Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Nu måste svenska politiker ta EU på allvar

EU befinner sig just nu i den kanske största förändringsprocessen sedan Sverige blev medlem för 25 år sedan. Det ställer nya krav både på Sveriges förmåga att göra sin röst hörd i EU-sammanhang, och på svensk borgerlighet som alltid värnat Sveriges plats i det europeiska samarbetet. De senaste månadernas förhandlingar kring återhämtningsfonden och långtidsbudgeten har gjort det tydligt att det inte räcker för svenska politiker att åka till Bryssel några gånger per år och säga nej, skriver Tomas Tobé (M).

Tomas Tobé är Europaparlamentariker för Moderaterna. Foto: Pressbild

Moderaterna har stått upp för Europasamarbetet i snart 60 år. När andra har tvekat har vi varit glasklara med att Sverige hör hemma i EU och att medlemskapet tjänar oss väl. Inför folkomröstningen 1994 gick jag själv runt på Gävles gator och skanderade ”Ja till Europa” med en megafon i handen. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, och som tur är har kampanjmetoderna utvecklats, men min positiva inställning till Sveriges EU-medlemskap ligger fast.

Naturligtvis har EU genomgått stora förändringar sedan folkomröstningen, men just nu pågår kanske de största förändringsprocesserna på länge. Ett medlemsland har lämnat samarbetet, EU vill flytta fram positionerna vad gäller arbetsmarknads- och socialpolitik och vi har att parera en historisk ekonomisk kris till följd av pandemin, vilket har påverkat den ekonomiska politiken i mer vidlyftig inriktning.

Det ställer Sverige inför svåra vägval om Europasamarbetets former och framtid. Vägval som kanske är extra svåra för Moderaterna och borgerligheten i stort.

Även om EU-samarbetet just nu inte utvecklas precis dit vi vill i alla delar så vill jag påstå att Moderaterna har ett särskilt ansvar som Europapositiv kraft. Det europeiska perspektivet är en grundmurad del i vår politik och våra värderingar.

Det innebär att vi kommer att behöva svälja några beska piller och gå med på kompromisser som inte är optimala ur vår synvinkel när det kommer till vissa frågor. Så fungerar alla samarbeten. Det ska däremot inte likställas med en naivitet inför att allt som kommer från EU automatiskt skulle vara bra, eller att försök att forma EU i rätt riktning skulle vara helt fruktlösa. Det handlar helt enkelt om att agera konstruktivt och driva på för att Sverige ska kunna påverka inriktningen i Europapolitiken.

Framför allt behöver vi svenskar bli mer proaktiva, och ha en idé om vad vi vill med medlemskapet för att ha en chans att få vår vilja igenom.

Det är tyvärr illa ställt med Sveriges inflytande i EU. Vi har svårt att vinna stöd för våra positioner i förhandlingarna med medlemsländerna. Regeringens prioritering av FN framför EU har försvagat oss och alldeles för få svenskar arbetar i EU-institutionerna där förslag och underlag arbetas fram. Vi svenskar tycks ibland närmast ointresserade av EU.

Detta behöver vi ändra på. I den här texten berör jag därför tre aktuella frågor som kommer att ha stor påverkan på Europasamarbetet och Sverige under de kommande åren. Det gäller långtidsbudgeten och återhämtningsfonden, utvidgningspolitiken samt migrationspolitiken – och hur dessa kan mötas med ett mer konstruktivt anslag.

Striden om budgeten

Winston Churchill ska ha sagt: ”Never waste a good crisis.” Ett uttryck som såväl EU-kommissionen som ett antal av EU:s stats- och regeringschefer verkligen har tagit fasta på efter att coronapandemin drabbade Europa. Redan innan pandemin var striden om EU:s nästa långtidsbudget för åren 2021–2027 hård. I spåren av brexit krävde Sverige och ett antal andra länder en mer restriktiv budget – när en medlemsstat lämnar måste EU som helhet rätta mun efter matsäcken.

