Nu får Malmö se hur det är att vara jude

Om man promenerade i Malmö ovetandes om att schlagerfestivalen äger rum, skulle man kunna inbilla sig att staden är en färgglad krigszon. På gatorna kryllar det av poliser, stora delar av staden är avspärrade med kravallstaket och vill du in på arenaområdet kan du förvänta dig en säkerhetskontroll värdig en flygplats. Kombinationen förhöjd terrorhotnivå och konflikt i Mellanöstern har bäddat för ett av de största säkerhetspådragen någonsin i Malmö. För gemene man är detta en ny verklighet att förhålla sig till. För Malmös judar är det en manifestation av vårt normala. 

“Tänk på att inte samlas utanför synagogan” är ett budskap som nästan alltid nämns i anslutning till sammankomster i Malmös synagoga. Malmös judiska församling utgör en underbar och familjär gemenskap, men antisemitismen som så länge präglat Malmö har tärt på judiskt liv i stor utsträckning. Hög säkerhet tillhör vardagen. Det första jag möts av i församlingshuset är säkerhetsslussen och säkerhetsvakterna. Malmös synagoga som stoltserat i staden i 120 år kräver ständigt skydd, exempelvis är alla fönster skottsäkra och kring hela området löper ett högt staket samt konstant kameraövervakning. Detta är det ”normala” vi levt med under många år. Först nu, när staketet och säkerheten breder ut sig i hela Malmö, inser resten av befolkningen hur det känns för oss. 

Först nu, när staketet och säkerheten breder ut sig i hela Malmö, inser resten av befolkningen hur det känns för oss. 

Antisemitismen har en långvarig historia i staden och judars utsatthet bör inte betraktas som en tillfällighet. Under många år styrdes staden av socialdemokratiska Ilmar Reepalu, som under sin mandatperiod öppnade grindarna och möjliggjorde för antisemitismen att flöda i Malmö. Många av hans uttalanden skuldbelade implicit Malmös judiska befolkning för antisemitismen de upplevde. I samma veva ökade invandringen från Mellanöstern till Malmö kraftigt. Detta bar med sig en grav antisemitisk diskurs som ofta legitimerades av politiker från vänsterhållet under fanan för ”antisionism” och Israelkritik. 

Malmös nuvarande styre, under ledning av socialdemokratiska Katrin Stjernfeldt Jammeh, åtog sig att bekämpa stadens ingrodda antisemitism och genomförde flera initiativ som förtjänar beröm. I samråd med Malmös judiska församling har kommunen exempelvis finansierat hågkomstresor till Auschwitz, det interreligiösa dialogforumet Amanah, samt ett judiskt kunskapscenter i synagogan. Man har även satsat på skolan där det genomfördes en kartläggning av antisemitism i Malmös skolsystem och senare även fortbildningar för lärare i hur man identifierar och bemöter antisemitism. Jag upplevde ingen märkvärdig skillnad, men vi judar kände att det fanns en politisk vilja att stödja oss.

***

Den sjunde oktober ställdes allt på ända. Efter Hamas barbariska terrorattack mot Israel prövades samarbetet mellan den judiska församlingen och politiken. Det var en prövning som politiken tyvärr inte klarade. Det blev väldigt tydligt för oss att gränserna har förskjutits, antisemitismen har blivit mer öppen och mer hotfull. Bara timmar efter att nyheterna om massmord och andra grymheter mot oskyldiga civila kablats ut i media kunde man i Malmö se bilparader som firade hemskheterna. Fördömanden av stadens ledning uteblev. Drygt en månad senare brändes en israelisk flagga utanför Malmös synagoga. Vid samma tidpunkt hittade en judisk familj en bombattrapp med grovt antisemitiska budskap framför sin dörr. Reaktionerna från Malmös styre? Knappt ens nämnvärda. För oss var känslan att Malmö vänt sig mot oss.

När dessa demonstrationer besöks av människor i Hamas-utstyrsel är jag med all rätt orolig.

Så åter till de pro-palestinska – eller vågar jag säga anti-israeliska – protesterna som väntas äga rum under Eurovision-veckan. Om de veckovisa demonstrationerna som har hållits i Malmö ger en fingervisning så lär det potentiellt bli en otrevlig tillställning. Jag värnar demokratin och jag ser gärna att folk går ut och demonstrerar. Men när dessa demonstrationer besöks av människor iklädda Hamas-utstyrsel och det skanderas att judar bör dö eller att Israel ska raderas från världskartan (för det är i praktiken vad “From the river to the sea” och “Krossa sionismen” betyder), då är jag med all rätt orolig. Och fördömanden från Malmö stad ekar fortsatt tomma.

Det har blivit coolt att sjunga “Krossa sionismen”. Det skanderas “From the river to the sea”, även om många (förhoppningsvis) inte förstår den faktiska innebörden. Det har helt enkelt blivit trendigt att vara antisemit. Men vi kommer inte låta hatet besegra oss. Judar har levt i Malmö i århundraden, och vi vill stanna. Antisemitismen är en pest för samhället, men den kan botas av samhällets goda krafter. Judarna i Malmö, men även Sverige och Europa, behöver majoritetssamhällets stöd. Historien har visat att judarnas egna motstånd inte är tillräckligt, vi behöver ert stöd och er hjälp. Först då kan Malmös judar då gå trygga på gatan. Om Eurovision inte lyckas bli den folkfest vi hoppas på, så kanske det har lyckats med att visa hur svenska judars verklighet ser ut i Sverige 2024.