Samhälle Essä
Nu hotar skogssocialismen
Larmrapporterna om hur skogsbruket hotar både klimatet och den biologiska mångfalden präglas av både felaktigheter och överdrifter. Samtidigt har insikterna om människans betydelse för skogen glömts bort i debatten och nu hotas det privata ägandet, skriver Ellen Gustafsson.
Svenskarna är inte ett särskilt troende folk, men relationen till skogen beskrivs inte sällan som religiös. Med sina 28 miljoner hektar skogsmark, som täcker 70 procent av landytan, är Sverige rikt på gläntor och stigar som bjuder in till rekreation och eftertänksamhet. Mitt i denna stillsamma tillflyktsort har ett kulturkrig brutit ut. I dess centrum står de svenska skogsägarna.
Konflikten handlar ytterst om hur skogen bäst tjänar olika hållbarhetsmål, som klimatet och biologisk mångfald. Bör skogen brukas eller bevaras? Frågan är i sig inte ny, men har den senaste tiden eskalerat. Är det svenska skogsbruket över huvud taget bättre än oljeindustrin, en av världens största klimatbovar?
Det är en mörk lägesbild för skogsägare som redan i dag motarbetas.
Inte om man ska tro en tweet av klimataktivisten Greta Thunberg. Hon är inte ensam om att försöka sätta den bilden. I en artikel i Expressen jämförde nyligen flera författare det svenska skogsbruket med skövlingen av Amazonas regnskogar. De liknade även det svenska skogslandskapet vid plantager, precis som artisten Stefan Sundström gör i en debattartikel i Aftonbladet. Det är en liknelse som får medhåll från Miljöpartiets Europaparlamentariker Pär Holmgren. På DN Kultur skriver Björn Wiman att ”miljonprogrammet fortsätter i naturen”. På Expressen tar ledarredaktionen rygg på ett förslag från Miljöpartiet om utökat skydd i skogen, och skriver att ”mer skog kommer att behöva bevaras av både klimat- och miljöskäl”.
Det är en mörk lägesbild för skogsägare som redan i dag motarbetas. Ett av de främsta exemplen är inventeringen av nyckelbiotoper, det vill säga skog där det ofta finns höga naturvärden. Sådana inventeringar har genomförts av Skogsstyrelsen i olika omgångar – ibland till och med i sällskap av anställda på Naturskyddsföreningen – och kritiseras i Skogsutredningen för att sakna rättsligt stöd.
Om ett område stämplas som en nyckelbiotop innebär det i teorin inte mer än en markering på kartan. I praktiken blir virket däremot värdelöst, då företag som följer certifieringssystem har förbundit sig att inte köpa virke från nyckelbiotoper.
Läs också:
Ett annat exempel i närtid är det domslut från Mark- och miljödomstolen som ger allmänheten rätt att överklaga avverkningsbeslut. Det handlar om fall där Skogsstyrelsen ska ha brustit i sina rutiner kring artskydd. Det är i sig ett problem, men den rättsordning som skapas genom beslutet kan enkelt överutnyttjas. Företrädare från föreningen Skydda Skogen, som tog fallet till rätten, är tydliga med att de ser det här som ett tillgängligt verktyg för att stoppa avverkningar framgent.
För varje träd som avverkas planteras minst två nya.
Att skogsbruket skulle vara ett hot mot såväl klimatet som den biologiska mångfalden är ett påstående som skogsbranschen vänder sig mot – med goda belägg.
Sedan början av 1900-talet har virkesförrådet i den svenska skogen fördubblats, tack vare god skogsskötsel. För varje träd som avverkas planteras minst två nya. I växande träd binds koldioxid i stammar och grenar. Nettoupptagningen av koldioxid i skogen är närmare 40 miljoner ton årligen, motsvarande 70 procent av utsläppen från Sveriges andra sektorer. Att det skulle ha sett ut så om Sverige enbart hade haft orörda urskogar är föga troligt. Skogens förmåga att ta upp koldioxid avtar när äldre träd slutar växa och döda träd bryts ned.