Men pandemin gav länderna i Sydeuropa vatten på sin kvarn och kraven på större budget och ökade transfereringar fick tyvärr gehör i såväl Berlin som Paris. Självfallet behöver Europa en återhämtningsplan. Inget land inom EU är betjänt av ekonomisk kollaps i ett annat medlemsland, allra minst Sverige. Att de europeiska ekonomierna snabbt kommer på fötter igen är viktigt för Sverige och vår exportorienterade ekonomi. 75 procent av Sveriges handel sker med länder på EU:s inre marknad. Sedan EU-inträdet 1995 har Sveriges varuexport till dessa länder ökat med 158 procent och tjänsteexporten med 121 procent.

Stefan Löfvens regering har varit frånvarande i EU. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Samtidigt är det ingen hemlighet att vi är starkt kritiska till delar av den uppgörelse om återhämtningsfonden och långtidsbudgeten som EU:s ledare enades om under sommaren.

Fonden omfattar nära 8 000 miljarder kronor. Det är väldigt mycket pengar, men framför allt är en alldeles för stor andel av fonden konstruerad som rena bidrag till krisdrabbade medlemsländer.

Positivt är dock att fonden är inriktad på att anpassa EU för den digitala och gröna omställningen. Dessutom lyckades Nederländernas premiärminister Mark Rutte, efter hårda förhandlingar, få igenom sina krav om ökad kontroll av utbetalningar och skärpta krav på medlemsländerna som tar emot medel från fonden. Rutte och hans regering har varit en viktig allierad till Sverige i förhandlingarna och har i praktiken varit den som fört de sparsamma ländernas talan.

Inför framtida förhandlingar bör vi dra lärdom av Ruttes agerande. Hans regering ställde tuffa krav, men presenterade också realistiska pragmatiska reformer som fick genomslag i praktiken.

Utan Nederländernas motstånd hade risken för att bidragspolitiken skulle leda till att vissa länder fortsätter att spendera pengar på ineffektiva åtgärder ökat markant. Vi är alla ömsesidigt beroende av att EU:s inre marknad fungerar. En förutsättning för detta är att länderna i södra Europa åtgärdar de strukturer som hämmar deras ekonomiska tillväxt och balanserar sin ekonomiska politik för att undvika återkommande strukturella underskott.

Ytterst handlar det om trovärdigheten för hela Europasamarbetet och de värderingar som unionen står för.

Tyvärr innehåller dock överenskommelsen även förslag på nya EU-skatter och en växande EU-budget, vilket riskerar att leda till att medlemsländerna behöver betala mer till budgeten och göra avkall på inhemska investeringar. Något som inte är önskvärt i en lågkonjunktur och principiellt ska skattefrågor fortsatt hanteras av medlemsländerna.

Ytterligare en kritisk del gäller den så kallade rättsstatsmekanismen: EU-medel ska inte betalas ut till länder vars regeringar bryter mot rättsstatens principer. Här nådde stats- och regeringscheferna tyvärr enbart fram till en urvattnad och otillräcklig modell.

Formellt är inte långtidsbudgeten slutgiltigt på plats, utan det krävs godkännande av Europaparlamentet och överläggningar mellan EU-institutionerna pågår. Vi moderater har länge drivit på för en skarp mekanism som ska säkra att inte en euro betalas ut till länder som underminerar domstolsväsendet eller och urholkar demokratins grundvalar. Detta har vi också lyckats samla stöd för hos en klar majoritet inom vår partigrupp EPP, där vi är öppna för att rösta nej till långtidsbudgeten om inte en verkningsfull rättsstatsmekanism finns med. Ytterst handlar det om trovärdigheten för hela Europasamarbetet och de värderingar som unionen står för.

Stärka Sveriges inflytande

Samtidigt finns skäl att redan nu utvärdera Sveriges agerande i rådsförhandlingarna. Detta för att vi ska kunna dra lärdom av hur vi bör agera i framtiden för att få större genomslag för våra prioriteringar.

Framför allt bör regeringens agerande granskas. Var det verkligen klokt att finansminister Magdalena Andersson (S) så tidigt slog fast att Sverige ska vara snålast i EU? Hade det kanske varit bättre att i stället presentera en alternativ plan tillsammans med likasinnade medlemsländer?

