboliska skäl kan jag inte låta bli att fråga mig själv i vilket syfte det görs.
Många av oss minns säkert när Ulf Kristersson för något år sedan poserade i jaktkläder på en bild som uppmanade regeringen att hjälpa Grekland i arbetet med att skydda EU:s yttre gräns. På bilden stod Ulf Kristersson iklädd en oljerock och en Chevalier-keps med armarna korslagda över bröstet. Budskapet som stod skrivet över bilden löd ”Stärk gränsen!”. Associationen till vapen och militära färger kritiserades friskt. På Twitter ställdes frågan om vad Ulf Kristersson skulle skjuta på.
Kristerssons mening var knappast att anspela på ett eventuellt våldskapital, det vore tämligen korkat, utan på något annat än det kritikerna i det här fallet fyllde sina luftslott med. Det är mer rimligt att bilden försökte knyta an till den grupp som ibland beläggs med epitetet ”verklighetens folk”: en tillhörighet som Moderaterna inte är ensamma om att försöka kapitalisera på.
Bilden skulle tala till dem som ligger bortom Kristerssons egen beskrivning av jakten som ”både naturupplevelse, spänning och kul umgänge”. Nämligen det egensinniga behovet av att rå om sig själv, rotat i själen på ”verklighetens folk” där jakten i större grad är en del av livet än en livsstil eller friluftsaktivitet.
Jakt är inte bara en friluftslivsaktivitet. Framförallt inte historiskt.
För jakt är nämligen inte bara en friluftslivsaktivitet. Framförallt inte historiskt. Under en längre tid var viltet en resurs för de rika, förbehållen adel och stora markägare. Även om Sverige inte har en lika stark tradition av adliga privilegier som många andra europeiska länder, var det på många håll i Sverige länge förbjudet för allmogen att jaga hur och vad de ville. Den grupp som i dag benämns som ”verklighetens folk”, är de som under en lång tid drabbades av jaktregleringar oavsett om de ägde mark eller inte.
Bakgrunden till den här uppdelningen går flera hundra år tillbaka. Redan på 1300-talet, med Magnus Erikssons landslag, inskränktes den allmänna jakten. Genom lagen inrättades stränga straff för de som tjuvjagade i de kungliga ”jaktparkerna”. Därefter har många kungar och drottningar förändrat reglerna gällande rätten till jakt, inte minst gällande den på högvilten: älg, hjort och rådjur. Ett spännande exempel på hur viktig jakten var som statussymbol kommer från Gustaf II Adolfs regeringstid, då olovlig älgjakt på Åland belades med dödsstraff. Allmogen skulle inte få frånta de besuttna sitt största nöje och den viktiga resurs som viltet då var.
Jägarkåren är fortfarande delad mellan de som tillhör ”verklighetens folk” och de som spenderar tiotusentals kronor på utrustning eller jaktupplevelser.
Med undantag för 1700-talets slut och 1800-talets början då jakten under några decennier släpptes fri, har jakten under större delen av den svenska historien varit kraftigt reglerad och förbehållen herrskapen. Det är inte förrän under det sena 1800-talet, med dess nationalromantik och landsbygdsvurm, som jakten fick genomslag i de breda folklagren. Där och då, tog jakten plats som en del av det allmänna intresset för naturen. Jakten bär i dag inslag av det naturintresset, men är fortfarande i många kretsar färgad av tillhörigheten till överklassen. Jägarkåren är trots allt fortfarande delad mellan de som tillhör ”verklighetens folk” och de som spenderar tiotusentals kronor på utrustning eller jaktupplevelser.
Var Kristersson befinner sig på den skalan är oklart, men han är inte ensam. Inte ens bland partiledarna, efter att Ebba Busch för något år sedan blev en del av jägarkåren. Numera är inläggen på Buschs instagramkonto om olika jaktupplevelser inte ovanliga. Även om bilderna inte visar jaktens alla delar – några är till och med censurerade för att inte väcka obehag – målar de en gemytlig bild av jakten som en del av partiledarens vardag. Inläggen visar upp jakttillfällen, förklarar samhörighet med andra kvinnliga jägare och berättar om att hon pratar med sina barn om varifrån viltet på tallriken kommer.
Jakten har kanske haft en plats i Buschs liv under en längre tid, men det är inget hon egentligen delat med sig av förrän under de senaste åren. Det kan mycket väl vara till följd av en organisk utveckling av intresset, men det betyder inte direkt att det finns ett större behov av att dela med sig av det på sociala medier. Något som både Busch och Kristersson verkar göra allt mer, tillsammans med sina partier. Kristdemokraterna har exempelvis flera partiföreträdare, utöver Busch, där jakten tar ett större utrymme i sociala medier nu än för några år sedan. Partisekreterare Peter Kullgren är ett sådant exempel. Trenden är tydlig. Vad är det som gör att nu är rätta tillfället att med vapen i hand och med tåliga kläder posera i sociala medier? För det är, trots allt, vad de och flera andra borgerliga företrädare gör.
En förklaring ligger säkert i den allmänna friluftsvurmen som drar över Sverige och världen. Inte minst i spåren av corona, har svenskarna i stället för att söka sig utomlands sökt sig ut på äventyr i den svenska naturen. Var och varannan person är ute på vandring, provar sig på en tur i skidspåret eller tar en semesterhelg i skärgården. Jakten kan absolut ses som en förlängning av det intresset men det har, som ovan nämnts, även en annan klangbotten. Inte minst när de bilder som delas, eller för den delen samarbeten men influencers som görs, ger starkare associationer till engelsk rävjakt än till den allmänna svenska jakttraditionen. Den som står i stark kontrast till sörmländska herrgårdar, andskytte och bjudjakter i Norrland.
Läs också:
Det är självklart inte dåligt att politiker jagar, eller för den delen normaliserar jakt. Det har många politiker under en längre tid gjort; jakt är ju trots allt ingenting nytt. Det är däremot spännande att reflektera över hur partiledare och andra politiska företrädare använder jakten för att bygga sitt personliga varumärke med. Att vara en ”kvinna som kan” eller en man med förankring hos ”verklighetens folk” är trots allt någonting som går att kapitalisera på när man bygger förtroende. Inte minst i dagar som dessa när lantbruket, skogen och landsbygdens väljare står på spel.
Att vara en ”kvinna som kan” eller en man med förankring hos ”verklighetens folk” går att kapitalisera på när man bygger förtroende.
Ebba Busch och Ulf Kristersson är inte ensamma om att försöka dra nytta av intressen för att bygga förtroende. Socialdemokrater gör det genom att hävda sig vara en del av arbetarrörelsen, Miljöpartiet genom att vara miljöaktivistiska och Centerpartiet med hjälp av bilder på företrädare i gummistövlar. Det är ett val som görs, för att skapa en bild av en samhörighet med grupper som i verkligheten befinner sig långt från politikernas.
I kulturkrigets skugga, väljer Kristersson och Busch att dela med sig av ett intresse som de vet ger en tydlig kulturell tillhörighet. Det vore naivt av partier som söker stöd hos landsbygdens väljargrupper att inte använda det enda intresset som binder samman högerns stadsbor och lantisar – jakten.
Omslagsfoto i sociala medier: Madeleine Lewander/Svenska Jägareförbundet.