Vad gäller de sagda hoten mot den biologiska mångfalden finns skäl för ett visst mått av försiktighet. En stor del av debatten om den biologiska mångfalden utgår från den så kallade rödlistan. Till saken hör att den inte nödvändigtvis är ett bra mått på biologisk mångfald. Listan anger risken för att olika arter dör ut. Många av arterna är dock naturligt sällsynta eller har alltid bara förekommit inom begränsade områden. Det behöver därför inte vara något speciellt med att vara rödlistad. Det är dessutom inte ovanligt att arter som man bedömt som försvunna ”återuppstår” med tiden när man hittar dem igen. Historiskt har enbart en svensk art dött ut globalt (gotlandsmaskrosen), även om flera har försvunnit lokalt.
Arealen gammal skog, där många hotade arter finns, har ökat med nära en miljon hektar sedan 1990-talet.
Detta är en av många poänger som lyfts fram i en ny forskningsrapport, utgiven av Skogsindustrierna, som ger en mer nyanserad bild av den biologiska mångfalden i skogen än den som ofta framkommer i debatten. Arealen gammal skog, där många hotade arter finns, har ökat med nära en miljon hektar sedan 1990-talet. Flera arter, som rödlistade mossor och lavar, kan klara sig lika bra i brukade skogar som i gammal skog om det exempelvis finns död ved där. Mängden död ved har tredubblats sedan slutet av 1980-talet och allt mer lämnas kvar i unga skogar. Samtidigt finns rapporter om att fågelarter som man trodde minskade är vanligt förekommande i produktionsskogar. Att skogsbruk alltid är oförenligt med biologisk mångfald förefaller vara en överdrift.
Dessutom måste också skyddad skog vårdas. Exempelvis kan naturvårdande avverkning behövas för att nyckelbiotoper ska behålla sina höga naturvärden. Enligt Naturvårdsverket har resurserna för skötsel av skyddade områden ”under en lång tid varit starkt underdimensionerat i förhållande till behoven”. Det visar hur ensidigt det är att ha som mål att utöka den skyddade skogen, snarare än att vårda skyddsvärd skog.
Människan har tappats bort i diskussionen om skogen.
En av författarna bakom rapporten om biologisk mångfald är Per Simonsson, doktor i biologi med mångårig erfarenhet av naturvårdsfrågor. Vid lanseringen av rapporten beskrev han det som att människan har tappats bort i diskussionen om skogen. Det talas mycket om vad som är bäst för exempelvis den biologiska mångfalden, och mindre om hur människan egentligen vill att skogslandskapet ska se ut.
– Den nordamerikanska och svenska aspekten är att naturen har alltid rätt. Vi ska efterlikna naturen som är någon form av förebild. Men vad är det människan vill ha? Det har vi glömt bort. Gemene man vill inte ha urskogsartad skog som man inte kan röra sig i, utan trevliga skogar att gå i, säger Per Simonsson till Smedjan.
Den estetiska aspekten är en av många där människan hamnat i skymundan i striden om skogen. En fråga som knappt nämns är den om äganderätten. Skogen förvandlas till det allmännas medel för att nå olika hållbarhetsmål, snarare än att betraktas för vad det till största del är. Privat egendom.
Det är inte första gången som äganderätten i skogen är hotad. En statlig utredare gick 2016 så långt som att ifrågasätta ”om man ska tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs”.
Det är inte bara principvidrigt. Det utgår också från en felaktig bild om människan. I stället för att förlita sig på skogsägare, och den kunskap och information som de besitter om sin mark, förutsätts de stå i vägen för såväl den biologiska mångfalden som klimatmålen. Genom rätt incitament och förutsägbara processer hade skogsägare kunnat bli en naturlig del i värnandet av såväl höga naturvärden som upptagning av koldioxid. Det hindras när man inte ser människan för alla träd.