Det ska sägas att det var betydligt svårare att få genomslag för vår svenska position under den här förhandlingen än tidigare. Tro mig, det har stormat rejält i vår egen partigrupp när jag på våra interna möten talat för en mer restriktiv ekonomisk politik.

Även i vår mitten-höger präglade partigrupp har det funnits närmast unisona krav på högre EU-budget, nya skatter och en större bidragsdel. Att bygga starkt motstånd mot inriktningen har därför inte varit enkelt, men det har varit viktigt att markera och visa att det finns olika röster i parlamentet.

I förhandlingarna med stats- och regeringscheferna satt Sverige och våra allierade i den så kallade frugala fyran således i en svår sits. Ytterst var den sprungen ur att Storbritannien, som historiskt har varit en samarbetspartner, inte fanns med vid förhandlingsbordet och det överraskande positionsbytet från Tyskland om återhämtningsfonden. Men jag tror inte att vår förhandlingsposition gynnades av att vi enbart uppfattades som nej-sägare genom hela processen. Sannolikt hade vi haft större möjlighet att påverka innehållet om vi tidigt hade haft ett mer konstruktiv förhållningssätt.

Det räcker inte att åka ned till Bryssel några gånger per år och enbart säga nej om vi vill att andra ska lyssna.

Den positiva utvecklingen vad gäller rättsstatmekanismen – en reform som stundom mötts av hård kritik – visar till exempel att det går att påverka i Europapolitiken om man har en tydlig agenda och jobbar idogt i olika forum för att den ska få genomslag.

Framöver behöver Sverige därför presentera alternativa förslag och bygga vidare på samarbetet inom den frugala fyran tillsammans med Nederländerna, Österrike och Danmark. Vi skulle kunna bilda en kvartett som driver på för en fördjupad inre marknad, effektiva klimat- och miljökrav samt utgöra ett värn mot fransk federalism. Är vi lyckosamma kan vi bilda hoppande majoriteter med andra större medlemsländer, gärna Tyskland, i olika frågor och därigenom få ökat genomslag.

Förhoppningsvis leder beslutet om långtidsbudgeten och återhämtningsfonden till ett uppvaknande i Sverige. Det är dags att vi inser att inflytande inom EU kräver tid och politiskt kapital. Det räcker inte att åka ned till Bryssel några gånger per år och enbart säga nej om vi vill att andra ska lyssna.

Tunga medlemsländer har redan presenterat visioner för hur framtidens Europasamarbete ska se ut. Frankrikes Macron vill föga förvånande se en djupare finanspolitisk integrering kombinerat med protektionism och minskat beroende av USA. Förhoppningsvis kan Tyskland fortsätta agera motvikt mot dessa strävanden, men Merkel är på väg ut ur tysk politik och hennes omsvängning under sommarens förhandlingar visar att Sverige inte alltid kan förlita sig på att Tyskland värnar våra intressen.

Låt oss dra lärdom av processen genom att börja bygga allianser och opinionsbilda för vår framtida agenda redan nu.

Långsammare utvidgning

Sedan år 2000 har 13 europeiska länder välkomnats in i EU. Historiskt har Moderaterna främjat EU:s utvidgning och vår grundläggande positiva inställning ligger fast. I stort har utvidgningen varit lyckosam. Demokratiska principer, ekonomisk tillväxt och frihet har generellt stärkts i de nya medlemsländerna tack vare medlemskapet. Men det ska också erkännas att processen har varit mödosam – och ibland kanske nya länders medlemskap har varit prematurt. EU bör därför i framtiden ställa högre krav på nya medlemsländer.

Bäst vore att låta kandidatländer stegvis ansluta sig till delar av EU-samarbetet och på så vis använda tillgången till exempelvis den inre marknaden som en morot för demokratiska och rättsliga reformer.

Ska politiska projekt vinna legitimitet hos den breda allmänheten måste de vara verklighetsförankrade. Därför bör EU:s utvidgningspolitik gå i takt med medlemsländernas och medborgarnas vilja.

Det är naturligt och högst legitimt att ytterligare utvidgning möts av skepsis hos befintliga medlemsstater och deras medborgare. Att släppa in nya medlemsstater betyder att befintliga medlemsstaters beslutandemakt måste delas med fler. Sannolikt är också att de ekonomiska transfereringarna förändras och till viss del riktas om till de nya medlemmarna, givet att skillnaden sett till exempelvis ekonomisk utveckling mellan de länder som just nu knackar på dörren och övriga medlemsländer är väldigt stor.

Att Sveriges BNP per capita är nästan tio gånger högre än Albaniens är onekligen något som bör tas i beaktande under medlemskapsprocessen. Samma sak gäller det faktum att exempelvis Nordmakedonien har stora problem med korruption.

En sammanhållen union kräver att skillnaderna mellan länderna inte är för stora. Att snabbt ersätta nettobetalaren Storbritannien med ekonomiskt svagare länder riskerar att primärt göra EU till en transfereringsunion, vilket definitivt inte tjänar Sveriges eller hela EU:s intressen.

Mot detta står dock geopolitiska intressen samt EU:s moraliska ansvar att använda mjuk makt för att främja demokrati och ekonomisk utveckling i vårt närområde. Vi ser hur både Ryssland och Kina utövar inflytande över länderna på västra Balkan och i EU:s östra grannskap. Och i ljuset av den senaste tidens händelseutveckling i Belarus är det än mer tydligt att medborgarna i dessa länder måste ges trovärdiga alternativ till auktoritära lockrop.

Sverige måste därför ta en mer aktiv roll i utvidgningspolitiken. Vi bör ha en tydlig målsättning om vad vi vill åstadkomma med utvidgningen och vilka krav som bör ställas. Från Moderaternas sida kommer vi driva på för högt ställda krav och att processen även tar sammanhållningen inom EU i beaktande för att undvika ett scenario där utvidgningen riskerar att bidra till inre splittring.

Ingen är betjänt av ett scenario där EU-fientliga strömningar förstärks i viktiga medlemsländer på grund av förhastade utvidgningsbeslut. Rumäniens och Bulgariens anslutning visar exempelvis att utvidgningspolitiken får konsekvenser i andra medlemsländer, som i Sverige till del visat sig i problematiken med organiserat tiggeri och människohandel.

Det är högst sannolikt, och till och med önskvärt, att den framtida utvidgningen går något långsammare än vad den gjort hittills. Men dörren måste hållas öppen. I grunden menar jag att alla européer ska ha möjlighet att bli EU-medborgare, om EU:s högt ställda krav är uppfyllda.

Europeisk migrationskompromiss

Precis som i svensk inrikespolitik har migrationsfrågan förlamat delar av det politiska arbetet i EU under de senaste åren. Medlemsländerna är fortfarande splittrade i synen på hur migranter som kommer till EU ska fördelas. Länderna kring Medelhavet kräver att övriga är med och delar på bördan samtidigt som ett antal öst- och centraleuropeiska länder vägrar låta EU lägga sig i volymen på det nationella flyktingmottagandet.

Båda sidor har goda argument för sina ståndpunkter. Grekland, Italien och Malta tvingas hantera den gemensamma yttre gränsen och får ofta utstå skarp kritik från övriga medlemsländer om att denna gräns bevakas för hårt. Samtidigt lämnas de ofta ensamma med att hantera mottagandet, vilket gör att kraven från dessa länder på en tvingande form av solidaritet är lätta att förstå.

Men länderna som motsätter sig en tvingande omfördelning av migranter har också goda argument för sin sak. Migrationspolitiken är starkt kopplad till medlemsstaternas offentliga finanser och bör således lämnas till medlemsstaterna själva att besluta om.

Sannolikt kommer någon form av medelväg att behöva hittas för att en uppgörelse ska kunna nås. Och det ligger i Sveriges intresse att EU reformerar migrationspolitiken. En stramare europeisk migrationspolitik är en förutsättning för en lägre invandring till Sverige, vilket är avgörande om vi ska klara att minska våra djupa segregationsproblem.

Dessutom har en fungerande migrationspolitik på EU-nivå blivit än mer angelägen efter att migrationsförhandlingarna i Sverige bröt samman tidigare under sommaren.

I EU-valet för ett år sedan var en mer kontrollerad invandring en av de frågor jag diskuterade allra mest. Vi gick till val på gemensamma europeiska lösningar, men nationellt självbestämmande över volymen på Sveriges mottagande i stället för en tvingande omfördelning. Det finns mycket som pekar på att just denna medelväg också blir det förslag som medlemsländerna kan komma att enas kring.

Omfördelningen av migranter kommer sannolikt att behöva vara frivillig, men alla medlemsstater behöver bidra på något sätt, exempelvis genom att verkställa utvisningar, bidra med hjälp i närområdet eller ökad gränsbevakning.

Positivt är dock att den nuvarande kommissionsordföranden Ursula von der Leyen tycks mer beslutsam i sin vilja att stävja illegala gränsöverträdelser och stärka den yttre gränsen än vad hennes företrädare var. När Turkiet i början av året försökte att destabilisera Grekland genom att skicka migranter till gränsen mellan länderna var kommissionens agerande snabbt och tydligt. von der Leyen var tidigt på plats i Grekland och gav sitt stöd till den grekiska regeringen. Hon kallade Grekland för Europas sköld, vilket bör tolkas som ett tydligt ställningstagande från kommissionens sida vad gäller synen på illegala gränsöverträdelser.

Men retorik räcker inte för att i längden få bukt med de problem som migrationstrycket mot Europa för med sig. Vi behöver även konkreta reformer för att minska den ekonomiska migrationen till Europa och ett volymmål för asylmottagande på EU-nivå är sannolikt nödvändigt i framtiden. Det är ohållbart att vi trots tiden som gått sedan flyktingkrisen ligger kvar på nivåer av asylsökande som är ungefär dubbelt så höga som innan 2015.

Asyltrycket behöver minska om vi ska klara mottagandet inom Europa och då behövs fler samarbeten med länder utanför EU. Det är viktigt att komma ihåg att rätten att söka asyl inte enbart gäller inom Europa, utan den ska i teorin tillämpas i alla världens stater.

Efter politikutveckling inom vår partigrupp EPP har Moderaterna nu fått gehör för våra ståndpunkter att EU måste fördjupa samarbetet med länder i Nordafrika och motverka grundorsakerna till migration. Vi har även fått med oss EPP på att gemensamma mottagningscenter bör inrättas på båda sidor av Medelhavet och att skarpare åtgärder bör riktas mot flyktingsmugglarna för att förhindra de farliga resorna över Medelhavet. Det är även dags att EU ställer högre krav på länder som erhåller bistånd att ta emot sina egna medborgare om dessa saknar asylskäl.

EU-kommissionen kommer sannolikt att presentera sitt förslag om en ny migrationspolitik i början av hösten. Det är inte en dag för tidigt. Om EU inte visar att handlingskraft i den här viktiga frågan riskeras tilltron till samarbetet att undermineras och splittringen inom Europa kommer att öka.

Givet våra djupa segregationsproblem bör Sverige driva på för en stramare europeisk migrationspolitik och verka för att den nya politiken verkställs fortast möjligt. Vi är verkligen inte betjänta av ytterligare låsningar i migrationsförhandlingarna.

Som moderat är jag fast övertygad om att Sverige behöver Europasamarbetet, och att det blir bättre med svenskt inflytande.

Även om EU nu utvecklas på ett sätt som inte är exakt vad vi önskar i alla delar, så är och förblir samarbetet en framgångssaga som vi i grunden bör fortsätta vara positiva till. Säkerhet, tillväxt och ökat välstånd byggs fortsatt utifrån internationellt samarbete, handel, utbyte över gränserna och ett värnande av marknadsekonomin.

Att sälla sig till den klagosång gentemot EU vi sett i Storbritannien, som ytterst drivit landet ut ur EU, är inte något svensk borgerlighet vore betjänt av. Hur Moderaternas systerparti Tories hanterat EU-politiken förtjänar kritik då det till stor del lett fram till kaoset runt brexit.

Det viktiga framåt är att Sverige måste bli bättre på att proaktivt påverka EU. Då kan vi driva utvecklingen, snarare än att enbart förhålla oss till den. Dessa rader är ett försök att åstadkomma just detta på några betydelsefulla områden.